Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare

I Erdans fall har liknelsen blivit ett likställande. Han hänvisar systematiskt till Hamas som nazister och har sagt att det inte finns någon skillnad mellan Auschwitz och attacken den 7 oktober. ”Hamas söker ingen lösning på konflikten. De är inte intresserade av dialog”, har Erdan slagit fast. ”Den enda lösning Hamas är intresserade av är Den slutgiltiga lösningen – Förintelsen av det judiska folket.” Erdans arbetsgivare och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har för sin del hävdat att ”Hamas är de nya nazisterna”.

Det råder inga tvivel om att många palestinier inte förmår göra skillnad på israeler och judar, samt att Hamas propaganda ofta använder sig av antisemitiska troper. Det råder inte heller några tvivel om att många av palestiniernas självutnämnda försvarare – som regimen i Iran – hatar judar och israeler mer än de älskar palestinier. Den palestinska sidans återkommande problem med att särskilja judar och israeler har den senaste tiden blivit tydlig även i Sverige, som när demonstranter samlades utanför en synagoga i Malmö för att protestera mot Israel.

Men frågan är om israeliska företrädare verkligen är bättre på att dra den där skiljelinjen. Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare, och brännmärker allt motstånd mot den både långdragna och våldsamma ockupationen av Palestina som antisemitiskt.

I skottgluggen. Klimataktivisten Greta Thunberg jämförs i Svenska Dagbladet med Hitler. Foto: Peter Dejong/AP.

Att israeliska företrädare beskriver konflikten som en kamp mot nazister är inget nytt. Under Israels invasion av Libanon 1982 utmålade exempelvis Israels premiärminister Menachem Begin den palestinska motståndsrörelsens ledare Yassir Arafat som en ny Hitler, samtidigt som han jämförde de egna bombningarna av bostadskvarter och flyktingläger i Beirut med de allierades bombningar av Berlin. Om det vid en första anblick verkade som om det israeliska flygvapnet bombade de flyktingar som man bara en generation tidigare hade fördrivit från Palestina för att göra plats för Israel, så kunde man nu upprätta ett annat samband mellan nuet och historien. Palestinierna var inte offer – de var förövare!

Man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder.

Att skriva in Palestinakonflikten i den europeiska antisemitismens historia är alltså inget nytt. Men det är tveksamt om budskapet någonsin förr har hamrats in med större kraft. I den amerikanska kongressen har Brian Mast likställt inte bara Hamas utan hela Gazas befolkning – inklusive barnen – med de tyska nazisterna. Enligt Mast bör USA minska den humanitära hjälpen till Gaza och öka stödet till Israels krigsföring – för precis som man inte kan tala om ”oskyldiga nazistiska civila” bör man inte heller tala om ”oskyldiga palestinska civila”. Andra har drivit analogin så långt att den helt tippat över, som den brittiske debattören Douglas Murray, som hävdat att jämförelsen mellan Hamas angrepp mot Israel och nazisternas folkmord på Europas judar är missvisande – eftersom palestinier njuter av att döda judar på ett sätt som de tyska nazisterna aldrig gjorde

I Sverige har Murrays retorik plockats upp av högerdebattörer som Ivar Arpi. I dagarna anklagade dessutom Susanna Popova och Svenska Dagbladet Greta Thunberg för att vara flickversionen av Adolf Hitler, sedan Thunberg uttalat sig negativt om Israels ockupation och positivt om palestinskt självbestämmande: ”För tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”

Det är lätt att vifta bort anklagelserna. Men man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder. Vad menar egentligen Biden när han säger att Hamas massmord på israeliska civila genomfördes lika ”konsekvent” som Förintelsen? Vad menar Israels näringslivsminister Nir Barakat när han påstår att Hamas attack den 7 oktober var ”värre än det som nazisterna gjorde”? Man kan också fråga sig varför de historiska liknelserna upprepas med sådan iver just nu. Vad hoppas man uppnå med detta historiebruk?

Svaret är att liknelsen har högst verkliga effekter. Om Hamas är ”de nya nazisterna”, drivna av sin rasism till att vilja utrota det judiska folket från jordens yta, då är det också rimligt att beskriva Israels bombningar av Gaza som självförsvar. Om konflikten inte är en konflikt om landet Palestina – utan i själva verket handlar om palestiniers och andra arabers vilja att utrota alla judar – då är det förstås orimligt, rentav motbjudande, att människor deltar i manifestationer till stöd för det palestinska folket, viftar med palestinska flaggor och bär palestinasjalar.

Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter

Att människor tänker och talar med hjälp av liknelser är förstås vanligt. Analogiskt tänkande är exempelvis ett välkänt fenomen inom filosofin, där man använder analogier för att förstå sådant som inte går att ta på. Inom empiriska kunskapsfält, som historia, är man inte lika förtjust i liknelser, eftersom de kan skymma de specifika omständigheter som omger ett visst fenomen och gör det möjligt.

Emellertid är inte Gilad Erdan historiker, utan en representant för den israeliska staten. Anledningen till att han bär en gul davidsstjärna är inte att han försöker analysera konflikten, utan att han försöker hävda en historisk parallell mellan sina judiska släktingars utsatthet under Förintelsen, och sin egen utsatthet som israel idag. Det handlar alltså om en form av historiebruk, som vi kan kalla för historisk analogi. Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter. 

Så vad händer om vi gör som han vill? Vad händer om vi lyfter ut Palestinakonflikten ur sin historiska kontext, och i stället försöker förstå den som en logisk följd av Förintelsen?

Öde. Sedan Hamas terrordåd den 7 oktober har 1,7 miljoner palestinier fördrivits. Foto: Adel Hana/AP.

Det som händer är att vi tycks stå öga mot öga med ondskan. Uppmaningarna till att följa mänskliga rättigheter och respektera folkrätten ekar cyniskt. Motstånd mot ockupationen framstår som illasinnad och motiverad av onda avsikter. Kritiken av apartheidlagar som förljugen. Det blir rimligt att beskriva manifestationer till stöd för eldupphör och humanitär hjälp som ”hatmarscher” och jämföra dem med nazistiska torgmöten.

Samtidigt blir det möjligt för den israeliska statens företrädare att framställa sig själva som offer, trots att de ger order om att fortsätta konfiskera palestiniernas mark, kontrollera deras liv och slå ned deras motstånd. När Israel skickar trupper till Gaza eller Västbanken så upprätthåller de enligt denna logik inte en långdragen och våldsam ockupation. I stället utkämpar de ett krig mellan ”ljusets barn” och ”mörkrets”, mellan ”civilisationen” och ”barbariet”.

Bortom de retoriska bilderna finns emellertid en annan verklighet. Mellan 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 6 417 palestinier och 308 israeler i konflikten, medan 153 431 palestinier och 6 316 israeler skadades under samma period, enligt FN:s statistik. Omkring 1 200 soldater och civila israeler uppges därefter ha dödats som ett resultat av Hamas attack den 7 oktober, medan över 14 000 palestinier uppges ha dödats i Gaza och på Västbanken, inklusive 6 000 barn. Omkring 1,7 miljoner palestinier har fördrivits från sina hem, varav en stor del därefter har förstörts av israeliska bomber, raketer och bulldozers.

När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet

Att det har begåtts grova krigs- och folkrättsbrott är inte unikt i sig. Men vad som däremot är unikt är det sätt på vilket israeliska företrädare öppet har redovisat sina intentioner att begå brottsliga handlingar, vilket har fått folkmordsforskare och ledande experter på Förintelsen att varna för att ett israeliskt folkmord på palestinier är i nära antågande. Exempelvis har den israeliske historikern Raz Segal kallat Israels agerande för ett ”läroboksexempel på folkmord”, medan den israelisk-amerikanske historikern Omer Bartov varnar för att Israel i både ord och handling lägger grunden för en permanent massfördriving av Gazas befolkning.

Den regering som i dag styr i Israel är den mest högerextrema i landets historia, och det tycks som att massfördrivning av palestinier är en av de lösningar som just nu diskuteras i Jerusalem. Långt innan Hamas, som 2017 skrev in kravet på en palestinsk stat ”mellan floden och havet” i sitt program, antog Netanyahus eget parti Likud redan 1977 ett program som på motsvarande sätt slog fast att Israel skulle behålla de ockuperade områdena och för evigt vidmakthålla sin dominans ”mellan havet och Jordan” – samma flod som det palestinska slagordet refererar till. I ett land där det rent faktiskt bor två folkgrupper, innebär sådana målbilder rimligen att den andra gruppen måste drivas bort, förintas eller åtminstone underordnas.

Protest. Flaggor, plakat, barnkistor, marschaller och ljus vid en propalestinsk demonstration på Möllevångstorget i Malmö den 22 november. Foto: Johan Nilsson/TT.

En serie uttalanden från israeliska företrädare bådar inte gott. När Israels försvarsminister Yoav Gallant meddelade att Israel kommer att strypa all tillgång till mat, bränsle och elektricitet till civilbefolkningen i Gaza, förklarade han att Israel ”strider mot mänskliga djur och handlar därefter”. När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet. När Israels jordbruksminister Avi Dichter kommenterade den israeliska regeringens utrymningsorder av norra Gaza förklarade han att slutresultatet kommer att bli ”en ny Nakba”, en hänvisning till fördrivningen av landets arabiska ursprungsbefolkning 1948. Galit Distal Atbaryan, Israels dåvarande informationsminister, uppmanade för sin del den israeliska armén att ”utrota Gaza från jordens yta” och låta ”svavel och eld” regna över ”nazisterna i Judéen och Samarien” (det vill säga den palestinska Västbanken) – en referens till det öde som enligt bibeln mötte befolkningen i Sodom och Gomorra. 

Människorättsorganisationer må skrika sig hesa över Israels ”precisionsattacker” mot ambulanser, skolor, vattenverk, journalister och barnfamiljer, men som Israels president Isaac Herzog slagit fast är hela det palestinska folket skyldiga till Hamas attack den 7 oktober.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre

Att peka ut de tilltänkta offren som ett hot mot den egna gruppens säkerhet är den klassiska strategin för att rättfärdiga folkmord, som den amerikanske filosofiprofessorn Jason Stanley har skrivit i The Guardian. De retoriska strategier som just nu används av israeliska företrädare är mycket lika de som användes av den atenske demagogen Kleon under 400-talet före Kristus, och som skildras av Thukydides i hans Historia om det peloponnesiska kriget. Efter att Aten hade slagit ned ett mytilenskt uppror krävde Kleon att alla mytilenska män skulle avrättas och alla kvinnor och barn förslavas med argumentet att mytilenerna bara förstod våld och att de utgjorde ett hot mot Atens framtid. Kleon har inte bara gett oss den moderna betydelsen av ordet ”demagog” – att utmåla fienden som ett hot mot den egna gruppens överlevnad har tjänat som ursäkt för storskaligt våld och folkfördrivningar ända sedan dess.

Om palestinier är nazister – och nazister är ondskan i mänsklig skepnad – då kan den israeliska regeringen göra vad den vill mot palestinierna, och ändå upprätthålla bilden av sig själv som civilisationens, demokratins och toleransens försvarare.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre. Bortom språket finns det snart nog inget att se i Gaza – förutom utbombade fordon, raserade hem och ruttnande människolik.

Petter Hellström
Forskare och idéhistoriker.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr