Denne filantrop från Silicon Valley blev snabbt medlem i styrelsen till Givedirectly, en ideell organisation som främjar monetära överföringar som metod för att bekämpa fattigdom. Det lilla uppstartsföretaget grundades 2008 av fyra unga studenter vid Harvard och Massachusetts Institute of Technology (MIT), med målet att göra allmän basinkomst till ett verktyg i utvecklingsarbetet, något som snart tilldrog sig uppmärksamhet från företag som Twitter och Google. Medan Jeffrey Sachs projekt höll på att självdö i tystnad förberedde sig Givedirectly på att skicka 1 000 dollar till fler än 20 000 slumpmässigt utvalda mottagare i 197 byar i Kenya. Pengarna, som skickades direkt via mobiltelefoner, skulle delas ut villkorslöst.

I dag, nästan tio år efter grundandet, kan Givedirectly stoltsera med den snabbaste tillväxten i världen: företagets budget har växt från 14,5 miljoner dollar 2015 till över 300 miljoner 2020. Totalt har organisationen delat ut över 550 miljoner dollar (5,8 miljarder kronor) över världen.

Bakom denna svindlande framgång döljer sig några av de mest förmögna i Silicon Valley, såsom Elon Musk, den numera ökände entreprenören inom kryptovalutor Sam Bankman-Fried, och Twitter-grundaren Jack Dorsey. Deras projekt för att digitalisera det sociala livet går hand i hand med ”monetariseringen” av fattigdom. Snarare än att gå via byråkratiska institutioner och långa politiska förhandlingar ska utvecklingen framöver skötas på samma sätt som när man köper ett par gympaskor på nätet, det vill säga utan mellanhänder. Med hjälp av en mobiltelefon kan alla skicka ”cash” över hela planeten och hjälpa ett barn att ”ta sig ur fattigdom”.

Givedirectlys framgångssaga är en del av vad utvecklingsekonomer sedan 20 år tillbaka kallar ”revolutionen inom pengadonationer”. I kölvattnet av de så kallade ”struktuanpassningsprogrammen” som påtvingades länder i det globala syd under 1980-talet av Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, valde flera av dessa länder att satsa på en utvecklingsmodell baserad på olika former av pengaöverföringar (på bekostnad av offentliga investeringar). Men programmet Progresa (”Framsteg”) som sjösattes av Mexiko 1997, efter tio år av budgetåtstramning som fick fattigdomen att nästan fördubblas, har sakta men säkert fått effekt. Reformen togs fram av den mexikanska ekonomen Santiago Levy, och syftade till att ersätta det som återstod av priskontroller, offentliga tjänster och subventioner av basvaror med en rad direkta överföringar. 2007 täcktes en tredjedel av landets hushåll av Progresa, som sedan dess har blivit det största programmet i kampen mot fattigdomen i Mexiko. Initiativet har kopierats av tiotals länder i Latinamerika och Afrika som också körts över av liberalismens ångvält.

Med hjälp av en mobiltelefon kan alla skicka ‘cash’ över hela planeten och hjälpa ett barn att ‘ta sig ur fattigdom’.

Den ”tysta revolutionen”, som företrädarna Armando Barrientos och David Hulme döpte den till,⁴ fick ett särskilt starkt uppsving i subsahariska Afrika. Över 100 program har startats där sedan början av 2000-talet i form av familjebidrag, skattekrediter eller ovillkorliga överföringar. Allmän basinkomst är också den grundläggande principen i en rad olika experiment finansierade av filantropiska grupper i Namibia, Kenya och Uganda. IMF, Världsbanken och Internationella arbetsorganisationen (ILO) stödjer strategin och i juli 2020 meddelade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres själv att ”ett nytt socialt kontrakt för en ny era” höll på att skrivas, vilket inbegriper ”möjligheten till allmän basinkomst”.⁵

”Nyheten” i modellen framstår ännu tydligare i jämförelse med den som hade präglat världen under de föregående decennierna. ”De fattiga länderna kan inte ta sig ur sin fattigdom utan att industrialisera sig”, sade Tanzanias president Julius Nyerere 1977.⁶ Denna övertygelse var vid tidpunkten utbredd inom de postkoloniala eliterna. Majoriteten av dessa tänkare ansåg inte att minskningen av fattigdomen hade någon större betydelse i sig. Före den nyliberala vändningen i mitten av 1970-talet ”rådde en bred konsensus om att utveckling till stor del består i att omvandla den produktiva strukturen”, förklarar utvecklingsekonomen Ha-joon Chang.⁷ Under tidsperioden integrerades frågan om fattigdom i större makroekonomiska och institutionella problem som kopplades till den internationella arbetsdelningen. För att ta sig ur stagnationen vände sig de unga, nyligen befriade staterna ofta till teorier om planerad industrialisering. Inspirerade av socialistiska idéer såg ledare som Nyerere, Ghanas Kwame Nkrumah och Indiens Jawaharlal Nehru sin utvecklingsstrategi som ett alternativ till såväl den ekonomiska liberalismen som imperialismen.

Inriktningen formaliserades av bland andra den argentinske ekonomen Raúl Prebisch i slutet av 1940-talet, och underströk att den internationella handeln ledde till ökade klyftor mellan nord och syd. Utan tullar, priskontroller och statligt planerad industrialisering kunde länderna i syd aldrig ta igen de utvecklade ländernas försprång. Enligt synsättet utgjorde fattigdomen en del av det större problemet med klyftor mellan länder och den orättvisa globala arbetsdelningen. Tonvikten lades på de strukturella orsakerna till misären, snarare än lindringen av densamma, och konkretiserades i en agenda vars mål var en total omvandling av den internationella handeln. Den sista klausulen i FN:s konferens om handel och utveckling (CNUCED) som hölls 1964 satte som mål att ”nå en förändrad internationell arbetsdelning, som är mer rationell och mer jämlik, och [att] kombinera de nödvändiga reformerna av den globala produktionen och handeln”.⁸ Tio år senare nådde programmet sin kulmen i och med resolutionen i FN:s generalförsamling om etablerandet av vad Algeriets president Houari Boumediene kallade en ”ny internationell ekonomisk ordning”. Förslagen, varav vissa knappast var radikala, inbegrep teknologisk överföring såväl som stärkta kontroller av multinationella företag. Målet var inte att stoppa internationaliseringen av handeln, utan att med hjälp av ett juridiskt ramverk tvinga in den på en för det globala syd mer rättvis bana.

I slutet av 1970-talet bidrog de förändrade ideologiska styrkeförhållandena, korruptionen inom de eliter som tog makten under avkoloniseringen och det förändrade ekonomiska världsläget till att rörelsen tappade fart. Fattigdomsproblemet började isoleras från frågor om internationella styrkeförhållanden.

Samtidigt som fattigdom började framställas som ett individuellt problem – som främst handlar om att nå över en abstrakt inkomsttröskel – blev det paradoxalt nog också den viktigaste frågan i den nya avpolitiserade formen av utveckling som tog över. Världsbanken ledde förändringen under Robert McNamaras ordförandeskap mellan 1968 och 1981. Vietnamkrigets arkitekt sadlat om till att bli skattmästare för utvecklingsländer, i syfte att kunna stoppa deras försök att etablera en ny ekonomisk världsordning.

I samma anda började de huvudsakliga internationella ekonomiska institutionerna att förespråka ekonomisk liberalisering, först i form av strukturanpassningprogram och senare som riktade monetära transfereringar. Som påpekats av den indiske ekonomen Ajit Singh, ekonomisk rådgivare till Julius Nyere, tenderar kriget mot den extrema fattigdomen att ”avskräcka från industriell utveckling”. Och, tillade han, så länge det inte ”utgör en del av en global plan för industriell utveckling och strukturomvandling av ett lands ekonomi” har det ingen chans att lyckas.⁹

1979 uppfanns strukturanpassningslån, vilket påskyndade processen: Världsbanken skulle hädanefter kräva att mottagarländerna genomför specifika reformer i utbyte mot lån. I och med skuldkrisen som drabbade ett stort antal länder av i början av 1980-talet blev dessa lån det huvudsakliga instrumentet i den nyliberala revolutionen på global nivå.

I det fientliga klimatet gentemot statsledda utvecklingsprojekt kom monetära överföringar snart att ses som ett attraktivt komplement till de liberaliserande reformerna av ekonomin och arbetsmarknaden. Eftersom de påtvingade reformerna ledde till ökad fattigdom började regeringarna i dessa länder att vända sig till finanspolitiken för att underlätta den makroekonomiska omställningen. Som ekonomerna Erik Reinert, Jayati Ghosh och Rainer Kattel understryker har segern för ”kriget mot fattigdomen” inneburit att debatten numera handlar om ”levnadsförhållandena för personer definierade som fattiga” snarare än om omvandlingen av ”ekonomierna i vilka de lever”.¹⁰

För länder i syd som är allt mindre kapabla att reglera sina arbetsmarknader, styra investeringar eller socialisera resurser erbjuds ett alternativ till de postkoloniala projekten i form av en ”överföringsstat” (transfer state), som enbart fokuserar på att fördela inkomster.

Av detta skäl innebär uppsvinget för monetära överföringar, som främjas av tankesmedjor och organisationer i Silicon Valley, inte att nyliberalismen övergivits, utan att den ges nytt liv. Som antropologen James Ferguson framhåller har många länder kombinerat upprättandet av ett ”nyliberalt privatiserings- och marknadifieringsprogram” med ”en betydande ökning av program för direkt omfördelning av pengar, som är allt mer bortkopplade från arbetsfrågor”.¹¹

Som historikern Samuel Moyn förklarar har social rättvisa ”globaliserats och minimerats”, som om ledarna kunde nöja sig med att definiera en tröskel under vilken ”ingen bör sjunka ned”,¹² på bekostnad av de mer radikala ambitionerna hos ledarna under den postkoloniala självständighetseran.

Under tiden har själva definitionen av utveckling och ojämlikhet förändrats i grunden: utveckling som kollektivt projekt har upplösts i ett hav av opersonliga konsumentval.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.