Förra tisdagen röstade riksdagen ja till det så kallade DCA-avtalet, som ger USA rätt att stationera trupp i Sverige i minst tio år. Samtliga partiers ledamöter röstade ja, förutom V och MP där alla röstade nej. Men trots att beslutet är klubbat fortsätter debatten. Inte minst eftersom den svenska regeringen fortfarande har visst svängrum som den hittills signalerat att den inte tänker utnyttja.
Gabriella Irsten (bilden), sakkunnig på Svenska freds- och skiljedomsföreningen, menar att avtalet ger USA en sorts permanent bas i Sverige och att regeringen därmed har brutit sitt löfte.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Flera partier sade under Natoprocessen att det inte var aktuellt med amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, säger hon till Flamman.
Det senare är något som inte resten av Norden inte har gått med på. Norge och Danmark beslutade vid Natotoppmötet 1958 att skriva in ett förbud i sina avtal mot stationering av kärnvapen där i fredstid. Finland, som nyligen också ingick ett DCA-avtal med USA, har i sin tur en lag om att kärnvapen inte får placeras på landets territorium, vilket avtalet därför måste respektera.
Enligt Gabriella Irsten kan Sverige fortfarande välja att följa båda dessa vägar, om viljan finns.
– Vi vill att man ska vara tydlig mot USA som Danmark och Norge har varit. Jag tror att den svenska regeringen inte vågade stå upp mot i USA i detta. Men det kan också vara så att de i framtiden vill kunna ha den möjligheten.
Ove Bring (bilden) är professor emeritus i folkrätt. Han har stött avtalet från början och tycker att kritiken är överdriven.
– Jag tycker att det absolut inte finns något behov av att skriva in en norm om icke-placering av kärnvapen på svenskt territorium. Det är en daterad fråga. Det finns bombflyg, missilramper och så vidare i dag. USA har absolut noll intresse av att placera kärnvapen i Sverige.
Gabriella Irsten menar dock att ingen vet hur situationen kommer att se ut i framtiden.
– Norge och Danmark har inte sett det som irrelevant med en kärnvapennorm. Om man inte vill ha kärnvapen måste man tydliggöra det. Det kan stämma att USA och regeringen inte har planer på att placera sådana i Sverige nu, men vi har ingen aning om hur det kommer att se ut om tio år. Sedan vi gick med i Nato har retoriken förändrats drastiskt, säger hon.
Den andra huvudsakliga kritiken har handlat om att amerikanska soldater inte omfattas av svensk lag, vilket har lett till farhågor om att amerikanska soldater som begår sexualbrott i Sverige inte kommer att straffas.
Och om det sker en våldtäkt på svensk mark, kommer offret att ens orka anmäla det när man vet att det kommer att gå till amerikansk militärdomstol?
– Sverige har en lag som går längre än den amerikanska, då de saknar samtyckeslag. Så det blir en form av straffrihet. Även vår sexköpslagstiftning går längre, säger Gabriella Irsten.
Ove Bring menar dock att det hör till internationella avtal och att det är en risk man får ta.
– Jag tycker att man får acceptera den typen av undantag. Jag har själv varit med och sett till att svenska soldater fick undantag från saudisk strafflagstiftning när vi hade svenska fältsjukhus där under Kuwaitkriget, för den är totalt oförutsägbar.
– Att USA vill ha undantag är helt normalt. Det kan bli besvärande, men det är inte självklart och vi kan ta upp en diskussion om det. Men man måste medge att det kan uppstå situationer som inte är tilltalande för den svenska rättskänslan, och det får man leva med, säger han.
Gabriella Irsted menar att DCA-avtalet innebär en ny situation.
– Det är sant att det är såhär militära samarbetsavtal brukar se ut. Skillnaden är att DCA-avtalet går mycket längre än andra då det ger amerikanerna långtgående rättigheter och fri tillgång till Sverige under väldigt lång tid.
Både Bring och Irsted hänvisar till det utrymme som Sverige trots allt ges inom avtalet för att påverka innehållet.
– Det som har missats i kritiken är att Sverige har rätt att begära konsultationer. På det sättet har vi rätt att indirekt påverka USA. Vi har inte vetorätt men vi gör inte heller avkall på vår suveränitet, säger Ove Bring.
Gabriella Irsted framhåller att Sverige har rätt att ta tillbaka domsrätten i till exempel fråga om sexualbrott, inom en månad efter att en anmälan gjorts mot en amerikansk soldat, och tycker att det bör göras redan nu.
– Det är redan få som döms för detta. Och om det sker en våldtäkt på svensk mark, kommer offret att ens orka anmäla det när man vet att det kommer att gå till amerikansk militärdomstol? Vilka skyldigheter har Sverige egentligen mot brottsoffer?
