Såklart kände jag inte till dessa musikaliska termer då, men det är melodiglidningarna som formar min känsla för skönhet. Min mamma och pappa pratar inte så bra svenska, men i vardagsrummet snurrar ”Hujedamej”, ”Sommarvisan” och ”Upp-och-ner”, på Skantic-spelaren. Hacken blir snart en del av musiken. Senare, när jag har fått en syster, sitter vi i baksätet genom Sommarsverige och skriksjunger ”Lira Lara loppan”.

Det kan inte ha varit roligt att vara ett judisk barn i andra världskrigets Sverige

Georg Riedel var bara fyra år när hans mamma bröt upp och lämnade Tjeckien. Hitler hade siktet inställt på Tjeckoslovakien och trupperna var på väg in när de gav sig av till Sverige, där en vänsterpappa med känsliga tentakler redan förberett ett nytt liv för familjen. I backspegeln blev vårt land en fredad zon för judar som redan bodde här, eller kom hit i tid, men det retroaktiva skimret av den ”humanitära stormakten” är delvis en efterkonstruktion.

Att de svenska judarna fick leva vilar på flera samspelande men slumpartade faktorer. Antisemitismens grepp var solitt i etablissemanget liksom främlingsfientlighetens. Det kan inte ha varit roligt att vara ett judisk barn i andra världskrigets Sverige. 

Samtidigt som Georg når skolåldern, grundas Adolf Fredriks musikklasser, en skola för sångbegåvade barn och han antas som en av de första eleverna. Båda har format Sveriges musikliv från varsitt håll. Där skolan sållade fram individuella talanger och höll liv i den nationalistiska sångskatten (Hugo Alfvén var nazist), skapade Riedel en sångskatt för de breda folklagren, ofta i symbios med författaren Astrid Lindgren. Tillsammans med den kommunala musikskolan bildade de en solid treenighet för svensk musik.  

Ändå vände han mot slutet till det språk som efter andra världskriget närapå utplånades

Georg Riedels kompositioner förenar folkmusik med jazz och schlager och en specialitet är att harmonierna är uppbrutna. De sjungs bäst unisont, utan stämmor – och av barnröster. Genom hans sånger får de minsta utmana sina späda stämband och ta ut mäktiga crescendon i låtar som ”Sjörövarfabbe” och ”Kalle Theodor”. Först och främst var han kompositör, men det är genom hans melodier som svenskan framstår i sin musikalitet och lyriska kvaliteter. 

Ändå vände han mot slutet till det språk som efter andra världskriget närapå utplånades och som talats och sjungits i Centraleuropa av miljontals judar, jiddisch. Det säger så mycket om vad ett mästerligt kulturarv består av, det gränsöverskridande – både i form av internationalism, men framför allt som en delbar glädje.