Hoppfullt nog har en judisk vänster uppstått även i Sverige som motvikt till de högerlutande judiska församlingarna. Nu väntar svåra samtal inom vänstern om Israels existens.
Det har varit en omtumlande höst. Jag har pendlat mellan ensamhet och nya, trevande gemenskaper, mellan tvärsäkerhet och självtvivel. Jag har fått nya vänner, eventuellt nya fiender. Ibland har vi vänsterjudar fått ta emot hårda ord från meningsmotståndare ur olika läger. Men jag har också suttit i långa telefonsamtal och haft ett konstant plingande i luren från de två gruppchattarna jag har bjudits in till.
Någonting har börjat bubbla. Finns det en svenskjudisk vänster? Kan vi förbehållslöst ansluta till våra kamrater på demonstrationerna? Hur långt måste vi distansera oss från Israel för att räknas som Palestinavänner? I och med sprickan mellan Judiska församlingens samt Judiska centralrådets officiella hållning och den nya rörelsen har det blivit allt tydligare att judar i Sverige representerar en mångfald av åsikter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sedan min första text den 12 oktober som försökte sätta ord på den första chocken efter 7 oktober, har 17 000 palestinier blivit mördade, varav de senaste siffrorna pekar på att 60 procent av dessa varit civila. Hela Gaza har förvandlats till en traumazon av ruiner, samtidigt som endast en bråkdel av den israeliska gisslan har frigivits. Graverande uppgifter sipprar fram om hur larm från underrättelsetjänsten om en planerad attack avfärdats, och om hur Netanyahu har haft som strategi att hålla Hamas på fötter. Att inte stå på palestiniernas sida i denna mörka stund framstår som fullständigt orimligt för varje människa med ett hjärta.
I USA:s storstäder märks den vänsterjudiska rörelsen och reaktionen på bomberna ännu mer. Nätverket Jewish Voice for Peace samlar tiotusentals under parollen ”judendom bortom sionism” och deras högenergiska demonstrationer och ockupationer av centrala byggnader väcker en beundrande avundsjuka hos mig. Kompromisslösheten är förförisk och jag dras med.
Det är lätt att glömma att generationer av hyggliga människor har Israel som sitt hemland
I ett avsnitt av ”On the nose”, den anrika vänstertidskriften Jewish Currents podd, hör jag tänkaren Naomi Klein. Med sedvanlig skärpa beskriver hon Israel som en prototyp för ett nytt statsskick: demokrati för medborgare på ett territorium, fångenskap och förtryck för deras grannar. Sionismen framstår i det ljuset som en destruktiv kraft. I samma podd fastslår programledaren att ”varje israeliskt andetag vilar på palestiniers liv”. Någonstans där vilar ett tungt moln av något som inte sägs, men som är en konsekvens av paroller och problemformulering: Frågan om Israels rätt att existera. Och det är där någonting inom mig viskar ”stopp, vänta”.
Det är lätt att glömma saker. Sådant som att generationer av hyggliga människor har Israel som sitt hemland, och förtvivlar över landets regering på samma sätt som vi förbannar Tidöstyret. Ska man kräva av dem att organisera sig för att avveckla sitt land? Nej, jag är inte sionist, men inte heller beredd att ogilitgförklara statsbildningen. Det är lätt att vara historiskt efterklok och resonera kring vad som borde ha skett efter 1945 i ett läge där få länder var villiga att ta emot världens hemlösa judar, men det är knappast konstigt att många drog slutsatsen att det som behövdes var en ny stat.
Man ska också ha i minnet att sionism använts som ett antisemitiskt hatord. En Palestinavänlig vänster borde klara av att härbärgera även dessa nyanser av sionismen. Den kan betyda såväl militärisk etnisk separatism som upprättandet av en plats för judar som inte har någon annanstans att ta vägen.
Man räknar med att vi är 20 000 judar i Sverige, sannerligen en minoritet. Men den bombmatta av islamofobi som Tidölaget förmedlar i form av indraget stöd till studieförbundet Ibn Rushd, eller hoten om att riva moskéer, kan snart träffa även oss. Tro inget annat.
Inte minst av det skälet är det inte bara glädjande, utan livsviktigt att Judiska församlingen nu ser ut att få konkurrens av en ny judisk vänster. Jag vill också påstå att majoritetsvänstern i dag är mer öppen än någonsin för en förståelse för antisemitismen, och hur judiskt tänkande är en självklar del av vänsterns dna.
I den antikapitalistiska gruppen Krakels podcast säger Mirjam Katzin att: ”Det lider brist på judiska röster”. Nu börjar allt fler stämmor höras. Hurra, vi finns!
