Sommaren som gått har varit den dödligaste på flera år för Sveriges arbetare. Förra veckan vaknade jag varje morgon till nyheten om att ytterligare någon gått till jobbet och aldrig kommit hem.
En som krossades av ett elskåp. En som kördes över av en lastbil på flygflottilj F17. En som klämdes till döds av en lastmaskin när han fyllde på en foderautomat. En som klämdes ihjäl vid en stentäkt under en grävmaskin på 35 ton.
Rubrikerna skapar inget ramaskri. Varje dödsfall beskrivs som en tragisk men oförutsägbar olycka, och en tråkig men ofrånkomlig del av arbetsmarknaden. Det visade sig tidigare i augusti att det skulle krävas att ett barn dör på sitt första sommarjobb för att händelsen skulle bli något större än en pliktskyldig artikel som försvinner i människors nyhetsflöden. Men inte heller 14-årige Muhammads dödsolycka med en hjullastare i Ulricehamn lär leda till någon haverikommission.
34 personer har dött på jobbet hittills i år. Det är långt fler än ett vanligt år i augusti, och det är inte en slump. Arbetsmarknaden har under lång tid blivit allt hårdare, tyngre, farligare. Tempot har drivits upp. Lagar har stiftats till arbetsköparens fördel för att kunna göra sig av med misshaglig arbetskraft, så som otrygga anställningsformer och inskränkningar i Lagen om anställningsskydd.
Regeringen har föga förvånande svikit sitt vallöfte om att ta tag i arbetslivskriminaliteten, med mänskligt lidande och dumpning av löner och villkor som följd. Dessutom stressas företagen just nu av lågkonjunktur. Förutsättningarna kunde knappast varit sämre för fungerande arbetsmiljöarbete.
Bland fackliga talas det ibland om att villkoren på arbetsmarknaden påminner om tiden innan arbetare hade rättigheter. Det ligger något i det, men det finns en viktig skillnad mellan nu och då. Då var kampen mellan arbete och kapital självklar. Klass mot klass fanns i allas medvetande.
I dag är det inte lika tydligt. Den fackliga anslutningsgraden har sjunkit stadigt i decennier, och socialdemokratisk samförståndsanda får fackens företrädare att dra sig för strid.
Arbetares liv och död förblir en parentes i nyhetsflödet.
Men det finns ytterligare ett problem, som inte uppmärksammas tillräckligt. Det handlar om hur arbetarklassen försummats som politiskt subjekt. Från det att tjänstemannaklassen växte fram under 1900-talet har arbetarrörelsen haft ögonen på dem. Deras bedrägliga klassposition och politiska vacklande fick Socialdemokraterna att lägga om sin politik, för att säkra deras röster. I arbetarrörelsens mindre parti, Vänsterpartiet, skedde en liknande förflyttning, även om man behöll ett radikalt uttryck.
På så sätt blev arbetaren så politiskt ointressant att människor nästan glömde bort dess existens.
I dag uppfattar många jag pratar med ordet ”arbetarklass” som förlegat. Sett till bilden som ges av media är uppfattningen inte så konstig. 2018 visade tankesmedjan Katalys i en rapport att medelklassen har näst intill monopol på medial synlighet. Ändå utgör arbetarklassen, definierad som LO-kollektivet samt grupper med likvärdiga villkor, halva befolkningen.
I arbetarrörelsens frånvaro har Sverigedemokraterna kunnat växa, och lagt om konfliktlinjerna i svensk politik. Nu är vi fast i ett kulturkrig som fördunklar människors klassmedvetande, som är själva förutsättningen för kamp. I skuggan av koranbränningar, rasistiska och homofoba utspel från SD:s företrädare och kulturdebatter om huruvida Linda Skugge ska få göra porr finns en arbetsmarknad som förslummas i tysthet. En arbetsmarknad där arbetare vänder sig till nyliberala, eller rent av rasistiska förklaringsmodeller, i stället för att sluta sig samman mot kapitalet.
Så länge arbetarrörelsen inte ser detta som sin främsta angelägenhet, kommer arbetsmarknaden fortsätta dräpa. Arbetares liv och död förblir en parentes i nyhetsflödet.
