När euron infördes kring millennieskiftet fortsatte reglerna att gälla för samtliga EU-medlemmar, nu under namnet stabilitets- och tillväxtpakten. Trots att både Frankrike och Tyskland bröt mot dem under det tidiga 2000-talet ansågs de bindande för övriga medlemmar, särskilt för stater med svagare ekonomier. Men sedan eurokrisen 2010 har de fått allt hårdare kritik från vissa medlemsländer, särskilt i södra Europa. De hårda reglerna innebar att staterna inte kunde spendera sig ur krisen, utan i stället tvingades ta emot lån från rikare länder i utbyte mot drakoniska åtstramningar.

När kontinenten drabbades av coronapandemin tio år senare nådde kritiken ett klimax. Nu sällade sig även större stater till skaran, och även i traditionellt konservativa länder som Tyskland hördes plötsligt ifrågasättande röster. Reglerna framstod som gammalmodiga och kontraproduktiva i en era där ett flertal sammanhängande kriser – från klimat- till vård- och migrationskrisen – tycktes kräva en mer interventionistisk politik. Hur destruktiva reglerna är illustreras väl med klimatkrisen. Med nuvarande regler kommer bara fyra EU-länder – Sverige, Danmark, Irland och Lettland – klara Parisavtalets mål om att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Vad gäller EU:s egna mål kommer bara fyra ytterligare länder leva upp till dem under nuvarande regelverk.

Under tiden har en liknande debatt seglat upp i Sverige. Här har det finanspolitiska ramverket varit på plats sedan 1997, då det antogs för att få rätsida på landets ekonomi i samband med 90-talskrisen. De svenska reglerna innefattar ett överskottsmål som har legat högt, kring 1-2 procent av BNP, men som 2019 mildrades något. Sedan dess måste den offentliga sektorns sparande uppgå till en tredjedels procent av BNP över en konjunkturcykel.

Det året infördes även ett så kallat ”skuldankare”, som kräver att den offentliga skuldsättningen bara får uppgå till 35 procent på medellång sikt. Om skulden avviker med 5 procent från denna siffra måste regeringen förklara för riksdagen vad det beror på och hur det bör hanteras. Till detta kommer ett utgiftstak, som begränsar hur stora statens utgifter får vara under ett år. Denna gräns är flytande och bestäms i regel med tre års framförhållning. Slutligen finns ett kommunalt balanskrav, som innebär att kommunernas budget inte får vara högre än kostnaderna. Om så är fallet måste det åtgärdas under de följande tre åren.

De svenska budgetreglerna är alltså långt hårdare än de EU-regler som landet redan lyder under. Konsekvensen av detta är en stadigt mer underfinansierad välfärd och bristande offentliga investeringar.

Trots det har kritiken mot regelverken dröjt i Sverige, jämfört med i andra EU-länder.

– Diskussionen i Sverige har varit väldigt konstig. Jag kom in på allvar i den här debatten 2015-16, och då var det inte tal om att ändra något ramverk. Även om jag tror att Socialdemokraterna redan då hade antagit att de ville ha ett balansmål. Men ingen drev det, det var i princip tabu att prata om det i partiet, säger Elisabeth Lindberg (bilden), doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet med fokus på 1970-talet.

Hon menar att det som fått debatten att ta fart i Sverige var det senaste årets inflation.

– Och utanför har LO-ekonomerna varit väldigt offensiva i att driva en mer expansiv finanspolitik, särskilt efter finanskrisen 2008. De var ganska ensamma i det. Även Vänsterpartiet höll ganska låg profil eftersom de samarbetade med Socialdemokraterna efter 2014.

– Sedan började PM Nilsson av alla människor att driva detta med höghastighetståg runt 2017. Och då började det röra på sig. Men det som har fått folk som Lars Calmfors att ändra sig var nog inflationen, för fram till pandemin var det så svårt att nå inflationsmålet.

2019 sänktes överskottsmålet till en tredjedels procent och Socialdemokraterna kräver numera ett så kallat balansmål. Det skulle innebära att statens budgetsaldo måste sluta på noll varje år, i stället för med ett överskott. Det skulle visserligen frigöra resurser till investeringar i till exempel välfärden, men jämför man med andra länder är det knappast någon radikal reform.

I Tyskland, som länge var den åtstramande finanspolitikens ideologiska hemland, har begreppet schwarze Null, eller ”svarta nollan”, blivit en symbol för de konservativa CDU-regeringarnas politik under Angela Merkels ledarskap. Det faktum att det har börjat ifrågasättas även i Tyskland vittnar om hur långt efter omvärlden Sverige fortfarande befinner sig.

Hur destruktiva reglerna är illustreras väl av klimatkrisen. Med nuvarande regler kommer bara fyra EU-länder klara Parisavtalets mål.

– Efter dessa reformer kan man nog säga att debatten har svängt. I alla fall retoriskt. Man sänkte överskottsmålet till en tredjedels procent. Men sedan har det inte hänt någonting. Den politiska debatten har strandat och den verkar inte ha rört sig framåt. Socialdemokraterna verkar inte vilja göra något om inte Moderaterna gör något och Moderaterna verkar inte vilja prata om det, säger Elisabeth Lindberg.

Men om det händer lite i Sverige, utöver debattartiklar och retoriska åthävor, sker desto mer på europeisk nivå. I november förra året publicerade EU-kommissionen sitt sedan länge väntade förslag på uppdaterade regler för stabilitets- och tillväxtpakten. Enligt det nya förslaget ska medlemsländerna ges större finanspolitiskt manöverutrymme genom att rekommendationerna görs mer landsspecifika. Beräknandet av en hållbar skuldnivå kommer också att baseras på prognoser av varje lands utgiftsnivåer.

Tidigare har länder med en statsskuld på över 60 procent av BNP tvingats söka denna med
5 procent per år – oavsett hur landets ekonomi ser ut. Det har inte varit möjligt för många länder vars ekonomier tyngts av åtstramningsprogram framtagna av just EU-kommissionen.

Enligt Emmanuel Mourlon-Druol (bilden), som är professor i europeisk integrationshistoria vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, tyder detta förslag på att EU-kommissionen har dragit lärdomar från eurokrisen.

– Kommissionen har delvis lärt sig en läxa från eurokrisen: det nuvarande systemet är notoriskt ineffektivt, och det nya förslaget visar att Kommissionen försöker åtgärda några av de redan kända svagheterna. Det är resultatet av en lång konsultationsprocess. Men i ärlighetens namn kände vi till dessa svagheter redan innan eurokrisen utbröt, säger han.

Alla är dock inte nöjda med förslaget. Tysklands liberala finansminister Christian Lindner har krävt tydligare regler med siffror som gäller för alla länder. Hans regering är rädd för att de nya reglerna ska göra det möjligt för enskilda länder att sluta bilaterala avtal med Kommissionen om hur deras skulder ska hanteras.

I april lade Kommissionen därför fram ett uppdaterat förslag, i ett försök att blidka den tyska regeringen. Länder ska inte tillåtas spendera mer än den förväntade BNP-tillväxten, budgetnedskärningar ska inte gå att rulla tillbaka, den offentliga skulden måste sjunka inom en fyraårsperiod, och om budgetunderskottet överstiger 3 procent av BNP måste utgifterna sänkas med 0,5 procent per år.

Det sista är en kompromiss med Tysklands krav på att skulderna ska minska med 1 procent per år. Ett tecken på den förändrade attityden är att Kommissionen ansåg att den siffran skulle innebära hårda åtstramningar som riskerar att låsa in länder i en självförstärkande cykel av nedskärningar och recessioner. I detta fick den till och med medhåll av Nederländerna, som vanligen tillhör de mest åtstramningsivrande länderna.

Vem kan då sägas ha vunnit på de nya reglerna?

– Det är svårt att säga, eftersom mycket beror på hur systemet implementeras. Nordeuropeiska stater kanske kommer att protestera, och sydeuropeiska länder kan bli frustrerade. Vinnaren kan mycket väl visa sig vara Kommissionen själv, då förslagen ger den större makt, säger Emmanuel Mourlon-Druol.

Han tror att den tyska kritiken också kan handla om politisk signalpolitik till de egna väljarna, och att det inte behöver betyda att det har uppstått en spricka mellan de nordeuropeiska länderna.

– Men om en sådan spricka skulle uppenbara sig skulle det kunna ses som ett tecken på att man även i Nordeuropa har insett att de rådande budgetreglerna inte är till hjälp för någon.

Hittills har denna debatt inte gjort något större avtryck i Sverige. Utöver Socialdemokraternas krav på ett balansmål har Vänsterpartiet lagt ett förslag om att införa ett tioårigt moratorium för överskottsmålet, för att frigöra 700 miljarder kronor för gröna investeringar. Under denna tid vill de att Sverige i stället ska ha ett underskottsmål på en procent av BNP. Men annars ligger de flesta partier lågt i frågan.

Elisabeth Lindberg menar att den svenska debatten sällan tar hänsyn till vad som sker utanför landets gränser.

– Jag tycker att Sverige har varit extremt isolerat i den här debatten. Sedan är debatten i Tyskland inte så annorlunda och i Storbritannien har det varit väldigt inriktat på sparsamhet. De övriga nordiska länderna är inte mycket bättre vi heller. Men argumenten här tar väldigt sällan andra länder i beaktande. Det är mycket hänvisningar till 90-talskrisen, och så stannar det där.

Bland andra Miljöpartiet har visserligen krävt att den översyn som ska göras av det finanspolitiska ramverket tidigareläggs. Vilket regeringen har sagt kommer att ske – men först 2025.

Om regeringen håller ihop tills dess lär inget hända, tror Elisabeth Lindberg. Och en översyn innebär inte nödvändigtvis förändringar.

Men svensk tystnad behöver inte nödvändigtvis betyda stillhet. Som Elisabeth Lindberg påpekar brukar saker svänga snabbt i Sverige.

– Min bild av Sverige är att inget händer i flera år, och det debatteras. Och så plötsligt svänger det helt.

Kanske är det just utifrån som impulsen till förändring kommer att komma.

– Om EU ändrar sina regler skulle man kunna tänka sig att det blir en katalysator i Sverige. För debatten har förts i så många år här nu. Röster till både höger och vänster vill se en förändring, liksom LO. Om det blir upp till varje land att föra sin egen politik igen – varför ska Sverige då fortsätta? Om man inte längre kan hänvisa till EU:s regler, vad kan de då använda för argument?, frågar hon retoriskt, och lägger till:

Enligt det nya förslaget ska EU:s medlemsländer ges större finanspolitiskt manöverutrymme.

– Kanske kommer det att bli som med miljöfrågan, att EU går före och Sverige går efter.

Så sent som i förra veckan kom ett tecken på att det redan kan vara fallet. Under Socialdemokraternas dag i Almedalen meddelade partiledare Magdalena Andersson att partiet numera kräver att de generella statsbidragen ska indexeras mot inflationen. Det låter som byråkratiskt snömos, men det är en reform med radikal potential i ett nyliberalt samhälle.

Statsbidragen är kommunernas finansiering. När inflationen ökar, som under det gångna året, innebär det att dessa blir mindre ifall regeringen inte aktivt höjer dem. De senaste regeringarnas ovilja att göra det har därför inneburit att smygnedskärningar har gjorts i välfärden under flera år. S-förslaget skulle innebära att bidragen i framtiden automatiskt måste höjas i takt med inflationen. Som DN:s politiska kommentator påpekar skulle en sådan reform för första gången på flera årtionden göra det möjligt för välfärden att växa i stället för att krympa.

Det är visserligen inte en reform som direkt berör det finanspolitiska ramverket, men den skulle dämpa några av de skadligaste effekterna som budgetreglerna har på välfärden. Det rör onekligen på sig, även i ramverkens förlovade land.