Så varför skänker Sam Altman bort pengar i Argentina?

Mercado Concentrador, i Jose C. Paz i västra utkanten av Buenos Aires vidsträckta förorter, var sin kommuns stolthet: ett köpcentrum för tidigare slumområden som har kämpat sig upp till statusen som respektabla arbetarklassområden. Men numera står många av lokalerna tomma, hela övervåningen är stängd sedan flera år tillbaka och gångarna är glest trafikerade.

Inte just i dag, dock. I går öppnade Worldcoin den senaste av sina skanningscentraler här, och väl över hundra personer köar i ett system av stationer som företaget satt upp, först på parkeringsplatsen utanför där deras uppgifter antecknas, sedan sittande i ett improviserat väntrum tills deras namn ropas upp.

Det är svårt att sätta fingret på varför, men stämningen på parkeringsplatsen är obekväm. Kanske är det att samtalen är få och tystlåtna, när det annars alltid brukar vara mer buller och stoj när så här många argentinare samlas.

En tystlåten grupp står runt en buss. Ingen av personerna vill svara på frågor, men genom intervjutekniken att ignorera det och fortsätta prata får jag veta att de kommer från Baradero, ett ”fattigt område” en timme bort, och att de har hyrt bussen själva. En kvinna går runt i bussen och bockar av namn på en lista, men hon vill inte säga något alls.

Kring skanningspengarna har det vuxit upp en svart marknad. Många av dem som är mest angelägna om att registrera sig har ingen mobiltelefon, eller för ålderdomliga telefoner för att installera appen; andra tycker det är för krångligt att hantera kryptovalutan. I lokala Facebookgrupper ser man återkommande publikationer som ”köper mynt, 5 000 dollar styck” och ”tar er till skanning, jag betalar 40 000 dollar”.

När jag berättar för bekanta om reportaget undrar någon oroligt om jag tänker skanna mig själv; hon har hört att ens data då kan användas för att skapa en ”kvantisk tvilling”. Jag blir aldrig klar över vad det innebär.

Martin, en av busspassagerarna, är inte orolig.

– Inga problem. Och vi tänker likadant om det allihopa.

Alexis, som jobbar med service av mobiltelefoner, har däremot bara följt sin mamma hit och har inga planer på att skanna sig själv.

– Någonting är konstigt. Fast jag jobbar med IT själv kan jag inte gissa vad det är, men ingen skänker bort pengar bara så där. Men mamma tänker väl annorlunda, vi har inte diskuterat det, säger han till Flamman.

Efter ett tag kommer två robusta barska män fram och frågar om mitt namn och vad jag håller på med. De visar sig vara säkerhetsvakter för Mercado Concentrador. När jag förklarar och noterar att vi befinner oss på allmän plats säger Javier, den ansvarige, efter en stund att han inte har några invändningar – de ville bara försäkra sig om att jag inte var någon form av bedragare som ”försöker utnyttja att människor samlats här”. Något som tydligen ska ha inträffat vid andra stationer tidigare. Är det korrekt och ytterligare ett exempel på hur diverse mellanhänder försöker kapa åt sig? Eller har de fått instruktioner att avskräcka nyfikna men backade? Båda alternativen verkar möjliga.

Tillbaka inne i köpcentret är Worldcoins egen personal inte avvisande, men de svarar bara på grundläggande frågor: de betalar 10 worldcoins (just nu värda runt 100 kronor styck) till var och en som går igenom skanningsprocessen, och ytterligare upp till 5 mynt om man lockar dit fler – företaget vill uppenbarligen attrahera ännu fler ögon genom ett nätverk som liknar kostföretaget Herbalife, som belgiska handelsdomstolen 2011 konstaterade vara ett pyramidspel. I konversationer med användare av appen får jag senare också veta att företaget dessutom skickar ut en ”bonus” om tre mynt en eller två gånger i månaden.

Två skiften om sju personer jobbar på centret. De kollar id-kort, vilket skulle kunna låta dem knyta irisavbildningen till en identifierbar person, men bara om det behövs för att garantera att någon är minst 18 år gammal, förklarar den ansvarige.

Någonting är konstigt. Fast jag jobbar med IT själv kan jag inte gissa vad det är, men ingen skänker bort pengar bara så där.

Operationens hjärta är det rum, med vita väggar och skarp belysning, där tre av de ikoniska ”sfärerna” finns; silverglänsande halvklot på ett spröt, som får dem att se ut som ögonen på en krabba eller insekt. Jag kan inte vara den enda som associerar till superskurkar i Hollywoodfilmer.

Samtidigt som sfärerna läser av personens iris, registrerar de kroppstemperatur och andra värden för att garantera att det faktiskt är en person som sitter framför dem; i tidiga versioner hände det att operatörerna försökte lura dem genom att skanna bilder i stället för verkliga ögon.

Sista stationen är ett bås där en anställd förklarar för de skannade hur de kan omvandla de esoteriska mynten till faktiska pengar.

Vad vet vi då om organisationen som ställt ut de mystiska sfärerna i Buenos Aires-förorten? Bakom Worldcoin står i sin tur den i teorin icke vinstdrivande organisationen Tools for Humanity, som säger sig vilja skapa ett universellt ”mänsklighetsbevis”. Efter skanningen laddar Worldcoins app upp ett unikt krypto-id som visar att innehavaren är en unik mänsklig individ, men som i teorin inte är knutet till personens namn.

När Worldcoin först startade höll de låg profil – inga pressmeddelanden, inga offentliga evenemang. I stället nådde de ut ryktesvägen för att i en handfull länder, som Kenya, bygga ut ett nätverk. Deras operatörer skrev under ett kontrakt, fick en ”sfär”, och var tvungna att skanna 500 personer per vecka eller lämna tillbaka den, medan de som kom upp i 700 fick en ny sfär tilldelad sig.

Det är knappast förvånande att operationen blev kaotisk. Enligt tidningen Buzzfeed fick operatörer vänta månader på ersättning, regler ändrades godtyckligt, personal greps av polisen eftersom företaget inte registrerat sig hos myndigheterna först. Flera av operatörerna blev hackade – vilket avslöjades av tidningen Techcrunch – men Worldcoin insisterar på att inga personuppgifter stulits. De mystiska sfärerna var inte beredda på tropisk hetta och bröt ofta samman. Ombuden skrev ett protestbrev, som läckte till tidningen, och grupper strejkade till och med vid ett antal tillfällen. För att försöka blidka nyckelpersoner i det lokala kontaktnätet bjöds de mest framgångsrika operatörerna på konferens i Dubai.

Efter den första kaotiska perioden verkar företaget ha standardiserat sina metoder och lärt sig av misstagen. Totalt har enligt AFP en halv miljon människor i Latinamerika, och tre miljoner över hela världen, fått sina ögon skannade av företaget. Men nästa våg av problem kom när myndigheterna för datahantering i olika länder började titta närmare på verksamheten.

Kenya kastade ut företaget i augusti förra året, med hänvisning till ”säkerhets-, integritets- och finansiella problem”. I mars i år frystes verksamheten i Spanien på obestämd tid, efter att datamyndigheten observerat ”ofullständig information, uppsamling av data från minderåriga och att det är omöjligt att dra tillbaka medgivande”. Portugal följde efter en kort tid senare. I Hong Kong gjorde polisen husrannsakan i flera kontor, under misstanke om att dataskyddslagar brutits.
I dag visar webbsidan bara stationer i Argentina, Chile, Tyskland, Singapore, Japan och USA.

Sedan dess har organisationen troligen slipats och standardiserats; proceduren jag följer i Jose C. Paz verkar identisk med vad jag har sett i videor från andra stationer. Inte desto mindre sköts stationerna fortfarande av ”självständiga operatörer”, bekräftar Astrid Vasconcellos, kommunikationsansvarig för Tools for Humanity i Latinamerika. Men hon kan inte ge några uppgifter om hur många eller hur stora de är eller hur avtalen med dem ser ut, förutom att en operatör kan driva en eller flera stationer.

– Det är företagshemligheter.

Hon ger svaret på en del av gåtan om hur Tools for Humanity har råd att dela ut pengar till miljoner människor runt om i världen – det är deras egen valuta som de kan tillverka fritt.

– För tillfället finns det inget som backar värdet på Worldcoin, säger hon.

Jag skannade mig själv första gången för att jag behövde pengarna, till vad minns jag inte nu. Sedan har jag börjat ta med mig andra.

Men bara att driva hela verksamheten måste kräva en hel del resurser – i Jose C. Paz jobbar 14 anställda, och i resten av landet finns över 200 liknande stationer. Rimligtvis får de betalt i pesos, fast det hör också till de ”affärshemligheter” som Vasconcellos inte vill avslöja.

Att mynten trots allt går att sälja för riktiga pengar hänger alltså enbart på att spekulanter fortsätter att tro på dem, antagligen påverkade av den prestige som Sam Altmans namn för med sig. Hon förklarar också att Tools for Humanity ”i dag inte har några inkomstkällor, men kan komma att skapa sådana i framtiden”.

I Parque del Oeste, ett bostadsområde utkastat på slätten någon halvtimme från Mercado Concentrador, hittar jag Giuliana Aldana. Hon är manikyrist, hennes man är murare och båda försörjer sig på tillfälliga arbeten och bor med två barn i ett hus som de själva byggt. Som sidosysselsättning har hon blivit Worldcoin-mellanhand.

– Jag skannade mig själv första gången för att jag behövde pengarna, till vad minns jag inte nu. Sedan har jag börjat ta med mig andra. Jag har bara gjort det tre gånger hittills, men jag har en väninna som åker varje dag. De man tar med sig är antingen gamla som tycker det är krångligt med teknik, eller tvärtom unga som driver omkring och inte har koll på någonting.

Liksom i Kenya verkar folk redan ha hittat metoder för att lura systemet.

– En annan grupp är de som inte har telefon, då avinstallerar man appen, installerar igen och lånar ut telefonen till dem medan de gör skanningen, sedan använder man återställningen för att komma in på den gamla användaren och fortsätta få bonus.

Nätfrihetsorganisationen Electronic Freedom Foundation (EFF) hör till kritikerna av projektet.

– Det finns ett antal saker som gör oss skeptiska. En av dem är hur Worldcoin hanterar lagrandet av känsliga biometriska data, speciellt som de hittills främst rullat ut uppsamlingen i fattiga länder globalt där människor är i en svagare position. En annan att de saknar konkreta svar på hur någon kan dra sig ur om man ångrar sig eller exempelvis drabbas av en ögonskada. Vad gör man om stationen har lämnat staden vid den tidpunkten?, frågar sig Rory Mir från EFF.

– Slutligen, är det oroande att projektets mål verkar vara att bli en identitets- och finansstruktur för hela jorden, och att Worldcoins biometriska ID skulle bli den enda ingången till alla projekt det har att göra med.

Och där anar man logiken bakom att Sam Altman skänker bort pengar i en Buenos Aires-förort.

I sin bok om ”teknofeodalism” skriver ekonomen Janis Varoufakis att de stora nätbolagen inte längre kan förstås som kapitalistiska företag. Formuleringen är kontroversiell, men nätjättarna konkurrerar knappast på en marknad längre. Snarare har de ockuperat hela nischer av det mänskliga livet på nätet – Google har till exempel bokstavligen blivit liktydigt med grundläggande informationssökning, och strävar efter att inkorporera allt fler kategorier information, såsom genom att digitalisera miljontals pappersböcker. Ett företag kan, som Amazon, bli en marknad i sig.

Hemligheten för att nå denna dominans, konstaterar Varoufakis, är att ha massiva finansiella resurser bakom sig för att kunna absorbera förluster under inledande år, i visshet om att vinsterna efter att man etablerat dominans kommer mer än kompensera det.

Tekniksidan Gisreport påpekar att Open AI utvecklar teknik som lär program att imitera mänskligt beteende; sedan motiverar Open AI-kopplade Worldcoin nödvändigheten av sitt system bland annat med att det blivit allt mer angeläget att skilja människor från botar. Oavsett om personerna som står i kö i Jose C. Paz löper någon risk att få sina uppgifter stulna eller missbrukade eller inte, ställer många lagstiftare frågan om det är en klok idé att lämna ett framtida globalt ID-system i händerna på en enda privat aktör.