– Historiker har ett stort ansvar, och många har gett en falsk beskrivning av fascismen som något som skulle stå i motsats till kapitalism, säger hon till Flamman.

Själv började hon intressera sig för förhållandet mellan liberalism och fascism under eurokrisen i sitt hemland Italien.

– Det började när jag genomlevde åtstramningen under Mario Montis regering i Italien 2012. Jag läste en artikel om fascismens ekonomiska politik och insåg hur stora parallellerna var mellan vår situation och fascismen. Man kan se det som ett smalt ämne men jag tror att historisk politisk ekonomi kan hjälpa oss förstå vad som händer i dag.

I Kapitalets ordning: Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen som utkommer på svenska denna vecka, beskriver hon hur två på det politiska planet skilda regeringar – Mussolinis fascistiska regering i Italien och Lloyd Georges liberala i Storbritannien – genomförde samma typ av reformer under åren efter 1919 för att rulla tillbaka arbetarklassens landvinningar efter första världskriget. Medan Mussolinis svartskjortor avskaffade demokratin och tog till våld för att stävja arbetarnas framfart behövdes inte det i Storbritannien. Men resultatet var detsamma: drastiskt sänkta löner, ökad arbetslöshet och inskränkta fackliga rättigheter.

Åtstramningsprogrammen var snarlika och kan enligt Mattei delas in i tre delar: en finanspolitisk, en monetär och en industriell. Enligt henne har ekonomer och historiker ofta undvikit att studera åtstramningspolitik i detalj och i stället valt att tala om ”recessiv” finanspolitik. Det språkbruket menar hon används för att avpolitisera fenomenet och utmåla det som naturligt.

– Åtstramning är ett brett begrepp i min bok, för den smala definitionen som används i den allmänna debatten förklarar inte vilken roll åtstramning spelar under kapitalismen. Där framställs åtstramning bara som budgetnedskärningar och skattehöjningar. Detta är linsen som ekonomer älskar att använda, men den säger oss inte vad staten spenderar pengar på och vem den samlar in skatt ifrån, säger hon och fortsätter:

Historiker har ett stort ansvar, och många har gett en falsk beskrivning av fascismen som något som skulle stå i motsats till kapitalism.

– Finansiell åtstramning hamnar i ett annat ljus när man inser att det inte handlar om att staten inte spenderar, utan att den spenderar för att subventionera och beskydda dem som tjänar pengar på kapital och ränta. Åtstramning handlar om att skära ned på sociala utgifter, som bostäder, utbildning, vård, infrastruktur och allt som tjänar vanligt folks behov, samtidigt som man spenderar pengar på det militärindustriella komplexet och satsar på privata företag inom den gröna sektorn och räddar banker. Åtstramning handlar om att flytta resurser bort från folket, vilket ökar dess beroende av marknaden. På så sätt bevaras lönerelationen eftersom det inte finns något alternativ till att arbeta för en lön.

Den andra sidan av finansiell åtstramning är regressiv beskattning. När skattehöjningar genomförs för att strama åt ekonomin diskuteras sällan vilka skatter det berör. Enligt Mattei är dessa höjningar ofta regressiva, det vill säga de drabbar låginkomsttagare och inte rika.

– Man höjer skatter som moms och sådana som vanliga människor betalar, samtidigt som man sänker skatter på kapital och arv, samt minskar antalet skatteklasser. I Italien hade vi till exempel 34 olika klasser 1974 – i dag har vi bara tre.

Monetär åtstramning går i sin tur ut på att genom räntehöjningar öka arbetslösheten och därmed hålla nere lönerna. Den tredje typen av åtstramning är industriell, där staten ingriper på ett direkt sätt för att minska arbetares förhandlingskraft genom privatiseringar och avregleringar.

I Kapitalets ordning bryter Mattei ny mark genom att visa hur Mussolinis regim tidigt fick stöd av flera uppburna liberala ekonomer, hyllades av såväl Winston Churchill som The Economist och gavs generösa lån av investeringsbanker som J.P. Morgan. I motsats till den gängse synen på fascism och liberalism som varandras dödsfiender visar hon hur fascister och liberaler har lätt att enas i försvaret av det hon kallar kapitalets ordning när denna hotas av vänstern.

– Historiker har ett stort ansvar, och många har gett en falsk beskrivning av fascismen som något som skulle stå i motsats till kapitalism. Det jag försöker visa är att den första fasen av Mussolinis regim inte bara var emblematisk för fascistisk ekonomisk politik, för det handlar till stora delar om att trycka ned löner och öka profitkvoten. Men den låg också helt i linje med den senare, korporativa fasen. När man säger att fascism handlar om statliga ingripanden i ekonomin så är frågan: vilken typ av ingripanden? Det perspektiv som många historiker intar är för begränsat, för om staten intervenerar så innebär det inte nödvändigtvis att det sker mot marknadens eller kapitalets intressen, säger hon och tillägger:

– Vi måste bryta upp dikotomin mellan marknad och stat och inse att statens ingripanden under den korporativa fasen låg helt i linje med åtstramningens logik.

I stället för denna dikotomi, menar Clara Mattei, bör man se det som ett spektrum av ”avdemokratiseringsprocesser”, där fascism är den extrema formen av samma ekonomiska politik som liberaler och nyliberaler står för.

– Denna omvärdering av fascismen gör det lättare att förstå vad liberal kapitalism också är. Det är då man inser att vi befinner oss på ett spektrum av avdemokratiseringsprocesser, där skillnaden är graduell men målet detsamma: att genom förtryck utvinna värde från majoriteten för en minoritets skull.

Samtidigt påpekar Mattei att åtstramningens logik även finns i den hos vänstern mer acceptabla formen av kapitalism som baseras på Keynes idéer. Hennes nästa bok handlar om den typ av åtstramning som keynesianska ekonomer och politiker försvarar, och som hon menar i grunden är densamma som den fascistiska och liberala.

– Keynesianer har en förmåga att neutralisera språket de använder. De talar om efterfrågehantering, men det handlar i själva verket om att upprätthålla exploateringsgraden, och de villkor som gör det möjligt för privata investeringar att äga rum. Det handlar om att se till att systemets fundament ligger i linje med den privata ackumulationens prioriteter.

Som exempel nämner hon de djupa lönesänkningar som genomfördes i Storbritannien 1964 för att få bukt med inflationen. Det visar enligt henne att kapitalismen i grunden alltid kommer att fungera på samma sätt, oavsett under vilken politisk regim det sker.

– Jag hävdar inte att åtstramning är något speciellt. Jag menar att det är grundläggande för hur kapitalismen fungerar. Det termen synliggör är att staten spelar en aktiv roll i försvaret av kapitalismen som socialt system, och denna roll går ut på att folk tvingas lida och betala det största priset för att systemet ska fungera.

Men keynesianer har väl aldrig hävdat att de vill avskaffa kapitalismen?

– De säger att de inte vill överskrida kapitalismen, men de döljer det faktum att kapitalismen är baserad på exploatering. Keynes var en neoklassisk ekonom och hade inga problem med kapitalismen.

– Keynesianer måste vara mycket mer explicita med vad det innebär att upprätthålla exploatering. För det andra bedrar de sig själva om hur flexibelt systemet är. De menar att även om vi inte överger kapitalismen så kan reformer göra systemet mer mänskligt. Det jag vill visa är att historiskt är det inte möjligt. Det finns tydliga gränser för hur mycket man kan ge folk. Om människor får för mycket kommer de att börja ifrågasätta lönesystemet och kräva högre löner, och det kan leda till handelsunderskott och monetär instabilitet. Keynesianer är livrädda för inflation, och för att undvika det under kapitalismen måste man ta till åtstramning.

Detta menar Mattei gäller även för den Moderna monetära teorin, eller MMT, som har fått stort genomslag på senare år och som hävdar att en stat som belånar sig i sin egen valuta i princip kan spendera hur mycket den vill så länge inflationen inte skenar iväg. Mattei ser förgrundsgestalten Stephanie Kelton som ett bra exempel.

Detta är kapitalism, den är inkompatibel med demokrati och folk måste förstå det.

– Hon pratar om kapitalism utan att alls tala om lönerelationerna. Hon ger intrycket av att systemet fungerar spontant på något sätt. Hon vill bortse från alla finansiella inskränkningar, men problematiserar inte alls det faktum att hon också är livrädd för inflation. Hon säger att vi kan göra vad vi vill så länge inflationen inte ökar. Och då frågar jag mig: vad är detta ”vad som helst” om man konstant måste oroa sig över inflationen?

– Vi borde i stället tala om progressiv och socialt omfördelande politik och fråga oss om det är möjligt inom ett kapitalistiskt system. Deras terminologi döljer många teoretiska svagheter. Det är därför jag anser att det är så viktigt att vi återupplivar den marxistiska traditionen inom politisk ekonomi.

Om parallellerna mellan 1920-talet och vår tid var tydliga när Mattei började intressera sig för ämnet under eurokrisen är de knappast mindre tydliga i dag. Men Mattei drar sig för att beskriva politiker som Meloni och Trump som fascister.

– Vi befinner oss inte i en fascistisk fas, det vi upplever är kapitalismen så som den har styrts hela tiden. Detta är kapitalism, den är inkompatibel med demokrati och folk måste förstå det.

– Att koppla isär fascism från kapitalackumulation och försöka utmåla det som något unikt är farligt.

Däremot menar hon att den ekonomiska politik som förs i dag i stort sett är densamma som de italienska och brittiska regeringarna förde för 100 år sedan.

– Vi ser redan nu hur åtstramning används för att begränsa arbetares krav. Räntehöjningarna har det uttryckliga målet att begränsa deras förhandlingsmakt, sänka löner och hindra strejker. Denna reaktion utlöstes av de nya politiska horisonter som folk började ana under pandemin när staten grep in för att stävja krisen, säger hon och fortsätter:

– Men vad var det för statliga ingripanden som gjordes? I USA räddade man banker och subventionerade företag, men man gav också en del pengar till vanligt folk. Många insåg att de inte behövde gå tillbaka till sitt arbete för att överleva. Så den ”stora uppsägningen” när över 45 miljoner amerikaner sade upp sig 2022, och ännu fler året innan, var viktig för att visa att lönerelationen inte är ett naturtillstånd. Samtidigt pågick strejker överallt. Vi befinner oss i en tid när delar av kapitalismen ifrågasätts, och då blir åtstramning ett sätt att hindra det.

Mattei ser även dagens självständiga centralbanker och nyliberala finanspolitiska ramverk som ett tecken på att vi befinner oss i en liknande situation i dag.

– Vi ser liberala länder med klausuler om en balanserad budget i sin grundlag som begränsar strejker och håller sig med självständiga centralbanker. Och sedan så klart högerextrema regeringar som säger sig vilja hjälpa fattiga människor, men som när de kommer till makten visar sitt rätta jag och gynnar de rika. Meloni gör nu exakt samma sak som Mussolini gjorde när han tog makten: ojämlikheten exploderar i Italien och det enda de gör är att skära ned på sociala utgifter, införa regressiva skatter, privatisera och avreglera arbetsmarknaden. Åtstramningens hela treenighet är på plats, och Europeiska centralbanken sköter den monetära delen av det.

För Sveriges del är denna del av Clara Matteis budskap kanske allra mest relevant. På frågan om huruvida partierna bör överge det finanspolitiska ramverket är hennes svar ett rungande ja.

– Jag tror att det skulle vara en viktig reform. När jag säger att vi lever under åtstramningskapitalism betyder det inte att klasskamp inte spelar någon roll. Jag tror att människor har kapaciteten att bekämpa åtstramningslogiken och de gör det i dag. Det är precis sådana här försök att konstitutionalisera åtstramningslogiken som gör att det kan framstå som något naturligt. Det är viktigt att bekämpa dem, för det synliggör problemet. Vårt system är inte statiskt. Det finns de som försvarar det och de som mobiliserar mot det. Det är lätt organisera sig enligt en logik som inte är kapitalistisk, det behöver inte innebära en blodig revolution. Reform och revolution kan gå hand i hand.

Vad talar för att en socialistiskt styrd ekonomi kan undvika åtstramningens logik?

– Jag är ingen expert på Ryssland men jag tror att det kan vara intressant att studera Lenins ”Nya ekonomiska politik”. Idén att man måste vara realistisk om man försöker bygga socialism i en kapitalistisk värld medför att man måste vara konkurrenskraftig och därmed införa åtstramning.

– Åtstramningen kommer alltid att lura i bakgrunden. Men jag tror att vi i alla fall måste försöka bygga ett annat system i stället för att intala oss att vi inte kan göra någonting.