Han fortsätter:

För varje vackert blont hårstrå,
varje havsblått öga,
en varning, ett vitt folkmord

Artur Bagheri är en typisk debutant för 2020-talet: mellanösternbakgrund och världsvan. Han säger att han känner sig lika hemma i Stockholms förorter som på en bar i New York. Som generationen efter Athena Farrokhzad, Nachla Libre och Ortens bästa poet-folket, skaldar han om ”varning för vitt folkmord” och ”politisk bossism” – men hos Bagheri dryper flödet av uppkäftig ironi. Dikterna i Prinsens toner (20-tal, 2025) kan beskrivas som danska skandalpoeten Yahya Hassans välartade lillebror. Våldsam men flirtig, fläckad av förortssociolekt men i full kontroll över de högkulturella koderna.

Vi tittar ut genom fönstret och ser ut över Stureplan, som för ögonblicket genomgår en totalrenovering. Båda spricker upp i gapskratt. ”Herregud – hur ser det ut?” Fasaderna runt socialgrupp ett ser ut som Östberlin eller en krigszon. ”Stackarna!” skrockar vi vidare om nöjeskvarterens miserabla tillstånd.

Det blir inte lika mycket festande som förr. Som Gen z-are har han förstås gått och gift sig, 27 år gammal känner han sig ”färdig med utelivet.”

– Jag kom hem från college i Arizona 2019 och började jobba inom musikjournalistik och hängde med dj:s som brukade spela på Spy Bar.

Klubben ligger ett stenkast från där vi sitter. Långt från röda och blå linjen.

De ville spela vår musik men inte släppa in oss.

– Att vilja hänga där är väldigt mycket orten. Men alla kommer inte in, bara de här kulturblattarna. Alternativt om du var en P3 Guld-nominerad rappare at that time. De ville spela vår musik men inte släppa in oss. Ni vill ha musiken och kulturen men you don’t want the people. Det är the horrible paradox. Det är vajben.

Artur skrattar till. Hans sätt att tala liknar hans diktning. Avhuggna meningar och total mischmasch av svenska och engelska.

Arturs vänner började fixa egna fester i industrilokaler under öppen himmel. Var exakt vill han inte säga.

– Det var olagligt. Efter pandemin blev de lagliga, men då blev det ocoolt.

Varför ocoolt?

– För att det alltid blev olika pr-samarbeten, uppstyrt och ”tagga det och det på Instagram”.

I en av dikterna, ”Nu orientalism” hånar jaget omvärldens förväntningar på mannen från Mellanöstern. ”Du skuldbelägger mig för något jag faktiskt gjort”, skriver han. Och ”du tycker jag är vacker eller motsats”.

Grisen i förra dikten, är det polisen?

– Haha, ingen kommentar. Men barn betraktas mer och mer som vuxna, i alla fall om de har fel bakgrund. Lagarna gör dem vuxna. Dikten handlar om hur barn körs ut i skogar och lämnas där. De avhumaniseras.

Hur kom de här historierna till dig?

– Jag är själv förskonad. Min uppväxt är i västerort, men med fester i innerstan och Calle Flygares teaterskola. Plus att jag är en så kallad blatte med pretty privilege och jag utgår bara från det perspektivet. Resten är dekadenta kärleksdikter. Men de här förorterna där jag hängde i tonåren kändes svartvita i alla fall. Ett kvarter var vitt och vid nästa vägkrök var det ”utsatt område”. Så 2023 kom mordvågen och attackerna på hiphopjournalistiken. Det var då dikterna skrevs.

Enligt Brå skedde fler våldsbrott det året, men den ”blodiga hösten” blev också ett mediefenomen med efterföljande gangsterrapdebatt. L-politikern Martin Melin sade att ”Alla som går runt med Guccikopiakepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikopiakepsar.”

– Den där debatten, den pågår för evigt. Alla som profiterar på det alltså… bloodthirsty motherfuckers.

Barn betraktas mer och mer som vuxna, i alla fall om de har fel bakgrund. Lagarna gör dem vuxna. Dikten handlar om hur barn körs ut i skogar och lämnas där. De avhumaniseras.

Du blandar också in persiska i dikterna. Vilket är det vackraste ordet du använder?

–Det finns en dikt som heter It just makes sense som är dedikerad till min fru Kimia Farhadian. Det står ‘Jag kommer aldrig att glömma bort att Gud har täckt min kropp’. Hishvakht faramosh nemikonam ke khoda badanomo poshide.

Det låter vackert, men trots att jag inte förstår hör jag den stockholmska intonationen insprängd.

Du har jobbat med din debutsamling ganska länge. Hur började det?

– På en rökig efterfest hos mina vänner i en lägenhet i Råcksta i Västerort. Det var 2022, så frontalloben var inte helt färdigutvecklad hos mig. Jag var väldigt känslig och deppig, och bara skrev och skrev. Och så jobbade jag som manusförfattare för SVT. Jag läste persiska poeter också.

Artur Bagheri räknar upp 1300-talspoeten Hafez och – just det – Yahya Hassan och Athena Farrokhzad. Där ser man, ett drygt decennium efter Farrokhzads hårda kritik i Aftonbladet mot den danske poeten poeten – som hon menade spelade Dansk folkeparti i händerna – i en dödsruna, har bägge blivit hjältar för en yngre generation.

Jag läste honom och tänkte att, wow, kan man skriva såhär?

– Det var en sådan off-brand-take. Båda är och var så bra antietablissemang, säger Artur Bagheri om det Öresundsöverskridande poesibråket.

Är det du som är prinsen i bokens titel?

– Jag brukar säga att det är fiktion för att slippa stå till svars. Men det är väl snarare karaktären.

Vad är det för karaktär?

– En som missförstått vad orientalism är. En himbo som sätts i miljöer där han försöker att vara smartare än vad han egentligen är. Han har tillbringat större delen av sitt liv med att festa och ha kul. Han har ingen klassanalys.

Vi återkommer till Yahya Hassan, som framstår som haft mest inflytande i att Artur Bagheri började skriva. Den danske poeten som kom som flykting till Danmark, debuterade med Yahya Hassan 2013, kom med en uppföljare 2019 och hittades död ett år senare, 24 år gammal.

– Må han vila i frid. Jag läste honom och tänkte att, wow, kan man skriva såhär? Jag försökte skriva som han och ur det föddes min egen röst. Men hans livsstil och bakgrundshistoria är så annorlunda från min. Både när det gäller ilskan och hänsynslösheten, och att våga vara konsekvenslös. Det är en crazy rasism från både vänster och höger att man ska vara på ett visst sätt. De utgår från att vi är woke.

Men låt oss prata om manlighet då. Okej?

– Haha, vet du, det är fett kul att du frågar om det. För jag hatar det. Jag bara, brorsan, vad är det du har kris över? Jag tror att problemet är för mycket förväntningar. Fucking internet får hjärnan att ruttna. Folk tänker: ”Jag förtjänar det här!” i någon sorts post-metoo. Så tar folk råd från helt fel personer. Och överdrivna killfeminister är också cringe. Var inte rädd, liksom, uppför dig och ta ett nej.

Det låter lite stöddigt. Men så är han ju också en prins. En annan sida av samma karaktär bläddrar jag fram lite senare. Den är betydligt mörkare.

män kastreras till mjukare mediehoror
omanliga clowner
bugande och böjande integrationshopp
resten är broke