I fråga om olydnad har jag större erfarenhet än många. Jag vet hur det är att bli bortlyft av halvt generade, halvt irriterade poliser. Jag har blivit åtalad, dömd och straffad för ohörsamhet mot ordningsmakt mer än en gång. Detta inom ramen för klimatpolitiska aktioner.
Så varför har jag svårt att bestämma mig för att nåla på mig ett ”Vi anger inte”-märke? Det är inte som att jag tvekar i sakfrågan om den så kallade informationsplikten. Motsatsen, tystnadsplikten, är en bärande pelare inom sjukvården, och den är mer långtgående än många inser.
Vårdpersonal har möjlighet (inte skyldighet) att anmäla misstanke om brott endast om det kan ge minst ett års fängelse och de exempel som brukas anges är mord, våldtäkt och grov misshandel. Som läkare har jag alltså rätt att knipa käft om mord, under förutsättning att offret inte är minderårigt.
Man kan se detta som sjukvårdens egen straffskala, och med Tidölagets angiveriplikt skulle alltså olovlig vistelse i landet gå upp i toppen av värsta tänkbara brott, jämbördigt med våldtäkt av barn.
Förslaget är en moralisk förlisning av Titanicproportioner, i det har kritikerna rätt. Ändå bär jag i dagsläget inga nyckelband eller rockmärken om att vägra ange. Det direkta skälet är att det skulle skapa otrygghet i väntrummet. ”Vi anger inte” på min bussarong betyder ju rimligen, för patienten, att även om just schyssta jag inte anger så finns någon annan som gör det, för annars skulle jag ju inte behöva markera en sådan självklarhet. Det skulle skapa rädsla, och rädsla leder till att någon inte vågar söka vård.
Jag arbetar för Västra Götalandsregionen, som likt minst 12 andra regioner och flera kommuner kräver att förslaget dras tillbaka. Man har dessutom uppmanat sina anställda att strunta i en eventuell angiverilag. Budskapet till regeringen, översatt från byråkratiska, lyder snarast ”talk to the hand”. Och jag påstår – även om det smärtar i mitt fackligt-autonoma hjärta – att i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet.
Det enda som skyddar den papperslöse mot den där lilla jomshofen som bidat sin tid på vårdcentralen eller Komvux är en arbetsköpare som fortsatt insisterar på tystnadsplikten.
För det finns en obehaglig pusselbit som saknas i kampanjens analys, och det är att några av oss visst skulle ange. Det finns en föreställning om att välfärdens arbetare skulle vara moraliskt högstående, att specialpedagoger och dietister inte skulle kunna vara SD-väljare, men i verkligheten finns förstås några av de 18 procenten av befolkningen som röstade för just denna politik representerade också i välfärdsyrkena.
Glöm inte att självaste Richard Jomshof, justitieutskottets sverigedemokratiska ordförande, är lärare. Det räcker med en enda person som anger på arbetsplatsen för att den ska bli farlig för papperslösa, och då hjälper det inte om andra bär färgglada nyckelband med löftet att inte ange. Det enda som skyddar den papperslöse mot den där lilla jomshofen som bidat sin tid på vårdcentralen eller Komvux är en arbetsköpare som fortsatt insisterar på tystnadsplikten. Den lille jomshofen anger gärna, men inte till priset av löneavdrag. När angiveri blir en fråga endast om personlig moral är det redan kört.
Vi anger inte-kampanjens kanske viktigaste roll i nuläget är därför att stödja de regioner och kommuner som gör motstånd.
Och i det osannolika fallet att angiverilagen förverkligas utan undantagsklausuler är den mest effektiva antifascismen förmodligen att ange nästan varenda kotte. En Göran som bott jättelänge i Thailand, en Gunilla med skum dialekt eller varför inte en påhittad person – alle man till granskning i syfte att förlöjliga, överbelasta och sabotera angiverisystemet.
