Heder åt Flamman för att som enda vänstertidning ta upp de finanspolitiska ramverken i Sverige och EU. Abstrakta frågor, men ack så viktiga! Som namnet anger sätter ett finanspolitiskt ramverk i mångt och mycket ramarna för vad som kan satsas på klimat och välfärd.
Redan innan trycksvärtan torkat hann dock en uppgift i artikeln bli överspelad. Regeringen har tvärvänt och säger inte längre nej till att tidigarelägga en översyn av budgetreglerna. Inom kort bjuds riksdagens partier till överläggningar. Det gör de frågor Flamman lyfter än mer brännande. Nu måste de rödgröna partierna bestämma sig – hur vill de att ett nytt regelverk som främjar full sysselsättning och en offensiv klimatpolitik ska se ut?
Socialdemokraterna har länge krävt ett balansmål för offentliga utgifter. I höstens budgetmotion motiveras detta med att ”det finns inget egenvärde i att fortsätta betala av på en redan låg statsskuld”. Men den socialdemokratiska ledningen slår knut på sig själv. Statsskulden mäts som andel av ett lands bnp. Växer ekonomin amorteras statsskulden med andra ord automatiskt även vid ett balansmål. Vill Socialdemokraterna främja vård, skola och omsorg i stället för att skuldamortera måste partiet våga acceptera åtminstone mindre underskott i offentliga finanser. Något som bland annat LO och S-föreningen Reformisterna förordar.
I artikeln säger ekonomihistorikern Elisabeth Lindberg att Vänsterpartiet i debatten om budgetregler ”höll ganska låg profil eftersom de samarbetade med socialdemokraterna”. Det är en förskönande underdrift. Sanningen är att Vänsterpartiet från 2016 och fem år framåt helt stod bakom det åtstramande finanspolitiska ramverk som Ulf Kristersson och Magdalena Andersson enats om.
Partiet band sig därmed för att dess ekonomiska politik skulle vara förenlig med ett årligt budgetöverskott på 15–20 miljarder kronor. Vilket i sin tur fick dess budgetförslag att likna ett lapptäcke, särskilt beträffande klimatpolitiken. Stora mål och stora ord som snabbt krympte när det finstilta visade vilka begränsade satsningar som föreslogs.
Samtidigt rasade en debatt om den ekonomiska politiken i arbetarrörelsen. Radikala socialdemokrater, LO, fackliga ekonomer och miljöaktivister krävde en reformering av det finanspolitiska ramverket. Att Vänsterpartiet vände denna opinion ryggen var ett svek. Att Vänsterpartiet stödde ett finanspolitiskt ramverk mer åtstramande än EU:s Stabilitetspakt var också ett tjuvnyp åt den vänster i EU som kämpar för att mildra EU-reglerna.
Ansvaret för att Vänsterpartiet hamnade på fel sida i en så viktig strid om den ekonomiska politiken vilar främst på dåvarande ekonomiska talespersonen Ulla Andersson och ordförande Jonas Sjöstedt, vilken mot oliktänkande partikamrater till och med använde det mest fördomsfulla av argument och hävdade att lånefinansierade investeringar innebär att ”skicka notan till barnbarnen”.
De båda har nu lämnat partiledningen. Men Nooshi Dadgostar, Ali Esbati, Aron Etzler och andra i dagens partiledning var också med och stoppade kongressmotioner som ville att Vänsterpartiet skulle stödja Reformisternas, LO:s och andras kritik mot det finanspolitiska ramverket. Detta behöver påpekas. Inte som något ”vad var det jag sade” utan för att understryka att om Vänsterpartiet än en gång sluter upp bakom ett finanspolitiskt ramverk som sätter krokben för satsningar på välfärd och klimat så har det ett politiskt pris.
Först 2021 markerade Vänsterpartiet distans till dagens finanspolitiska ramverk. Partiet bryter emellertid inte med ramverket utan föreslår endast ett moratorium, alltså att det pausas. Under moratoriet föreslås ett årligt underskott i offentliga finanser på en procent av bnp.
Det är samma budgetmål som EU ställde upp för Sverige innan pandemin gjorde att unionens regelverk pausades. Efter att i fem år ha samlat mod kliver Vänsterpartiet nu upp på barrikaderna och tar strid för det budgetmål det ”nyliberala EU” ville att Stefan Löfvens regering skulle hålla sig till.
