Historiskt finns det två sätt som länder har lyckats göra betydande utsläppsminskningar. Det ena är att genomgå en djup ekonomisk kris, som östblocket på 1990-talet. Det andra är stora investeringsprogram för fossilfri energi: i kärnkraft som Sverige, Frankrike eller Belgien på 1970-talet, eller vindkraft, som Danmark och Storbritannien mer nyligen.

Den svenska kärnkraften var en klimatpolitisk framgång, och ibland var det också så den motiverades. När Centerpartiets Torbjörn Fälldin i en tv-debatt varnade för riskerna med att lagra kärnavfall i berggrunden svarade Olof Palme att det var farligare att lagra koldioxid i atmosfären, ”som påverkar klimatet för generationer framåt”.

Kärnkraftsprogrammet hade kunnat bilda modell för klimatpolitiken mer allmänt. Att låta staten investera i alternativ till fossila bränslen vore trots allt en naturlig lösning. Efter att elproduktionen hade gjorts fossilfri kunde man ha gått vidare till transporter och industri. Statliga monopol vore kanske inte lämpliga för branscher utan kärnkraftens stora fasta kostnader, men principen om industripolitik för klimatet hade i en alternativ tidslinje kunnat vägleda omställningen.

Så blev det inte. Oturligt nog sammanföll den tilltagande klimatkrisen med ett ekonomiskt paradigmskifte. Under det sena 1970-talet blev den neoklassiska nationalekonomin alltmer renlärig, och fick allt större inflytande över politiken. Statliga tekniksatsningar ansågs nu tabu. Politiken skulle vara teknikneutral, och inte ”välja vinnare”. Den legitima rollen för politiken var inte att peka ut en riktning och investera, utan att rätta till marknadsmisslyckanden. Klimatförändring definierades som ett sådant, där miljöskadan från fossila bränslen inte reflekterades i priset. Statens roll blev att justera priset, så skulle marknaden sköta resten.

Bakom denna magiska tilltro till prisers förmåga att styra ekonomin ligger det neoklassiska antagandet om auktionsmarknaden som en metafor för ekonomin som helhet. Köpare och säljare kommer överens om ett pris som får alla varor sålda i slutet av dagen. Ju knappare utbud, desto högre blir priset, och vice versa. Sambandet extrapoleras sedan till resten av ekonomin.

Problemet är att auktionsmarknader bara omfattar ett redan befintligt utbud av varor. De garanterar inte att varorna kan produceras lönsamt i framtiden. I den neoklassiska teorin är investeringar inget problem. Om efterfrågan på olja sjunker för att den beläggs med ett högre pris, antar man att kapitalägare skiftar sina tillgångar till att producera något annat.

Men som Keynes påpekade krävs det mycket för att kapitalägare ska omvandla sitt likvida kapital till fysiska anläggningar och långvariga produktionsprocesser. Efterfrågan är ett nyckfullt fenomen som svänger med konjunkturen. Att upprätthålla investeringar var enligt den keynesianska skolan det stora problemet som kapitalister inte kunde lösa själva. Staten behövde ta ett ansvar, och det gällde bara för att hålla igång ekonomin i gamla hjulspår. För att åstadkomma en radikal omställning, i linje med vad klimatkrisen kräver, skulle det krävas långtgående ekonomisk planering. Mest osäkra är investeringar i oprövad teknik. Det räcker inte med att veta att fossila bränslen i allmänhet görs mindre lönsamma för att besvara frågan om vilket specifik oprövat alternativ man ska investera i.

Med ett pris på koldioxid som enda verktyg vore snabba utsläppsminskningar bara möjliga om priset höjdes till nivåer där smutsig industriproduktion slogs ut. Sådan ekonomisk ”chockterapi”, som Daniela Gabor och Isabella Weber kallar det, skulle minska utsläppen, precis som i det forna östblocket, men det skulle inte åstadkomma en verklig omställning.

Idén att det går att frammana kärnkraft bara genom att höja priset på fossila bränslen hade på 1970-talet ansetts absurd. Oljepriset hade ju just chockhöjts: det var därför man behövde investeringar i alternativ. Men 20 år senare hade tron på prismekanismens magiska förmågor blivit den konventionella visdomen. Att fossilfria teknikslag ändå har växt fram beror på riktade stöd, även om ett pris på koldioxid på somliga håll har gett dem en skjuts när de närmar sig kommersialisering.

På 1990-talen stöpte neoklassiska dogmer också om elsystemet. Statliga monopol öppnades upp för konkurrens, och statliga elbolag blev vinstdrivande. En elmarknad skapades utifrån auktionsmarknaden som modell. Överskottsel kunde nu köpas och säljas. Men elmarknaden gällde just befintlig el: priset täckte inte kostnaden för att investera i nya anläggningar med stora fasta kostnader. Det blev olönsamt att bygga ny kärnkraft.

På den avreglerade marknaden har frågan om vad olika energislag kostar plattats ut till att bara omfatta priset på kilowattimmar. Ingen hänsyn tas till de systemövergripande funktioner som kärnkraften har i form av stabilitet, och de stödtjänster den erbjuder i form av överföringskapacitet. Elsystemet ansågs färdigbyggt, nu gällde det bara att använda befintlig kapacitet på ett optimalt sätt.

Så när elsystemet styckades upp på 1990-talet var det ingen som fick ansvar för helheten. Det blev därmed också omöjligt att veta om en investering skulle bli lönsam i framtiden. Att investera i energi blev alltså allt mer osäkert.

Fram till energikrisen 2022 var kärnkraften en slumrande fråga. Retoriken mellan partierna skilde sig, men i praktiken hade båda block kommit överens om att låta den avreglerade energimarknaden bestämma. Vilket innebar att man inte skulle bygga några nya reaktorer.

Nu har insikten vuxit om att det behövs stora mängder ny el för klimatomställningen. Prognoser om att energiproduktionen behöver mångdubblas bör tas med en nypa salt, som Arne Müller skriver Flamman (4/2024), särskilt när den kommer från parter i målet. Det är enkelt att missbedöma framtida potential till energieffektivisering, särskilt när det finns ekonomiska intressen i bakgrunden. Men det är utom tvivel att elektrifiering av transporter och industri kommer att kräva mycket ny el. Norrländska satsningar på fossilfritt stål, koldioxidfri järnsvamp, och batterier kan enligt somliga beräkningar kräva lika mycket el som halva Sveriges nuvarande förbrukning.

Den snabbaste vägen mot mer el är vindkraft på land. Den är också mest lönsam, givet den avreglerade elmarknaden. Men ju mer vindkraft som byggs, desto mindre lönsamt blir det, då de flesta vindkraftverk producerar el ungefär samtidigt.

Elsystemet behöver därför en balans av olika energislag. Snabb och billig produktion som vindkraft behöver kompletteras med flexibel elproduktion som kan skalas upp och ned vid behov, som vattenkraft. Därtill behövs stabil baskraft, som genereras oavsett väderförhållanden, såsom kärnkraft.

Industrins behov kan delvis täckas av vätgas, som med fördel kan produceras med hjälp av havsbaserad vindkraft. Framöver kan nya energilagringstekniker också bli gångbara. En elegant lösning, när fordonsflottan har elektrifierats, vore att elbilsbatterier fungerar som lagring av förnybar energi. Men det återstår att se hur sådana lösningar fungerar i praktiken.

För närvarande är kärnkraften den enda säkra källan till baskraft. Vi har byggt den förr och kan bygga den igen. Men det kräver att staten finansierar utbyggnaden, precis som på 1970-talet. Tyvärr är vår kunskap om hur man bygger kärnkraft numera borta och måste antingen återskapas eller importeras.

Den uppenbara lösningen är en kompromiss: mer kärnkraft i utbyte mot mer vindkraft.

Nya kärnkraftsprojekt har en tendens att bli försenade och spräcka sin budget. Medan förnybar el blir allt billigare med tiden, i en rasande fart, tycks kärnkraft snarare bli dyrare. Sedan 1970-talets kärnkraftsprogram har kostnaderna för att bygga ny kärnkraft stigit kraftigt på grund av ökade säkerhetskrav, inte minst efter olyckan i Fukushima 2011. Det har också de beräknade kostnaderna för slutförvaring av det radioaktiva avfallet samt avveckling av uttjänta kraftverk.

För att förlänga livslängden på existerande kärnkraft krävs ofta stora investeringar för att leva upp till moderna säkerhetskrav. Sådana beslut påverkas också oundvikligen av att Vattenfall, som vinstdrivande företag, vet om att nedläggningen skulle höja elpriset och därmed intäkterna från andra reaktorer.

Att bygga ny kärnkraft är en betydande utmaning. Särskilt när det ska göras i en avreglerad elmarknad, av en regering som inte tror på ekonomisk planering.

Oavsett hur det blir med ny kärnkraft råder ingen tvekan om att frågan är en tillgång för regeringskoalitionen. Kärnkraften svetsar dem samman, och ger dem ett osannolikt sken av trovärdighet i klimatfrågan. Den gör att de kan angripa Miljöpartiet och Vänsterpartiet för hyckleri. Om klimatfrågan nu är så viktig, varför säger ni då nej till fossilfri el?

Så länge det finns ett motstånd mot kärnkraft kan enskilda partier vinna på att driva frågan. Men det är ingen överdrift att säga att kärnkraften gjorde att vänsterblocket förlorade valet 2022. Endast gängkriminaliteten fick mer utrymme i debatten. Socialdemokraterna svängde i sista stund och sade sig vara för kärnkraft, men det hjälpte inte när stödpartiernas motstånd kvarstod.

Invändningarna mot kärnkraft är förståeliga. Brytningen av uran är miljöfarlig, och slutförvaringen innebär ett mångtusenårigt problem. Risken för olyckor går heller aldrig att utesluta. Men, samtidigt har Europas elsystem fortfarande stora mängder kol och gas som baskraft.

Det är vanligt bland kärnkraftsmotståndare att säga att marknaden lade ner kärnkraften. Då ska man minnas att marknadens utformning bestäms av politiken. Det var ett val att inte låta marknaden ge kompensation för kärnkraftens systemviktiga funktioner. Det var också ett val att göra Vattenfall till ett vinstdrivande företag, där beslutet att lägga ner en reaktor påverkades av vetskapen att nedläggningen skulle höja intäkterna från andra reaktorer.

Långsiktiga elinvesteringar brukar inte ske i länder där energi är en politisk fråga. Investerare behöver förutsägbarhet över mandatperioder. Den uppenbara lösningen är en kompromiss: mer kärnkraft i utbyte mot mer vindkraft, inklusive samma system för havsvind som finns i våra grannländer.

Oavsett vad man tycker om ny kärnkraft står det klart att halva den politiska planhalvan vill ha det. Att avpolitisera frågan vore klokt av rent strategiska skäl. Med tanke på vilken grad av statlig planering och kompetens ny kärnkraft skulle kräva ligger det nära till hands att tro att regeringspartierna egentligen inte menar allvar. Det är i så fall en bluff värd att syna.

Med en blocköverskridande överenskommelse skulle investeringar i ny energi kunna ta fart, och därmed skynda på klimatomställningen. Därför måste kulturkriget om energin få ett slut.