De som vill att Sverige ska införa den gemensamma valutan har i regel ett solitt argument: minskade transaktionskostnader. Handeln tenderar att stimuleras mellan länder med samma valuta, eftersom ingen part behöver förlora pengar på valutaväxlingen. Detta stämmer, och Johan Pehrson hänvisade i intervjun uttryckligen till ”näringslivet” som enligt honom ska vara taggade på euron. Men det finns inget som talar för att sådana fördelar uppväger nackdelarna med euron. Sedan eurokrisen har ytterst lite gjorts för att en liknande katastrof ska undvikas igen, även om förståelsen i dag är större för hur eurons konstruktion förvärrade krisen när den väl hade brutit Den Europeiska centralbanken har de senaste åren övergett sin rigida syn och tillämpat kvantitativa lättnader för att hålla nere räntorna i de svagaste länderna. Men fördragen ser likadana ut som tidigare, och inga garantier finns för att ECB inte kommer att kasta medlemsländerna åt finansmarknadernas hundar när nästa kris står för dörren, precis som den gjorde under eurokrisens första fas.

1997, tre år innan euron infördes, varnade den nyliberala ekonomen Milton Friedman i en artikel i The Times med rubriken ”Why Europe can’t afford the Euro” för vad som riskerar att ske i en valutaunion utan gemensam ekonomisk politik i händelse av vad som på ekonomspråk kallas en ”asymmetrisk chock”. Länder med olika ekonomiska förutsättningar och, än viktigare, med olika kulturer, har väldigt dåliga utsikter att klara av en kris tillsammans. Om penningpolitiken är inlåst i en överstatlig institution bortom demokratisk kontroll återstår för länderna bara finanspolitiska verktyg. Och eftersom ingen naturlig lojalitet går att räkna med mellan, säg, svenskar och portugiser eller tyskar och greker, finns det inget som talar för att rikare delar av unionen kommer att bistå de fattigare med resurser – det som i Tyskland bespottas med det föraktfulla namnet ”Transferunion”. Det är dock precis det som måste ske för att en valutaunion ska fungera. I USA skyfflas till exempel enorma belopp dagligen från rika stater i norr och längs kusterna till den fattigare södern för att de ska klara betalningsbalansen.

I brist på en sådan lojalitet är den naturliga lösningen på en kris devalvering av valutan: en kortsiktig smäll för att kickstarta konkurrenskraften. Men det verktyget har euroländerna gjort sig av med – ett beslut som redan fått katastrofala konsekvenser.

I ett brev till en kollega i den nyliberala organisationen Mont Pèlerin Society skrev Friedman två år senare att han oroade sig för att ”medlemmarna i euron har kastat bort nyckeln” (den nyliberala rörelsen var splittrad i synen på EU och euron). Det hade de sannerligen gjort. När eurokrisen bröt ut 2010 blev det uppenbart vad det enda svaret på en asymmetrisk chock i en valutaunion utan gemensam ekonomisk politik är: åtstramning, lönesänkning och fattigdom, även i rika medlemsländer. I de minst konkurrenskraftiga länderna ledde politiken till en social misär som i Greklands fall utlöste en självmordsepidemi.

Tydligen har det historiska avståndet till eurokrisen blivit så stort att ingen kan föreställa sig en liknande kris igen.

Milton Friedman fick alltså rätt i sin spådom. Det går inte att tvinga fram ekonomisk konvergens mellan länder uppifrån. Hans lösning var ett system med flytande växelkurser. Mer vänsterlutande ekonomer som Wynne Godley menade redan 1992, i samband med att Maastrichfördraget slöts, att unionen i stället behövde täppa till ”det gapande hålet” i dess mitt: det där en gemensam finanspolitik vanligtvis finns. Sedan eurokrisen har dock knappt något gjorts för att göra det. Varför vill då svenska liberaler gå med i ett så dysfunktionellt samarbete?

I många länder, speciellt i södra Europa, handlade eurosamarbetet om att införa den typ av budgetdisciplin som de lokala eliterna ansåg var omöjlig att införa på egen väg. Maastrichtfördragets ”konvergenskriterier” – som senare skulle kodifieras i Stabilitets- och tillväxtpaktens regler – om att statsskulden behöver hållas under 60 procent av BNP och budgetunderskottet under 3 procent, sågs som det enda sättet att knyta den inhemska politiken till ett rigitt ramverk som omöjliggör en alltför inflationär politik. I Italien kallades detta för vincolo esterno, en ”extern bindning”. Även i rikare länder välkomnade det politiska och ekonomiska etablissemanget detta nyliberala ramverk när det infördes på 1990-talet. Men det kan knappast sägas gälla för Sverige, dels för att vi som EU-medlemmar redan är underkastade samma budgetregler som euroländerna, dels för att Sverige införde ett långt hårdare finanspolitiskt ramverk som ett resultat av 90-talskrisen. Vi är alltså redan dubbelt fastsurrade vid den finanspolitiska masten.

De svenska liberalernas vilja att göra sig av med en självständig penningpolitik måste därför ses ur ett annat perspektiv: det är inte svenskarna som behöver disciplineras (vi är redan ett av de finanspolitiskt mest undergivna folken i världen) – det är improduktiva (läs: lata) sydeuropéer som behöver tvingas till lydnad med svensk hjälp. Sedan Storbritanniens sorti har den åtstramande klubben i EU försvagats rejält. Eftersom eurons budgetregler gäller för alla länder, oavsett om de har euron eller inte, angår eurons framtid även oss. Och efter att EU-länderna i samband med Covid-pandemin för första gången bröt mot ett av unionens huvudtabun och belånade sig gemensamt för att hjälpa de mest utsatta länderna, har de åtstramningsälskande nettobetalande länderna, med Nederländerna och Sverige i spetsen, blivit allt oroligare för framtiden. De pågående diskussionerna om huruvida EU:s budgetregler bör luckras upp har knappast haft en lugnande effekt.

Ur en liberal, EU-positiv synpunkt är svaret på denna utmaning självklar: gå med i euron så att Sverige får större inflytande över det ramverk som vi ändå är underkastade och hindra att det ger mer finanspolitiskt svängrum åt medlemsländerna. Elisabeth Svantesson skulle då få sitta med och föra Sveriges talan i ”eurogruppen”, en informell institution som samlar eurozonens finansministrar och som saknar stöd i EU:s fördrag. Likt Gustav II Adolfs armé på 1600-talet ska svenska finansministrar skickas till kontinenten för att betvinga en allians av katolskt lättsinniga stater och se till att den lutherska asketiska dogmen segrar.

Ett svenskt eurointräde skulle alltså bara innebära att vi gör oss av med ett av få verktyg för att klara en ekonomisk chock och bedriva en egen penningpolitik, samtidigt som vi hjälper till att bakbinda andra länder ytterligare. Detta så länge den svenska synen på ekonomisk politik inte förändras i grunden. Men av debatten att döma är det långt kvar innan svenska politiker och ekonomer släpper sin dogmatiska tro på åtstramningens religion.

Den enda situation då ett eurointräde kan bli ett rationellt alternativ för Sverige är om åtstramningsdyrkarna besegras, inte bara i Sverige utan även internationellt, och unionen förses med ett gemensamt finanspolitiskt ramverk värdigt namnet. Det skulle dock innebära att EU blir en federal stat. Och ett eventuellt medlemskap i en sådan kräver en lång och intensiv debatt med efterföljande folkomröstning. Svaret på frågan om Sverige bör gå med i euron måste därför tills vidare bli detsamma som gavs för 20 år sedan: ett rungande nej.