I dagarna såg jag om en av mina favoritfilmer från 2010-talet, Matt Ross Captain Fantastic från 2017 med Viggo Mortensen i den bärande rollen. Det är en historia om den sällsamma familjen Cash som består av pappa Ben (Mortensen) och hans sex barn. De bor inne i skogen någonstans i staten Washington i USA, långt ifrån civilisationen och kapitalismens klor. Ben och barnen lever ett slags ekoprimitivistiskt stugliv, där de klarar sig så gott det går utan att göra sig beroende av ”the man”. Barnen är hemskolade i allt ifrån de klassiska skolbänksämnena till diverse överlevnadskunskaper som bergsklättring utan utrustning, jakt och självförsvar. Hela familjen är också råsocialister.
Kan man sin politiska ekologism känner man igen Ted Kaczynski, alltså Unabombaren, i Ben. Kaczynski dog i maj i år i fängelse efter en tids sjukdom. Han var the original anarkoprimitivist, men har även kallats för ekofascist. Hans idégods kan sammanfattas med att den moderna industrialismen och kapitalismen har försämrat förutsättningarna för mänskligt liv och gör jorden obeboelig.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det som lett till ledet ”fascism” i epiteten ekofascism i Kaczynskis fall handlar framförallt om metoden han förespråkade för att stoppa industrialismens farsot: genom våld.
Många av hans idéer har dock större bäring i dag än när hans manifest publicerades 1995. Det stämmer att rovdriftskapitalism förstör allt i sin väg. Att klimatet är på väg åt helvete råder det heller inga tvivel om. Skiljelinjerna dras i stället i hur de olika klasserna väljer att tackla denna vetskap.
Jag tänker på Captain Fantastic och Unabombaren när jag läser sociologen Johan Alfonsson i DN (30/7), som på ett roande vis redogör för varför fjällvandring blivit medelklassens favoritsemester, trots att det i grund och botten är en ganska eländig syssla. Alfonsson presenterar en rapport från Svenska Turistföreningen, som konstaterar att friluftsliv är en klassmarkör. Ju bättre bemedlad, desto mer tid i naturen. Med hjälp av Pierre Bourdieu landar han i förklaringsmodellen att medelklassen försöker distansera sig från arbetarklassens vulgära sol- och badresor. Alfonsson nämner även medelklassens klimatångest som möjlig förklaring, men avfärdar det med uppbackning av att de ju ägnar resten av sin tid åt bilar och renoveringar. Men här tror jag han missar en viktig komponent, nämligen att alla som har råd att med konsumtion döva sin klimatångest kommer att göra det. För tror man att det överhuvudtaget går att shoppa sig ur klimatkrisen genom att konsumera ”rätt” så är man redan från början katastrofalt fel ute. Därför är det inte förvånande om det faktiskt är så att fjällvandrarna klappar sig själva på axeln för en god klimatinsats, när de ligger där i sina svindyra funktionskläder någonstans i Norrlands inland.
Alfonssons text mötte förstås kritik eftersom den publicerades i den fjällvandrande medelklassens Pravda, Dagens Nyheter. I sin slutreplik (14/8) adresserar han det här med att fjällvandring kanske ändå har med klimatmedvetenhet att göra. Men medelklassens medvetenhet är på sin höjd ett plåster på en aortabristning, om den storindustri som står för en förkrossande majoritet av utsläppen ska tillåtas att tuffa på som vanligt. Så antingen förstår de inte att texten är riktad mot detta, eller så ägnar de sig åt hyckleri. För om de verkligen fattade krisens omfattning skulle de antingen förvandlas till Unabombaren, eller åtminstone flytta ut till sina älskade fjäll permanent och tvinga barnen att läsa Kropotkin.
