I Kan man skilja verket från författaren? gör den franska sociologiprofessorn Gisèle Sapiro ett försök att med utgångspunkt i fall som Louis-Ferdinand Céline, Roman Polanski, Michel Houellebecq och just Peter Handke beskriva debattens huvudlinjer och premisser. Ska skönlitterära verk bedömas efter moraliska måttstockar? Ska andra texter eller utsagor av författare påverka läsningen av deras skönlitterära verk? Ska upphovspersoner (Sapiros exempel är alla män) som begått brott eller uttryckt rasistiska, sexistiska eller homofoba uppfattningar ändå belönas för sin konst?

Tyvärr är prosan stundtals akademisk stolpig och tyngs ned av alltför utförliga fallbeskrivningar. Det är visserligen relevant att visa hur debatten ofta rör sig mellan och rör ihop vad olika författare har sagt och gjort privat och vad som står i deras verk. Men att som Sapiro i detalj redogöra för vad till exempel Peter Handke har gjort, skrivit och sagt om krigen i Jugoslavien och vid vilka tillfällen tynger snarare ned den principiella diskussionen om huruvida någon som kanske förnekar ett folkmord bör föräras ett av världens mest prestigefyllda litteraturpriser. Men det är förtjänstfullt av Sapiro att bena ut tankefigurer som vi ofta tar för givna när vi ger oss in i debatten, såsom vad begreppet ”upphovsperson” egentligen innehåller, och överlag sammanfattar hon de olika positionerna på ett rättvist sätt.

Till exempel tydliggör hon skillnaden mellan att vilja ”censurera” och att invända mot att konstnärer som Roman Polanski lyfts upp och görs ”heliga” genom diverse utmärkelser.

Personligen lutar jag åt att även en sådan syn på konstnärliga priser öppnar upp för att bedöma konst efter moraliska måttstockar och därmed är ett sluttande plan. Ofta ser man personer som de facto förespråkar en moralisk förståelse av konst, försäkra att det egentligen inte alls är det som det är frågan om. ”Men förtjänar upphovspersonen ifråga verkligen ett så fint pris? Och måste vi ändå inte dra gränsen vid en pedofil?” Då föredrar jag en mer kompromisslös feministisk kritik, som exemplet med författaren Virginie Despentes. Apropå den omskrivne landsmannen Gabriel Matzneff, vars tidigare höga status kraftfullt ifrågasatts sedan personer i branschen börjat prata offentligt om hans övergrepp på minderåriga, skrev hon:

”Ni sluter leden, ni försvarar era egna. […] respekten som man är skyldig dem kommer hädanefter utsträckas ända till deras blodfläckade kukar och skiten från barnen som de våldtar.”

Själv tar Sapiro (bilden) inte tydlig ställning i de olika fallen, vilket ju inte heller är bokens ärende. Därför känns det snarare överflödigt när hon på sista sidan kommer med den platta slutsatsen att konsten ska vara fri men med reservation för sådant som hetsar till ”rashat”, ”sexism” och ”stigmatiserar sårbara grupper”. Här undrar jag om det blivit en miss i översättningen. En överväldigande merpart av litteratur- och konsthistorien är ju iögonfallande sexistisk och rasistisk. Menar hon egentligen verk som uppmanar till handfast våld och därmed det vi i Sverige skulle kalla hets mot folkgrupp?

Det är olyckligt att en bok vars ambition är att grotta ned sig i olika begrepp, avslutar med en sådan snubblande slutsats. Men vägen dit är absolut givande.