Som alltid i krig kändes det till en början som att det plötsliga våldet skulle svepa förbi som en övergående turbulens. Oftast blir det dock inte så. Innan man lämnar sitt hem rafsar man ihop det nödvändigaste, ibland åker irrationellt utvalda prylar ned i fickor och ryggsäckar. Packning för en resa som visar sig inte ha något slut. Dessa slumpartade, slitna ting är utställningens fokus.

Bernt Hermeles arbete med utställningen har en egen historia, som inleddes med hans intervjuer med förintelseöverlevare, vittnesmål som senare blev en bok. Berättelserna ledde till fler berättelser, nu med Nakbans överlevare, de palestinska.

Efter att Nakbaboken släpptes i fjol var det intendenten på museet, Sofia Häggman, som kom med idén till en utställning. ”Be om att få låna föremål”, sade hon.

Vi går förbi mäktiga mesopotamiska antikviteter i sten och terrakotta och fram till ett av de minsta rummen. Antalet föremål går nästan att räkna på ena handens fingrar. På en av väggarna finns ett förstorat fotografi av ett buskage av jättekaktusar. De köttiga växtdelarna är genomborrade av kulhål som börjat bilda ärr. Men medan kaktusen lever vidare och kanske existerar än i dag, är de drygt hundra människorna som mötte samma skottsalva från den sionistiska terrorgruppen Irgun den 9 april 1948 i Deir Yassin, där fotot är taget, döda.

I de små montrarna ligger en ring med en saknad diamant som fallit av någonstans på vägen, ett sista färgfoto av ett hem, en nyckel, en dräkt, en bit av ett stengolv. Historien som berättas är ofullständig, fragmentarisk.

Att träffa Bernt Hermele är speciellt för mig. Vi är båda svenska judar och som i olika årgångar gått i Hillelskolan, Stockholms judiska grundskola. Även om den palestinska fördrivningen var okänd bland de flesta svenska skolbarn, så fick ingen av oss, trots stort fokus på Israel i undervisningen, höra talas om al-Nakba. I stället berättades om hur judarna fick öknen att blomma, medan palestinierna nöjt sig med fattigdom och omodern livsstil.

– Jag har levt helt inbäddad i en judisk sionistisk kontext. Fram till jag var femton hade jag aldrig varit i ett ickejudiskt hem.

Först i tjugoårsåldern började han reflektera över talesättet ”ett folk utan land med ett land utan folk”.

– De hade uppfostrat mig med den sagan. Men hur kunde 750 000 människor ha gett sig av frivilligt? Det var där det började.

Men på den tiden stannade det vid flyktiga frågor som snuddade medvetandet som han viftade bort.

– Jag var inte mogen att ta till mig det där. Jag är jude och får ägna mig åt att vara det, tänkte jag.

Samtidigt hade han en nära relation till Israel. Och den var långt ifrån ensidigt negativ.

– Bar mitzva-resor, semestrar, släktingar. Jag tycker om Barcelona så därför trivs jag som bäst i Tel Aviv, med gatulivet, stranden, baren. Jag har alla möjliga känslor för det landet, sammanfattar han.

Folk har rätt att framföra sina berättelser utan att bli fängslade, dödade eller fördrivna.

Svaret inrymmer en personlig tragedi som Bernt Hermele berättat om i flera sammanhang: mordet på hans mamma Perla 2002 i påskmassakern, en självmordsbombning genomförd av Hamas i den israeliska staden Netanya. Förlusten kastade honom ned i en sorg där han grävde ned sig i arbete, något han själv trodde skulle vara en del i en helande sorgeprocess. När dokumentären om händelsen var klar, var han långt ifrån klar med sig själv.

Nakba-projektet, nästan tjugo år efter mordet på mamman, blev den cirkelrörelse han behövde.

– Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 har varit hjälpsamt och meningsfullt för mig.

Tror du att ditt eget trauma gör att människor vågar öppna sig för dig?

– Ja, det är som en överenskommelse, även om jag sällan berättar om mig själv. Men ibland är det som om jag sänder ut någon sorts vibrationer. Jag vill lyssna till folks berättelser, för det har en klangbotten i mig att lyssna på dem som farit illa. Inte bara judar utan kommunister, socialister, präster, andra generationer och så har jag gått över till det här.

Ett par veckor innan utställningens öppnande, i samband med att pressreleasen gått ut fick Nakba-utställningen kritik från Judiska centralrådet som i ett öppet brev ifrågasatte att museet i sin pressrelease inte nämnt Förintelsen som upprinnelse till de efterföljande händelserna eller att, som de skriver, ”bildandet av Israel presenteras här de facto som en katastrof”.

Vad tänker du om deras fråga?

– Deras reaktion förvånar mig och som medlem i judiska församlingen talar de inte för mig. Man måste inte prata om alla saker samtidigt bara för att det sker samtidigt. Utställningen handlar inte om Förintelsen utom om de människor som redan levde där och hur de upplevde det som hände på marken. För mig är det en demokratifråga. Folk har rätt att framföra sina berättelser utan att bli fängslade, dödade eller fördrivna. De har rätt till sin historia och den är en del av vårt svenska kulturarv och det är bra att museet gör det här.

Bernt Hermele har själv inte bemött kritiken, men i ett svar till Judiska centralrådet skriver Rani Kasapi, avdelningschef för innehåll och lärande på Världskulturmuseerna att det inte är en ”historisk utställning om bildandet av staten Israel eller om Mellanösterns historia i längre perspektiv, utan en liten audio-utställning med berättelser. De människor som har medverkat och delat med sig av sina erfarenheter från 1948 är inte längre många, inte heller unga. I deras fall var fördrivningen naturligtvis en katastrof.”

Nu hoppas han att utställningen hjälper till att förvandla palestinierna till människor.

Finns det något föremål som berör dig särskilt i utställningen?

– Glasburken med jord från den palestinska staden Safed, som Rachid Alhajeh från Uppsala, lånat ut. Den sammanfattar tydligt var man hamnar när man blir fördriven.