– Hur många av er åker med på era föräldrars motorcykel?

Nästan alla barn räcker upp handen.

– Då måste ni ha hjälm, då blir ni mycket säkrare i trafiken, fortsätter Kawa.

Trafikolyckor är vanliga i Vietnam. Ofta ser man att de vuxna som kör har hjälm, men inte de barn som skjutsas på motorcykeln.

Snart delas det ut färgglada hjälmar i barnstorlek till alla elever i samlingssalen. Nishte Wandi ler stort när barnen tar emot sina hjälmar. När vi lämnar skolan ser vi flera barn som för första gången tar på sig sin egen hjälm innan de kliver upp på föräldrarnas motorcykel, som kör i väg i regnet på dåliga vägar. 

Cam Kim är ingen rik by, den ligger bland risfält och fruktodlingar. Föräldrarna jobbar på fälten eller i turistnäringen i närliggande tätorten Hoi An. Vi åker vidare till förskolan, även där behövs det hjälmar till barnen.

En stund senare sitter vi tillsammans på en enkel nudelservering inne i Hoi An. Det märks att Nishte och Kawa känner sig som hemma här. De hälsar på gamla bekanta och stannar för att byta några ord med flera av dem vi möter. 

Men hur hamnade två framgångsrika entreprenörer från Stockholm i Hoi An? Vad fick dem att lämna tryggheten i Sverige, sälja företaget och ta med sig sina tre barn till Vietnam där de hjälper fattiga bybor?

Nishte och Kawa funderar över sina nudelskålar innan de svarar, de tittar på varandra.

– Vi har alltid försökt hjälpa till när vi kan. Vi har skickat pengar till Rojava och Afrin i Kurdistan, vi har hjälpt rohingyaflyktingar i Malaysia och haft projekt i Indien. Vi kommer från familjer där det var självklart att tänka på andra och försöka bidra om man kan. Det ger mening att hjälpa andra, folk mår bra av det. Det blir som en bro, säger Nishte.

Men att ta steget att flytta permanent från Sverige är en annan sak. Jag frågar hur det kommer sig att de valde att lämna trygga liv bakom sig.

Den dag vi åker tillbaka hem till Sverige så vill jag att våra barn ska känna sig lika trygga som vi gjorde när vi växte upp.

– Vi har alltid rest mycket med barnen och haft tanken att någon gång bo utomlands med dem. Men att stanna i Vietnam i fyra år var inte planerat, fortsätter Nishte.

Kawa fyller i:

– Vi har alltid haft tanken att försöka göra något annat. Vi jobbade och jobbade hemma i Sverige, under tio år hade jag knappt någon fritid eller socialt liv. Vi startade flera framgångsrika kaféer i olika delar av Stockholm, och till slut hade vi 50 anställda. Jag jobbade med allt från att baka och laga mat till att göra lönespecifikationer och stå i kassan. Jag ville ha koll på allt, jag brann för det.

Allt förändrades när de fick trillingar, och när Kawas bror insjuknade i cancer.

– Jag var med honom när han blev sämre och gick bort i december 2017. Där fick jag en annorlunda syn på allting. Jag gick från att vara extremt kontrollerande och fokuserad på företaget till att börja tänka på vad som skulle hända om samma sak hände mig. Min bror var bara 48 år. Efter det kände vi att det var dags för oss att flytta.

Nishte fyller i:

– Det var en väckarklocka. Kawas bror hade så många drömmar men skulle vänta tills han blev pensionär, då skulle han göra allt. Men drömmarna dog med honom. Man ska inte skjuta upp att leva om man har möjlighet – man ska leva nu. I vårt fall hade vi väntat på att barnen skulle bli stora. Det var en tankeställare.

Så tog de steget: de sålde företaget och reste ut i världen med tre små barn.

– Våra barn tillhör den plats där de är. De får ta del av olika kulturer och traditioner. Vi har blivit välkomnade och fint mottagna. De har levt med i våra liv, de har också samlat in sina leksaker för att ge bort dem, de vill också hjälpa till. De är superempatiska och ser andra barn, oavsett bakgrund och religion. Det är ett arv som är viktigare att lämna till dem än ett hus eller en bil, menar Nishte.

– Vi reste runt en del och jobbade med välgörenhet samtidigt som vi funderade över var vi skulle bo. Vi var i Australien, i Malaysia och på Bali. Men det var Vietnam vi fastnade för. Vi slog oss ned i Hoi An som vi tycker så bra om, berättar Kawa.

De hade knappt hunnit flytta förrän covidpandemin bröt ut. I Hoi An, som är beroende av turism, drabbade den invånarna särskilt hårt. När turisterna slutade komma förlorade många snabbt arbete och försörjning.

– Vi såg att många fick det svårt. De hade inte så mycket från början, men nu fanns det inte ens pengar till mat, berättar Nishte.

Snart ordnade Nishte och Kawa matutdelning till tusentals personer. De organiserade frivilliga och samlade in pengar. Som mest delade de ut 4 000 matlådor på två veckor. Därefter har de dragit igång fler projekt, som att installera solpaneler och vattenrening i fattiga byar i bergen.

– I och med att vi gav så mycket under covid så blev vi kända i stan. Det är många som känner igen oss som svenskarna eller den svenska familjen, säger Kawa. Nishte tillägger:

– I Vietnam älskar man Sverige, det är som en gammal vänskap mellan våra länder.

Den goda relationen beror till stor del på biståndet och stödet under Vietnamkriget. Sverige ses som en gammal vän som fanns där när det var som svårast, och här finns en stark kärlek till både Abba och Ikea.

Kawas och Nishtes familjer har rötter i Kurdistan. Nishte berättar om ett hem där solidaritet var viktigt:

– Jag minns när jag var tio år och vi körde bil till Kurdistan, pappa hade köpt en röd Volvo. I Ungern såg jag uteliggare för första gången i mitt liv. Jag blev rädd och gömde mig bakom min pappa. Men han sade att jag aldrig skulle vara rädd för att se människor som har det svårt. ”Du ska veta att de är änglar från himlen. Vi måste se dem och vi måste hjälpa dem”, sade han. Min pappa hade varit peshmerga i Kurdistan, och formades av kampen för frihet mot Saddamregimen.

Hur ser de på dagens Sverige, nu när vi har en SD-ledd regering och kurdernas rättigheter offras för att Turkiet ska låta Sverige komma med i Nato?

– Jag är väldigt besviken. Det är inte det Sverige som jag växte upp i, det gör mig jätteledsen. Den dag vi åker tillbaka hem till Sverige så vill jag att våra barn ska känna sig lika trygga som vi gjorde när vi växte upp. De ska känna sig välkomna. Men det blir svårare för människor att bygga broar nu, menar Nishte.

Men även om Sverige är familjens hem så blir de kvar i Vietnam ett tag till. 

– Vi blir nog kvar här i några år till. Vi vet inte när vi återvänder till Sverige, men vi saknar en del saker, det gör vi, säger Kawa.

– Sverige är vårt hem. Men man kan ha många hem, påpekar Nishte.