Bakom AGA-fabrikens jättelika vita termosar i Sandviken ligger en grill som kort och gott heter AGA-grillen. Folk vallfärdar hit för att beställa en Messi med räksallad, chilibea, lökringar, salami och ost, eller en Långben med bacon, ananas och jordnötssmör. Här finns inga smashburgare på nymald högrev – bara en vanlig fryspuck, vittbröd med sesamfrön och en jävla massa pålägg.

När jag pluggade i närheten åt jag säkert hundra Messi på AGA-grillen. Inte för att jag gillar hamburgare särskilt mycket. Utan för att grillar och pizzerior betyder något annat för oss som kommer från landsbygden.

När matvarubutiker och grundskolor tvingas bomma igen, står grillarna kvar som lysande fyrar, öppet varje dag klockan 10:30 till 21:30.

För oss som inte går i kyrkan har gatuköken fyllt en liknande roll. Inte är det så att maten är gudomlig, men du får lov att sätta dig oavsett hur stort hål du har i mjukisbyxorna, och kanske framförallt – när jag återvänder dit nu, tjugo år senare, är ingenting förändrat.

Menyn är densamma.

Jag slår vad om att det är samma svarta skinnstolar. Om Gud finns någonstans i den svenska glesbygden står han sannolikt bakom fritösen. Jag beställer en Tarzan, med ost, sallad, bacon, dressing och bearnaise.

Det verkar som att jag blivit finkänslig sedan jag flyttade till Stockholm. Det här med två såser som flyter ihop skakar mig.

Jag funderar på att välja bort dressingen men när jag ser mig omkring är det en stämning av ”ät och var tyst” och jag orkar inte bli åthutad och hänvisad till Sibylla i dag. Jag sätter mig vid ett litet bord precis som alla andra som sitter ensamma vid små bord och fyller upp glaset med Pommac tills det nästan skummar över.

Det är bättre än jag minns det. Det fina med en fryspuck är att köttet inte tar smaken ifrån det andra. Det är en neutral smak, med ett neutralt bröd, baconen som knastrar mot osten som smälter över dressingen som gömmer ett smycke och detta smycke som glittrar i mina mungipor är bearnaisesåsen. Den är tjock och den är ljummen och den förgyller min dag.

Jag hoppar in i min Volvo V70, skjuter in Michael Bolton-skivan och kör vidare mot Jädraås. En gammal bruksort bland många andra på den svenska landsbygden. Här var det järnet och järnvägen som var ortens pulsålder och förband den med resten av världen.

När industrin försvann, försvann inte bara arbetstillfällen utan också infrastrukturen omkring dem. Befolkningen har minskat år efter år.

2026 återstår 165 invånare.

Men jag har hört talas om Kjellas Mack, som på 90-talet blev rikskänd efter att Kjella sköt nästippen av en inbrottstjuv med en .357 Magnum. Han kom undan med böter, som betalades genom en insamling startad av PRO. Det är inte bara en bensinstation, utan närmast en institution: här finns en minimarket, en restaurang med tågtema, och en servicepunkt med turistinformation och kopiator.

När jag kör in på parkeringen visar det sig vara något närmast utopiskt. Här ryms allt det som tidigare rymts i ett centrum, en postlåda, en anslagstavla med otaliga loppisaffischer, veteranbilsträff på parkeringen, musikkvällar, hus till försäljning, efterlysning av en bortsprungen sköldpadda.

En äldre herre har tankat och står framför kortterminalen monterad mot en tegelpelare som troligen är en spillra från bruksindustrin. Han håller handen kupad över kodbrickan för att dölja koden. För vem? Det är bara vi där och jag är 20 meter bort.

Jag parkerar och går in genom dörren, det är en vacker syn att se hur värmestövlar och grillkol samsas med gravljus och tulpanbuketter, och att det går att få hjälp att skriva ut papper, köpa fiskekort. Kjellas Mack har precis som många andra ställen blivit utsedd till servicepunkt av kommunen.

Här finns allt samlat under ett tak.

Ändå ledar sig en bitterljuv känsla in. För att få fatt i den kör jag vidare till min gamla hempizzeria, Silverbocken i Lingbo. Jag saktar in på nyrakan och blinkar in mot den röda enplansbyggnaden som står hundra meter från sjön. Små campingstugor i pastellfärger gapar tomma, en minigolfbana står
och väntar på någon turist på väg norrut redo för ett stopp längs vägen. Två bilar är parkerade utanför, en Volvo, en röd Audi.

Vid ett av borden med plastduk sitter en man och tittar ut.

Chefen, som han kallas, står och häller upp rhode islandsås i den silvriga behållaren. Han nickar kort. En man i svart blåställ kommer in och ställer sig vid baren. Han har beställt, säger han, och sätter sig och väntar. De båda männen i lokalen tittar kort på varandra:

– Inte vet du hur man gör med rotvältor eller? frågar den ena.

– Det brukar gå ner av sig självt. Annars är det väl bara att ta bort dem.

– Ja, för du har grävare va?

Så börjar det samtal som ska pågå i 20–30 minuter. Silverbocken har också utsetts till servicepunkt. Flera lokaler övervägdes, men pizzerian fungerade redan som byns nav. Uppdraget innebär att fungera som en förlängning av kommunen genom att tillhandahålla wifi, utskriftsmöjligheter och
turistinformation. För pizzerian är det ett sätt att få en intäkt från kommunen.

Förra året slog flera pizzabagare larm om att branschen befinner sig i kris. Det talades om ”pizzadöden”, hur det blir allt svårare att få ekonomin att gå ihop när elkostnaderna skenat och inköpspriserna från grossister stiger. En anställd på Pizzeria Milano i Skönsmon berättar i P4 Västerbotten att han planerar att sälja pizzerian om inte elpriserna sjunker:

– Det är jättesvårt för mig nu, jag måste höja alla pizzorna, de borde kosta dubbelt.

Som många mindre orter på landsbygden har Lingbo åldrats. De unga som växer upp här flyttar ofta vidare. Enligt Boverket och Segragationsbarometern är nästan en tredjedel av invånarna i Ockelbo kommun över 65 år. Därför serverar pizzeria Silverbocken husmanskost varje vardag. Raggmunk och fläsk, rödspätta och remouladsås.

Ägaren Seyfeddin Ali har arbetat i branschen i över tre decennier och instämmer i att den har blivit tuff på senare år. Han är pensionär sedan flera år tillbaka, men fortsätter att arbeta minst tre dagar i veckan.

När jag frågar vilken pizza som säljer bäst, tvekar han.

– Folk är äldre här. De äter inte pizza. Inte ens jag. Jag går hem hungrig härifrån.