Därför är det inte konstigt att eldflugorna förekommer så mycket i kulturen. De återfinns inom bild- och graveringskonst såväl som i myter och legender. Inom den japanska poesin skildras de inte bara för sin efemära natur utan används även som markör för säsongen, precis som gulnande löv eller snöfall. Nämner du eldflugor vet läsaren att det rör sig om sommar.

En av Japans stora haikupoeter, Kobayashi Issa, skrev mellan mitten av 1700-talet och början av 1800-talet närmare 20 000 dikter, varav hundratals om djur och insekter. Han ägnade ingen annan varelse så många dikter som eldflugan.

hunden gnistrar
täckt av eldflugor…
djupt sovande
(1814)

Med sina dikter målar Issa upp en svunnen värld där eldflugorna är en del av vardagen, en mytomspunnen gäst som symboliserar både kärlek och fallna själar och som då och då väljer att välsigna invånarna med ett besök. Barnen hoppas locka till sig dem genom att kalla på dem. Vissa fångar dem för att kunna bevara deras magiska sken i glasburkar eller sälja dem vidare. Men eldflugorna genererar inte bara uppskattning – deras antal kan vara rentav störande, precis som vilken annan insekt som helst som har invaderat ens hem.

fladdrande eldflugor –
ännu en störande kväll
i huset
(1804)

Även i den moderna kulturen är eldflugorna vanligt förekommande. När det gäller film ligger den animerade filmen Eldflugornas grav från 1988 närmast till hands, om ett föräldralöst syskonpar och deras kamp för överlevnad under andra världskrigets sista månader. En film som lämnar få tittare oberörda och där eldflugorna är ständigt närvarande som symbol för livets förgänglighet.

Sången ”Hotaru no hikari” (Eldflugornas sken) som sjungs till tonerna av ”Auld lang syne”, är välkänd i hela Japan. Den berättar om studentens vedermödor under studietiden, om hur hen i månader och år läst i sina böcker fram till långt efter skymningen – med månljuset och eldflugornas sken som enda ljuskällor. Den kan höras på examens- och avslutningsceremonier runtom i landet och spelas i högtalare på shoppingcenter och museer strax innan stängningsdags.

Men även om det finns rikligt med hänvisningar till och beskrivningar av eldflugor i den japanska kulturen verkar det som att den verkliga förekomsten av dessa ljusspridande skalbaggar har minskat kraftigt sedan Kobayashi Issas dagar.

När jag besöker den lilla staden Toyotomi i nordligaste Hokkaido i mitten av juli träffar jag ett äldre par på gästhuset där jag bor. Enligt mannen är det tydligt att det finns mycket färre eldflugor i dag jämfört med för 65 år sedan. Han berättar om ett minne från barndomen då han var på besök hos en släkting på en ö ute i Matsushimas skärgård i närheten av Sendai. Luften var full av glödande eldflugor om kvällarna. Han behövde bara sträcka ut handen framför sig för att kunna fånga en. Minnet av det varma ljuset inifrån hans löst knutna hand får honom att le.

Hans fru inflikar att man inte behöver gå tillbaka 65 år i tiden för att skillnaden ska bli tydlig. Hon berättar om en plats på landsbygden där de för bara 20 år sedan brukade se eldflugor – men inte längre. Mannen nickar medhållande. Eldflugornas glöd är på väg att falna.

Det finns gott om liknande berättelser. Varje gång jag för eldflugor på tal med japanska lokalbor får jag höra om deras försvinnande. Men anekdotiska bevis är inte alltid att lita på. Människan tenderar att minnas sin barndom med en värme och nostalgi som inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Farhågorna växer om att eldflugorna får det allt svårare att klara sig under nuvarande omständigheter.

Än så länge har forskningen inte hunnit i kapp berättelserna. Det finns inga systematiska undersökningar som kan säga entydigt huruvida jordens 2 000 arter genomgår en nedgång i antal eller inte. Det som försvårar saken är att populationerna naturligt varierar från år till år, beroende på bland annat temperaturer och nederbörd. Men farhågorna växer om att eldflugorna får det allt svårare att klara sig under nuvarande omständigheter. En studie från 2020 visade att de största hoten mot eldflugorna är klimatförändringar, minskande levnadsmiljöer och ljusföroreningar som stör deras egna ljussignaler.

Utanför staden Obihiro, i sydöstra Hokkaido, är eldflugornas försvinnande väldokumenterat. I och med städernas expansion i regionen försvann eldflugorna i en period helt. Men genom att anlägga en damm med vatten från områdets varma källor lyckades man locka tillbaka dem i ett litet inhägnat område i Tokachigawa-parken.

När jag besöker platsen en timme efter mörkrets infall har anställda från staden placerat lyktor längs den stig som leder fram till eldflugornas damm. För att undvika att störa eldflugorna är varken ficklampor eller kameror tillåtna. Barnfamiljer, kärlekspar och nyfikna individer från omgivande orter går andaktsfullt runt dammen för att få en skymt av de mytiska varelserna. Eldflugorna är inte många, men i mörkret är de lätta att urskilja. Ett dussintal svagt glödande och pulserande ljuspunkter är utspridda invid vattnet, i gräset, på trädstammar. Då och då lättar ett par av ljusen från marken och rör sig ljudlöst genom luften.

Om vi inte tar hotet på allvar kan eldflugorna inom en snar framtid vara ett minne blott, precis som många andra insektsarter. Allt som då finns kvar av dem är människans försök att närma sig dem genom konsten.

på min ärm
hämtar han andan
utslagen eldfluga
(1818)