I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.
Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.
I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Musks revanschlust hänger ihop med att han var svårt mobbad som barn. Sedan dess har han strävat efter hämnd. I fokus hamnade den hårdaste skolgården på nätet: Twitter. Isaacson sparar inte in på någon detalj när han minutiöst återger vad Musk (förmodligen) vill förmedla till världen. En bruten liten kille som är uppvuxen i Sydafrika kämpar hårt, blir superrik och får återupprättelse. Ett klassiskt sommarprat i P1.
Det finns ingen hejd på smörandet i boken. Musks psykopatiska relation till sina företag skildras som en dygd, och trots hans sjukliga tävlingsinstinkt och många affärsmässiga misslyckanden utmålas han nästan som den (nästinpå) oövervinnerliga halvguden Akilles. Isaacson tar sig till och med friheten att kommentera Musks tjejsmak, som alltid är oklanderlig. Men ingenting yppas om att hans andra fru, Talulah Riley, var 22 år gammal och därmed 14 år yngre än Musk när de träffades. Eller att det är lite skumt att säga ”om du var anställd i mitt företag hade jag gett dig sparken” som förolämpning i ett relationsgräl.
Inte ens det faktum att Musk enligt både egen utsago och närståendes vittnesmål är empatistörd, anses i biografins värld anmärkningsvärt, utan blir en del av hans excentriska men älskvärda karaktär. Men i anslutning till beskrivningarna av Musks personlighet framträder en tydlig figur bakom honom, nämligen hans vansinniga pappa Errol. Den psykiska och fysiska tortyr Errol utsatte sina barn för under deras uppväxt var besinningslös. När unge Elon en dag misshandlades så svårt i ansiktet av andra barn att han behövde rekonstruktiv kirurgi, kommenterade Errol att det var rätt åt honom. Under uppväxten misstänkte Elon också att pappan uppvaktade sin 15-åriga styvdotter. Farhågorna visade sig vara sanna, för när hon var 30 år fick hon barn med den då 70-årige Errol. Det är den typ av man Errol är.
Pappa Musk anas i det mesta Elon tar sig för. I hans tjurskallighet, hänsynslöshet och brist på empati, men också i suget efter upprättelse. Elon hade antagligen varit outhärdlig även utan Errol, men det går inte att komma ifrån faderns grymhet. Det skänker lite sårbarhet till den annars kufiskt kalkylerande Elon Musk. Mycket av det vandrande över lik Elon ägnar sig åt, både affärsmässigt och privat, verkar verkar kunna härstamma från Errols behandling. Parat med Elons besatthet av att vinna strategispelet Civilization gör det att man kan ana något mer där än världens rikaste man. Nämligen en vanlig, skitjobbig kille.
