Underbarnet Galliano tog sig fram i modevärlden som en bankrånare på ladd, men porträttet av modeskaparen fångar inte bara geniet, utan en hel tidsanda.
”Jag älskar Hitler, folk som du skulle vara döda och dina föräldrar skulle ha gasats ihjäl.” De orden, avfyrade på fyllan i en bar i Paris 2011, sätter punkt för en av de mest glimrande karriärer som modevärlden sett, John Gallianos. Episoden, fångad med kornig mobilkamera tjänar som inledningen till dokumentären om honom High and low. Regissör är Kevin Macdonald, som står bakom dramer som Last king of Scotland (2006, om Idi Amin) och dokumentären om Whitney Houston (2018). Med andra ord, en expert på dödsrace från bombastisk framgång till avgrund. En fårad Galliano med vattnig blick tittar således rakt mot oss i biomörkret: ”Jag ska nu berätta allt.”
John Galliano är historien om Juan Carlos, född i Gibraltar 1960, en stökig liten kille som tidigt visste att han älskade pojkar och som för detta straffades med faderns kyla och hårda knytnävar. Utanförskapskänslan främjar ett rikt inre liv, en fantasivärld som är betydligt behagligare än den verkliga världen. Enda glädjeämnet är att stänga in sig i badrummet med mammas smink eller den hudnära perfektionen i en vitstärkt skolskjorta. Chansen att få spräcka denna bubbla och leva ut den inre festen i verkligheten är Saint Martins modeskola i London. Livet kan börja, men det gäller att vinna, segra eller dö.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den unge Galliano kan inte sy, men är en driven tecknare. Linjerna böljar och vrider sig som oroligt vatten under ett piratskepp. En lärare uppmanar honom att sy sina sömmar som han tecknar: sjösjukt, något som får tygerna att kränga, veckas och ömsom smita om kropparna, ömsom att få dem sneda och deformerade. Det blir tidigt Gallianos kännetecken.
High and low fogar över ett fantastiskt bildmaterial. Dokumentationen från 80-talets experimenttid är nästan kuslig, som om det redan varit en profetia att det skulle bli något stort. Men visualitet och narcissism är förstås modevärldens centrala drivkrafter.
Styrkan i Macdonalds skildring ligger även i kontextualiseringen av Gallianos konstnärskap. Det är naturligtvis ingen ö, utan verkar i ett sammanhang då punken börjat gå på tomgång och Thatcher förnekar samhällets existens, en stämning av dunderfesten före fallet. Populärkulturella observatörer gav dessa strömningar av eskapism epitetet ”New Romantic”. Inte för att Galliano framstår som en politisk figur, tvärtom, men hans mottaglighet för dödens och erotikens lockelse i kombination med finansmannen Bernard Arnaults hunger efter mer pengar och kulturellt kapital verkar tillsammans som en gigantisk anabolasil rätt in i lyxkonsumismens lårmuskel. Gallianos kollektioner för Dior blir succéer och han och britten Alexander McQueen förvandlar modeindustrin från parisiskt särintresse för rika till global näringsplasma genom att överföra samhällssår och konst till något man har på sig.
Formmässigt, utöver de skissiga sömmarna, är det ytterligare två saker som kännetecknar Galliano. Det ena är hur han instruerar sina modeller att gå med framskjutna höfter och bakåtlutad överkropp, och det andra är hans oblyga kulturella approprieringar, för att inte tala om rån. Jag är en varm anhängare av kulturella hybrider, men då ska förutsättningarna vara att den som tar något också ger tillbaka i form av kunskap eller tillskriva upphovspersonen eller ursprunget dess betydelse.
Men sådant bekymrade vare sig Galliano eller hans illustra tillskyndare som figurerar i filmen. Tjusiga förlaget Condé Nasts modedrottning Anna Wintour, samt supermodellerna Kate Moss och Naomi Campbell, håller de alla honom om ryggen både genom missbruket, arbetsnarkomanin och det skamliga utbrottet i baren. Det är vackert och rörande att offren kommer till tals i filmen och berättar hur deras liv slagits sönder. En kille som Galliano har ett guldkantat privilegium att själv avgöra om han är antisemit eller inte. I dag gör han hyggligt framgångsrika kollektioner för Maison Margiela.
High and low är så mycket mer än en film för modefantaster. Det är en berättelse om pengars fotosyntes i konsten, revanschens och fantasins kraft, varats olidliga lätthet – och festen som kollektivt helande.
