Ännu en gång misstänkliggörs somaliska väljare när en ”okänd” kandidat kryssas in i riksdagen. Men det som skrämmer högern är att förorten har upptäckt sin makt.
Mitt favoritrecept från Smaker från Afrika är en sydafrikansk rätt. Jag fick Khadija Mohamuds andra kokbok av en av mina bästisar efter en flytt. Hon hade ingen aning om att Khadija bara fyra år tidigare hade blivit anklagad för ”klanröstning” i en matbloggstävling. Alla röster nollställdes. Jag skrev en krönika om det då i Göteborgs-Posten – om den uppenbara rasismen. Khadija har rötter i Somalia.
Den numera etablerade miljöpartistiska politikern Leila Ali Elmi blev 2018 anklagad för samma sak. Personkryssad in i riksdagen från plats 21 ansågs hon vara ”okänd”, och på Svenska Dagbladets ledarsida förklarade Ivar Arpi att dessa 1 467 röster ”påverkar demokratin” (16/9 2018). Jag skrev även då om den uppenbara rasismen. Leila är född i Etiopien och var den första kvinnan i riksdagen med somaliskt ursprung.
Nu är vi två val senare och alla pratar om Mohamed Abdukardir Ali, även han ”okänd”, från Borlänge med rötter i Somalia, som kryssats in i riksdagen och står anklagad för valfusk.
Jag vill föreslå att vi gör något annat. I stället för att prata om den uppenbara rasismen kan vi prata ekonomi. I stället för ras – etnicitet på svenska – kan vi prata klass. Och i stället för motgång kan vi prata framgång.
Det finns två socialdemokratiska partier i Sverige, ett större som står till höger och ett mindre till vänster. Det mindre, Vänsterpartiet, är det parti som har ökat allra mest av alla partier i detta val. I det som kallas för utsatta områden har valdeltagandet ökat, och Vänsterpartiet är störst i många områden, en roll som länge tillhört det större socialdemokratiska partiet. Flera politiker med somaliska rötter har valts till parlamentariska församlingar.
Valframgången tycks bero på ett gediget traditionellt fotarbete, lokal förankring och ett konsekvent budskap om ekonomisk omfördelning: en ekonomisk politik som ska göra livet lättare. Valarbetet har säkerligen också fått skjuts av rasistiska och islamofobiska valbudskap, ibland direkt riktade mot somalier – som den famösa SD-reklamen på bussar i Skaraborg om att ”sakna Mogadishu”.
Men den rasismen är inte ny. Det som är nytt är att SD slog i taket och backade för första gången i ett val. Det som också är nytt är att fler fattiga människor i utsatta områden har rätat på ryggen och nyttjat sin demokratiska rättighet. Och inte bara det: de har dessutom lagt sin röst på de partier vars ekonomiska politik, rent objektivt, gynnar dem mest.
Många av dem råkar vara somalier. Och muslimer. Självklart kan det uppfattas som skrämmande.
När rika individer bryter mot lagen kan det ge dem kändisstatus. I den underdåniga Netflix-dokumentären om Trustorhärvan och i Uppdrag granskning om Ernstberger är förbrytarna uppenbart främmande inför tanken på att lagen också är till för dem. När fattiga människor däremot kollektivt använder sin demokratiska rätt verkar det resultera i allmän oro och, i vissa fall, drev.
Det här är inget nytt. Frances Fox Piven och Richard Cloward kom på 1970-talet ut med sina uppmärksammade sociologiska studier Regulating the poor och Poor people’s movement och ägnade sina liv åt att skriva om detta fenomen.
När jag läser Dagens Nyheters senaste avslöjande om Borlänge, med ingressen ”Kvinnor, unga män som inte hade tänkt rösta och personer med missbruk”, tänker jag att det lika gärna hade kunnat vara en text om socialdemokratin i fattiga områden i Sverige för 100 år sedan.
Vackert för en del, hotfullt för andra.
Det kan vara så att Mohamed Ali – som också är namnet på en av mina favorit-svenska hiphopgrupper – är en skum typ som har köpt röster. Det kan också vara så att han har gjort en bra valrörelse. Vi vet inte ännu.
Men till skillnad från när massakrer på skolor utförs, Fagersta senast, då etablerade medier avhåller sig från att spekulera om motiv, är spekulationerna här i full gång och långtgående slutsatser dras.
Det är ett sätt att skriva om historien: från en strukturell framgång till en individuell motgång. Och kanske också ett sätt att försöka skrämma fattiga människor tillbaka till passivitet och hopplöshet – och därmed ändra riktningen igen.
