En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.
I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.
Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Texten rör sig huvudsakligen i och kring laguner och andra vattensamlingar där nästan inget flödar men mycket händer – ”ett myller stilla av ickedöd”, för att låna bokens egna ord. Ofta är de laguner eller myrmark, andra gånger älvdeltan, inlandsis, sjöar eller kärr – främst belägna i Norrbotten och i norra Italien. Den föränderliga övergången mellan land och vatten öppnar för andra mittemellantillstånd och upplösta gränser – mellan växt- och djurrike, mellan liv och död, mellan språket och det språket tror sig beskriva, mellan då och nu, mellan eller utanför taxonomins prydliga klassificeringar. Därför kan en filosofiskt lagd åsnekentaur driva runt bland andra hybriddjur i bokens mittparti och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa ställas intill en etruskisk bonde som gödslar vinrankorna med duvspillning.
Bokens språk speglar lagunens stilla myller; snarare än att porla tycks även språket brytas ned i den sanka miljön.
Runt vattnen anas mer eller mindre utskrivna katastrofer: sjukdomar och massdöd, koloniseringen och den fortsatta exploateringen av Sápmi, en kanske utdöd floddelfin. I ljuset av dessa tycks laguner och myrar vara platser som ruvar på andra ekologier, andra språkligheter, andra gemenskaper. Eller, för den delen, på hämnd.
Bokens språk speglar lagunens stilla myller; snarare än att porla tycks även språket brytas ned och omvandlas i den sanka miljön. Inströsslade ord på latin eller norr- och västerbottnisk bondska (”de rerum mixtura”, ”sjö:bLöm:en”, ”soole jer äint nåntin bode-romen”) och dikternas disposition sänker läshastigheten, slammar igen de flöden som är på väg att uppstå. En liknande effekt får textens fäbless för framförställda beskrivningar – ”den av ett omfattande myrmarksbälte omgivna tjärnmyrtjärnen”. Det ska inte förstås som en brist, utan som en del av den sumpvärldens poetik som boken upprättar. Rikt på inrim och allitterationer – ”vindbliven drivis vriden”, ”mellan mörkt och murket” – men med bitvis snårig syntax finns det inte så mycket annat att göra än att lägga sig platt där i kärret och insupa.
Men det finns som sagt stunder när jag tröttnar på att dra efter andan och få munnen full av alger och språklig omständlighet. Mindre ogint uttryckt kan jag längta efter lite större generositet mot läsaren, om inte inuti dikterna så i alla fall i inramningen. Vad har den italienska containerhamnen att säga den där kvinnan i Överkalix, och vad har de två i sin tur att säga alla fonetiskt utskrivna västerbottniska växtnamn och alla textens livmödrar? Jag vill absolut inte se den här säregna boken skrivas om till, säg, ett Återställ våtmarker-manifest, men kanske hade läsaren kunnat få lite extra hjälp att foga samman textens disparata delar utan att för den skull äventyra dess undflyende, gungflyiga kärna.