Nu kan nämligen alla vuxna medborgare i Thailand se fram emot gratis pengar, närmare bestämt 10 000 baht. Klumpsumman motsvarar 3 000 kronor, eller hälften av en typisk månadslön. Med detta vill Thailands regering dels uppfylla ett av sina vallöften från i fjol, men framför allt stimulera landets tillväxt.

Ekonomer har ett ord för sådana frikostiga utbetalningar till allmänheten: ”helikopterpengar”. Idén har framhållits som ett progressivt alternativ till den stimulanspolitik som blev västvärldens svar på finanskrisen 2008. Vid det tillfället pumpades i stället pengar rakt in i finansmarknaderna, med ökad ojämlikhet som följd.

Säkerligen kommer helikopterpengarna att bli en välkommen hjälp för många av Thailands fattiga, inte minst landets bönder – samtidigt som andra blir utan, som brottsdömda och gästarbetare. 

Avgörande är också att pengarna inte anländer som kontanter, eller till vanliga bankkonton, utan till en ny typ av digital plånbok. I samband med utbetalningen tar Thailand nämligen tillfället i akt att införa en så kallad digital centralbanksvaluta. Detta ger också regeringen möjlighet att kontrollera i detalj hur plånböckerna används.

Genom att kontrollera ett digitalt betalmedel ges staten nya möjligheter till politisk kontroll – inte bara över ekonomin i stort, utan också över enskilda människors liv.

Till exempel ska det inte vara möjligt att spara dessa ”digitala baht” för framtida behov. Om pengarna inte används inom ett halvår så går de helt enkelt upp i rök. Inte heller kan de tas ut i kontanter eller föras över till en annan privatperson. Enligt direktiv från Thailands regering ska de utbetalda pengarna bara kunna användas för inköp i dagligvarubutiker belägna inom fyra kilometers radie från mottagarens folkbokföringsadress – och inte för inköp av alkohol, tobak eller bränsle.

Thailand är långt ifrån ensamma om att experimentera med digitala pengar. Även Tyskland håller just nu på att införa en ny typ av betalkort dit asylsökande ska få sin dagersättning från staten. Ett syfte ska vara att hindra att pengarna tas ut i kontanter eller förs över till utlandet. Men kortet ger även möjlighet att begränsa inköp till ett visst geografiskt område och till vissa slags butiker.

Digitala centralbankspengar ger alltså stater möjlighet till en ny nivå av politisk kontroll av vem som får köpa vad, när och var. I princip skulle de kunna användas för att begränsa konsumtionen av exempelvis flygresor eller bensin, så att ransonen blir lika för varje individ, med hänsyn till miljö. 

Men kontrollmöjligheten kan lika gärna användas på ett diskriminerande sätt. Kanske som en digital version av den gamla motboken, som fråntar sjuka och fattiga möjligheten att köpa alkohol. Eller så kan personer som flaggats som ”säkerhetshot” få en begränsning på sitt betalkort, så att de bara kan användas inom ett visst kvarter.

Genom att kontrollera ett digitalt betalmedel ges staten nya möjligheter till politisk kontroll – inte bara över ekonomin i stort, utan också över enskilda människors liv.

Samtidigt går det att i den digitala bahten se antydningar till en form av postkapitalism. De bryter nämligen med en djupt etablerad princip för kapitalismen: att pengar kan bytas mot alla andra varor. Karl Marx beskrev penningen som en ”allmän ekvivalent”. Detta upphör dock att gälla om vissa människors pengar villkoras till att bara få köpa vissa varor, på vissa platser, inom en viss tid.

Om exemplet Thailand ger en fingervisning om framtiden, ger det dock åtskilligt att tänka på för såväl ekosocialister som basinkomstförespråkare. Landets digitala helikopterpengar visar nämligen att en framväxande postkapitalism inte nödvändigtvis behöver bli en mer jämlik ordning än den kapitalism som vi känner alltför väl. Snarare kan den gå i rakt motsatt riktning.