”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.