En ny rapport från Kommunal visar att en förkortning av arbetstiden kan ha positiva effekter på ekonomin. Trots det vänder sig näringslivet emot förslaget.
Syrenerna står i blom utanför Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm, och ute på stan det fullt av människor på stan. Många verkar ha lunchen som tillfälle att fly från sina arbetsplatser ut i sommarvärmen, om så bara för en kort stund.
Trots det vackra vädret är det gott om folk i den fönsterlösa salen på ABF-huset runt knuten. Längst fram sitter Kommunals ordförande Malin Ragnegård, den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll och PM Nilsson, vd för Timbro och före detta statssekreterare.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ämnet för dagens seminarium är förkortning av arbetstiden. Beslutet att driva frågan togs redan för två år sedan, på fackförbundet Kommunals kongress. I dag presenterar förbundet sin rapport med titeln ”Tid för förändring”, skriven av utredaren Hampus Andersson.
Han menar att det finns flera faktorer bakom att arbetstidsförkortning åter kommit upp på dagordningen efter femtio år i skymundan.
– Fler kvinnor har kommit in på arbetsmarknaden, och fler har börjat jobba heltid. Då blir förändringen i livspusslet mer påtaglig. Särskilt i arbetaryrken upplever många att det inte går ihop att två personer jobbar 40 timmar i veckan på plats och med pendling, säger han (bilden) till Flamman.
Ett av argumenten som lyfts i rapporten är just ojämlikheten mellan män och kvinnor, samt mellan arbetarklass och medelklass. Under de senaste åren har klyftorna blivit allt djupare mellan dem som jobbar med platsbundna arbetaryrken och dem som arbetar hemifrån – dem som PM Nilsson med ett träffande begrepp kallar för ”den flexande klassen”.
– I praktiken har många redan fått förkortad arbetstid. På en stor del av svensk arbetsmarknad är förändringen att sparka in en öppen dörr. Man harmoniserar det för alla, det handlar om rättvisa, säger Hampus Andersson.
Den tidigare socialministern Annika Strandhäll har varit en av de mest drivande i att återigen få upp frågan om arbetstiden på Socialdemokraternas agenda. Hon menar att en reform var på väg redan tjugo år sedan, men stoppades av en felaktig rapport.
– Man var ganska långt fram i arbetstidsfrågan i början av 2000-talet. Sedan kom det en rapport från Konjunkturinstitutet som sade att det skulle vara ogenomförbart och kosta för mycket. Även om det visade sig att den bara byggde på teoretiska modeller, utan koppling till empiri, så dödade det arbetstidsfrågan i Sverige, säger Annika Strandhäll (bilden).
Att frågan återigen kommit upp på agendan ser hon som ett svar på allt djupare klyftor längs både klass- och könsgränserna, som synliggjordes av covidpandemin.
– Pandemin visade vilka som hade möjlighet att jobba hemifrån, och vilka som varje dag gick till arbetsplatsen och såg till att Sverige fungerade, säger Annika Strandhäll till Flamman efter samtalet.
– Vi har dem som kan unna sig flexibilitet och en väldigt stor andel av svenska vanliga löntagare som saknar möjlighet att få ihop sina liv.
Enligt rapporten begränsar sig de positiva effekterna av en kortare arbetstid inte till jämställdhet och folkhälsa – utan en reform skulle även stärka ekonomin.
Trots det vänder sig näringslivets två representanter emot reformen under panelsamtalet.
I praktiken har många redan fått förkortad arbetstid. Man harmoniserar det för alla, det handlar om rättvisa.
PM Nilsson säger att han visserligen ser charmen i mer fritid, och illustrerar med ett citat från Karl Marx om att ”jaga räv på förmiddagen och skriva essäer på eftermiddagen” (just delen om räven verkar han ha lagt till själv). Däremot menar han att reformen måste ske genom avtal, snarare än politisk reglering.
Enligt Hampus Andersson skulle en sådan lösning innebära en fortsatt splittring mellan olika branscher i arbetstid.
– Då får man en utveckling som liknar Tysklands, där det är helt decentraliserat. Man har kort arbetstid i kapitalintensiva verksamheter, och det kan skilja upp till 10 timmar i normalarbetstid mellan industri och handel. Men vi skapar ju tillväxt och välstånd tillsammans.
Än mer radikal är Vårdföretagens förhandlingschef Per Östlund, som meddelar att han inte vill se någon arbetstidsförkortning alls – varken via avtal eller via lag.
Att högersidan gör motstånd trots rapportens positiva siffror ser Hampus Andersson som en ”ideologisk reflex”. Samtidigt menar han att det är svårt för en splittrad vårdmarknad att förstå de positiva effekterna av en reform.
– Helhetsperspektivet kan inte alltid tas in av ett privat företag. Har du ett företag inom vård och omsorg där du räknar på din enskilda specifika kalkyl, isolerat, då spelar det inte så stor roll att arbetslösheten sänks eller att vi får produktivitetsutveckling i hela ekonomin.
Inte heller Annika Strandhäll är överraskad.
– Svenskt näringsliv och svensk höger har aldrig varit för kortare arbetstid. Varje gång har det hetat att det är omöjligt, och det kommer kosta hur mycket som helst, och vi kommer sakna arbetskraft, säger hon och fortsätter:
– Det är en traditionell klasskonflikt mellan dem som säljer sin arbetskraft och dem som köper den.
PM Nilsson nämnde rävjakt. Vad skulle du själv göra om du blev ålagd av staten att arbeta två timmar mindre om dagen?
– Jag tillhör dem som redan har en privilegierad position med stor flexibilitet. Så för mig skulle det inte förändras så mycket. Men för den personliga assistenten eller undersköterskan skulle det kunna innebära möjligheten att hämta barnen tidigare på förskolan, och till en bättre balans i livet.
