Enligt den venezuelanska oppositionsledaren María Corina Machado, vars parti ska ha kommit över två tredjedelar av listorna, indikerar de nämligen att oppositionskandidaten Edmundo González Urrutia vann valet. USA:s utrikesminister Anthony Blinken slog i torsdags fast att det var fallet. EU och en rad andra länder har likaså uppmanat regeringen i Caracas att publicera röstlängderna.

Oväntat nog sällade sig också flera latinamerikanska vänsterregeringar till den gruppen. Bland regionens växande skara vänsterlutande regeringar var det bara Kuba, Nicaragua och Bolivia som direkt accepterade valresultatet och gratulerade Maduro till segern. Mexiko, Colombia, Chile och Brasilien – som alla leds av vänsterregeringar – har hittills vägrat göra detsamma.

I torsdags publicerade regeringarna i Brasilien, Mexiko och Colombia ett gemensamt uttalande i vilket de kräver att Maduros regering offentliggör de fullständiga resultaten. ”Den grundläggande principen om folkets suveränitet måste respekteras genom oberoende kontroll av resultaten”, löd uttalandet.

Colombias president Gustavo Petro och Mexikos president ​Andrés Manuel López Obrador, även känd som​ AMLO, har båda talat med Maduro, som hittills har gått med på att låta landets högsta domstol kontrollera resultatet. Eftersom den instansen dock inte längre är oberoende i Venezuela har beslutet inte tillfredsställt grannländernas regeringar.

Enligt Massimo Modonesi, professor i statsvetenskap vid Mexikos Nationella autonoma universitet, speglar denna påtryckningskampanj en bredare utveckling inom den latinamerikanska vänstern.

– För den latinamerikanska vänstern har Venezuela gått från att vara en referenspunkt under Hugo Chávez tid till att bli ett obekvämt ämne, särskilt för mer moderata progressiva regeringar. Regeringens degenerering efter Chávez har varit uppenbar i flera år, både politiskt och ekonomiskt – den är nu snarare en antimodell, säger han till Flamman.

Han menar att dagens Venezuela snarare har blivit till en börda för liberala vänsterpolitiker som Gabriel Boric i Chile eller progressiva populister som ”AMLO” i Mexiko, Gustavo Petro i Colombia och Brasiliens Lula da Silva.

– Vissa, som AMLO, tar det bättre än andra eftersom han har ett starkare folkligt stöd än många andra. För Petro är det dessutom en för hög kostnad eftersom det är en gränsfråga. Lula var lite av en överraskning, eftersom han stod mycket nära den bolivarianska revolutionen och Chávez. Men Lula är en pragmatisk politiker och han gör sina beräkningar. När det gäller Bolivia är den politiska närheten mycket stark, säger Massimo Modonesi.

Han tror att kritiken mot valet är berättigad.

– Jag har en känsla av att det av uppenbara skäl inte kan ha varit ett rättvist lopp. Jag vet dock inte om det förekom fusk när rösterna räknades. Jag är frestad att inte tro på någon av versionerna. Jag har med andra ord en känsla av att det var tekniskt oavgjort – vilket är katastrofalt på grund av bristen på förtroende och det polariserade klimatet.

Även Pablo Ospina Peralta, docent i sociala och globala studier vid Andinska Simon Bolívar-universitetet i Ecuador, menar att den sociala krisen i Venezuela har gjort att regeringens ställning har försvagats i regionen.

– Nicolás Maduros regering har tappat stöd eftersom den ekonomiska katastrofen har lett till att över fem miljoner venezuelaner har utvandrat, vilket har skapat migrationskriser i nästan alla sydamerikanska länder, säger han.

Paradoxalt nog har den internationella isoleringen av Venezuela avtagit något under senare år, inte minst sedan den instabila globala ekonomiska situationen och höga oljepriser nyligen fick USA att sluta ett nytt handelsavtal med landet.

Enligt Massimo Modonesi är en bekräftelse på det att det inte fanns någon omedelbar gemensam internationell operation för att destabilisera landet inför förra veckans val.

– De uppgifter och åsikter som cirkulerar tyder på att den ekonomiska situationen har förbättrats, men tack vare en förändring som till och med skulle kunna beskrivas som nyliberal: ekonomisk öppenhet, privilegier för företag – särskilt multinationella – extraktivism, återhållna löner och sociala utgifter. Ett chockpaket i IMF-stil men utan IMF, och med kinesisk välvilja i form av generösa lån i bakgrunden, säger han.

Den ekonomiska situationen är fortfarande svår, men inte lika katastrofal som för några år sedan. Hyperinflationen har sjunkit från rekordhöga 305 procent för två år sedan till 193 procent. Det har dock inte gjort det möjligt för Maduros regering att skapa nya vänner eller stärka banden till de gamla – vilket de latinamerikanska vänsterregeringarnas reaktion vittnar om.

– En betydande del av det internationella stöd regeringen har finns i små karibiska länder, där Venezuela har bedrivit en långvarig “oljediplomati”. Utöver detta geopolitiskt obetydliga stöd kommer landet sannolikt att förlita sig på Rysslands och Kinas stöd, och på själva pragmatismen i USA:s oljeintressen, säger Pablo Ospina Peralta.

Alla gör dock inte samma analys. George Ciccariello-Maher är en amerikansk statsvetare och anhängare av Venezuelas regering. Han menar att den latinamerikanska vänsterns reaktioner måste förstås mot bakgrund av djupare förändringar i regionen. 

– Reaktionerna från den latinamerikanska vänstern är förvånande, men inte uteslutande. Kartan över regionen har förändrats avsevärt sedan den ”rosa vågens” kulmen i början av 2000-talet. Vänstern har förlorat i Argentina och Ecuador och drabbats av bakslag i Brasilien och Bolivia, samtidigt som den vunnit historiska framgångar i Mexiko och Colombia, säger han och fortsätter:

– Just nu garderar sig många latinamerikanska vänsterledare och väntar på att få se de fullständiga valresultaten, men man bör komma ihåg att Petro och AMLO i synnerhet har intagit en stark ställning till stöd för Venezuelas suveränitet och vet vilken sida de står på. Boric är ett undantag, som motiveras mer av poserande och opportunism än av vänsterprinciper, säger han.

George Ciccariello-Maher håller med om att söndagens val inte var fritt och öppet, men påminner om att landet också befinner sig under ekonomisk blockad från USA som enligt en rapport från den amerikanska tankesmedjan CEPR från 2019, sedan införandet 2017 har lett till 40 000 medborgares död.

Kritiken mot regeringens hantering av valen innefattar flera led: regeringens politiska kontroll av valmyndigheten, fängslande av och förbud för oppositionskandidater att ställa upp, och inte minst de senaste årens förbud för de miljontals medborgarna som utvandrat att rösta. I det sammanhanget gör regeringens vägran att tillkännage de fullständiga valresultaten att misstänksamheten ökar ännu mer.

Venezuela har dock inte alltid kritiserats för att inte tillåta fria och öppna val. I mitten av 2000-talet framhöll internationella valobservatörer landet som ett föredöme, med dess högt utvecklade elektroniska röstsystem som USA:s tidigare president Jimmy Carter beskrev som det “bästa i världen”. Enligt Peralta är det en gradvis utveckling som har skett sedan den tidigare presidenten Hugo Chávez dog 2013.

– I tidigare fall, som presidentvalet 2013, gavs oberoende instanser tillgång till protokollen och kunde granska de resultat som datorsystemet producerade, vilket dubbelkontrollerades mot rösträkningen i mer än hälften av valurnorna i hela landet. 2015, när oppositionen vann parlamentsvalet, förnekades inte resultaten, trots att de gav oppositionen segern, säger Peralta och fortsätter:

– Regeringens beslut då var att frånta den lagstiftande församlingen dess auktoritet genom rättsliga beslut, att sammankalla en konstituerande församling för att ersätta den lagstiftande församlingen och därmed göra det representativa organ där de förlorade sin majoritet värdelöst. Detta är de första valen där resultaten helt enkelt är helt omöjliga att verifiera, vare sig genom datorsystemet – som sägs ha hackats av ”terrorister” – eller genom räkningen av de fysiska röstsedlarna. 

Det är dock inte säkert att den förändrade internationella situationen kommer att leda till någon direkt förändring i Venezuela. Enligt Peralta har regeringen fortfarande ett betydande stöd.

– Minst en tredjedel av befolkningen sägs fortfarande stödja regeringen. Detta verkar vara en rimlig uppskattning. Men den har också stöd av gamla och nya borgarklasser som har vuxit upp eller omvandlats av 25 års maktinnehav av en politisk och ekonomisk regim som är extremt beroende av kontrollen över statsapparaten. 

Han menar att landets beroende av oljeintäkterna sträcker sig längre tillbaka än till Chávez maktövertagande på 1990-talet. Men under Chávez maktinnehav kom pengarna att spenderas på andra grupper än tidigare, till exempel militären och polisen som regeringens stöd till stor del vilar på. Symptomatiskt nog har Nicolás Maduro utropat sig själv till ”den perfekta sammanslutningen av civila, militärer och poliser”. 

– Samtidigt har de senaste årens ekonomiska pragmatism och liberalisering haft en polariserande effekt och lett till ett minskat stöd på hemmaplan. Hur balansen mellan dessa motsägelsefulla krafter kommer att utvecklas är svår att förutse.

Även Massimo Modonesi tror att regeringen fortfarande har ett betydande stöd. Det faktum att oppositionen inte heller erbjuder en lösning som kan bevara de sociala framsteg som trots allt gjorts under Chávez, gör enligt honom att en den allt mer auktoritära venezuelanska regeringen kan hålla sig kvar vid makten under överskådlig tid.

– Det venezuelanska folket är splittrat och av diasporan av migranter tror jag att den stora majoriteten är emot Maduro och Chávez. Arvet efter Chávez är dock mäktigt. Och oppositionen är skrämmande eftersom den är tydligt revanschistisk och inriktad på politisk restaurering. Även om regimen inte går att försvara är en röst på oppositionen en röst på högern. Det är en verkligt tragisk situation.