‘Jag hatar er‘, sade Jimmie Åkesson i sitt vårtal, och anklagade Socialdemokraterna för att ha satt en dolk i ryggen på svenska folket. Men frågan är om nazistiska konspirationsteorier oroar Tidökollegorna. De är ju inte måltavla för våldsmetaforerna.
Den 4 maj höll Jimmie Åkesson sitt årliga vårtal på Långholmen i Stockholm. Det mesta av innehållet var bekant. Han hyllade ”nationell solidaritet” som en motvikt till ”vänsterliberalernas” prioritering av andra folk. Han upprepade tanken att det finns en ”övre gräns” för Sveriges vapenstöd, då det gäller att ta ansvar för skattebetalarnas medel.
Men huvuddelen handlade förstås om invandring och brottslighet. Först då började han tala fritt och eldigt, och jublen steg när han dundrade:
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Det är inte samhällets ansvar att integrera dig, det är ditt eget ansvar. Anpassa dig eller flytta någon annanstans, det är inte svårare än så.
Sedan frågade han sig hur det kunde bli så här.
– Hur kunde vårt fantastiska land förvandlas till detta kaos?
Det sägs ofta att vi har varit naiva, men enligt den sverigedemokratiska partiledaren handlar det inte alls om det. Utan om hur ”ideologiskt drivna tokstollar har tagit sig friheten och rätten att experimentera med vårt folk, våra resurser och vårt land.”
Sedan följer ett parti som är centralt för att förstå Sverigedemokraternas ideologi, och varför det inte är ett parti som alla andra.
– Jag hatar er, ni lät det ske, säger han.
Detta är passande nog högläsning ur ”Folkhemmets aska” av vikingagruppen Ultima Thule, som även de har en bakgrund i vitmaktrörelsen. Han fortsätter:
– Hör ni klagan i min sång? När misstron gror, er irrfärd alltför lång. Makt till låns ifrån ert folk, i dess rygg ni satt er dolk. Ni svek ert land, er väg blott smuts och smolk.
Publikens reaktion uteblir dock och efter en lång, stel tystnad brister han ut:
– Vet ni vad, vi lyckades! Vi lyckades få ned dieselpriset med tio kronor, är det inte fantastiskt?
Lyckligtvis verkar inte ens de mest hängivna SD-väljarna applådera den klassiska nazistiska ”dolkstötslegenden”. Det är alltså idén att tyskarna var obesegrade i strid, men förlorade första världskriget på grund av att de ”fick en dolk i ryggen” av judarna och socialdemokraterna, en konspirationsteori som nationalsocialisterna mobiliserade kring. Och detta är kärnan i den högerextrema ideologin. Människor från andra länder är inte den egentliga fienden, utan en grupp av rotlösa förrädare som säljer ut folket inifrån.
Samtidigt vill jag inte säga att Jimmie Åkesson äntligen visar färg. För det här har hela tiden varit strategin, såväl som utmaningen. Att framställa sig som vilket parti som helst, samtidigt som man hela tiden tydliggör för den extrema svansen att man är en av dem.
Detta visar sig inte minst i Kalla Faktas välgjorda avslöjande i fyra delar om att partiet anlitar ”nätkrigare” för att sprida desinformation på nätet. De har bland annat delat en film där Jimmie Åkesson rullar in med en stridsvagn på Rinkebytorg och börjar skjuta, och använt ”djupfejk”-videor som förvränger vad folk har sagt. Ett av kontona sägs ha nått 800 000 unika ungdomar, och partiet kallar själva detta för en ”trollfabrik”.
Men trots att de tar på sig att ”skita på moderaterna”, något som inte ens är tillåtet enligt Tidöavtalet, har regeringen villigt täckt upp för dem. För första gången börjar sprickor synas i samarbetet. På en pressträff säger statsminister Ulf Kristersson att han är ”extremt mycket emot” både trollkonton och smutskastning av politiska motståndare, och att det ”rentav kan vara farligt”. Nu förväntar han sig att partiet ber om ursäkt.
Statsministern borde även få frågor om att Sverigedemokraternas partiledare återanvänder nazistiska konspirationsteorier i soliga vårtal. Kanske markerar detta en ny tid för samarbetet, men troligast är att borgerligheten fortsätter sin anpassning högerut. Än så länge står den ju inte som mottagare för de mest våldsamma metaforerna.
