Torbjörn Tännsjö skriver i Flamman 44/23 att artificiell intelligens (AI) kan bana vägen för socialismen. Det kan den, menar han, därför att den kan komma förbi två motargument. Dels att en central planmyndighet inte kan hantera all den information som behövs för att göra bra planer; dels att man i ett socialistiskt samhälle utan marknad saknar tillräckligt bra signaler om vad som ska produceras.
AI är en produktivkraft med stor potential, men den är varken den första eller största i sitt slag. Det är svårt att uttala sig om hur den jämför sig med den industriella revolutionen, men de resurser som den har skapat – och den politiska kamp som omfördelade dem – har förvandlat våra liv. Kapitalismens rovdrift på miljön och dess tvångsmässiga produktionsvillkor håller nu på att sätta stopp även för det.
Också it-utvecklingen har utgjort en stor och ny produktivkraft under de senaste 70 åren. Det första man därför frågar sig är varför dessa historiskt stora produktivitetsökningar inte har tagit oss närmare ett socialistiskt samhälle? Varför har de inte skapat utrymme för ”avskaffande av det materiella slitet” som Marx beskrev? Visst, i England jobbar barn inte längre 10–12 timmar om dagen i fabrikerna, men i andra delar av världen gör till och med barn det, och i den rika världen har en allt större del av befolkningen svårt att få vardagen att gå ihop, tidsmässigt, emotionellt och ekonomiskt.
Svaret är att det krävs någonting mycket mer för socialism, nämligen att produktionsmedlen kontrolleras av samhället – så långt som möjligt inte av staten, utan av människorna själva. Det vill säga att de stora pengarna inte längre får möjlighet att utforma den politiska agendan och att den kapitalistiska produktionens enda syfte, maximal profit, byts mot målsättningen att uppfylla grundläggande behov.
Det är en distinktion och ett samband som programkommissionen för Vänsterpartiets nya program inte heller har förstått, och som omöjliggör genomförandet av ett antal av de politiska målsättningar som finns med i förslaget, bland annat full sysselsättning, en välfärd för alla och ökat trygghet. Ett vänsterparti utan en målbild i form av ett samhälle där kapitalet inte längre styr är snart förlorat.
Avgörande blir inte teknikens existens, utan vem som kontrollerar den.
I frågan om teknikens socialistiska potential skiljer sig AI inte mycket från andra produktionsmedel. Avgörande blir inte teknikens existens, utan vem som kontrollerar den. Blir AI en ny produkt i händerna på profitmaximerande företag, så kommer den lika lite som it-utvecklingen fram till nu att bidra till ett socialistiskt samhälle. Dessutom står den öppen som stöd för rent destruktiva handlingar. Den arbetstidsförkortning som AI kan förverkliga, kommer heller inte att realiseras utan i stället omvandlas till ökad vinst. Ligger kontrollen av tekniken och resurserna hos samhället kan man däremot ta stora steg mot socialismen.
Tännsjös beskrivning av den stora planeringsmyndigheten – där alla miljoner konsumenters preferenser ska sammanställas till grund för tänkta produktionsplaner – påminner inte så lite om historiska samhällen där det inte heller fungerade. Ännu värre blir det med det otäcka ”vi och de”-frågan, om hur planerna ska ändras om vi konsumenter här nere inte vill köpa det som myndigheten där uppe har tänkt ut.
Tännsjö gör det vanliga misstaget att tro att kapitalismen har monopol på existensen av en marknad. Marknader har funnits i tusentals år. Varför skulle de inte finnas även i ett socialistiskt samhälle, där varor och tjänster produceras efter behov utan profitmaximering?
Också i en decentraliserad samhällsstyrning, med kraftigt ökat inflytande över den politiska processen från befolkningen, kommer det att kvarstå önskemål om produkter. De hanteras bättre på en marknad än av en byråkrat på Datormyndigheten, som fastställer vilka datorer hushållen ska ha beroende på familjestruktur och genomsnittlig användarprofil. Den planeringsmodellen har vi redan sett på andra håll, och kunnat konstatera att det är långt mellan den och ett frihetligt socialistiskt samhälle.
