En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.
Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Samtalen varvas med inspelade möten med det övriga lokalsamhället – 83-åriga Alfred vars familj flydde under Nakban 1948 och förlorade allt, en smyckesmed i Jerusalem, en handlare i en nästan helt öde basar, en israelisk kvinna som förtvivlas över statens auktoritära utveckling. Ibland ifrågasätts den som dokumenterar, andra gånger visar sig dokumentationen vara oumbärlig som bevis på ockupationsmaktens övergrepp. Bit för bit framträder en skiss av palestinsk historia och samtid, som delvis fylls i av de utförliga hänvisningarna längst bak i boken.
Som dokumentärdikt bär ’Röd anemon’ vittne om de många orätter palestinier utsatts och utsätts för.
Resan genomförs 2011, men nuet – vårt nu – smyger sig in i dikterna. Bland försäljare, hundskall och barnröster i den myllrande dikten ”Duva / Inte titta upp” placeras namnen på 13 författare och 26 journalister som dödats under Israels krig i Gaza. Nästan 40 människor som levde då, som tekniskt sett kan ha varit några av de röster som diktafonen fångade, hamnar i ett vardagligt gatusorl de aldrig mer kommer att uppleva. Än grymmare blir det när frasen ”Välkomna poeter och professorer” följs av namnen på 65 av de spädbarn som dödats under samma krig. Välkomna ni som kunde ha blivit men som aldrig blir varken poet eller professor.
Vad våld och ockupation gör med språket blir också en fråga för dikterna, som hur verkligheten sätts i gungning hos den som fått se en stol gå från vardaglig möbel till tortyrredskap: ”jag är inte längre den / som tillskriver tingen deras innebörd / en annan har våldfört sig / på min verklighetsavläsning”. Därtill förändras diktens eget språk markant i två partier som bryter av mot den annars livliga ljudbilden. Där talar en ensam röst i enstaviga ord (eller med bindestreck mellan stavelser), som om den är osäker på om rösten, eller språket, kan bära mer än en stavelse åt gången. ”Det blir tyst i mitt / språk här”, konstaterar ett jag som tycks bearbeta alla de gränser, murar och spärrar som kringskär livet på resmålet. Bara en enda gång lyckas rösten mana fram ett flerstavigt ord, i en avslutande vers på al vädjan: ”MUR MUR SPRICK / MUR MUR RASA”.
Det är dock samtalen som kommer att stanna kvar i mig längst. De får tid att breda ut sig och svämma över – en dikt om ett stearinljus analyseras över åtta sidor, trådar tappas till förmån för sidospår och en röst påminner om att ”vi har gott om tid”. Det blir ännu en påminnelse om det som hänt mellan 2011 och 2025.
Som dokumentärdikt bär Röd anemon vittne om de många orätter palestinier utsatts och utsätts för. Men minst lika viktig är kanske dess skildring av översättningen som politisk strategi. Eftersom kontakter knöts då, under en period av relativt lugn i regionen, är de här samtalen möjliga att ta del av och bygga vidare på nu när landet befinner sig i en utdragen katastrof. Boken är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med och översätta varandra över gränser, spärrar och murar.
