Det kommer inte som en chock att arbetarklassen vill förkorta arbetsveckan. En undersökning från fackförbundet Dik visar att 64 procent av yrkesverksamma svenskar vill ha en 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön. Mer överraskande är kanske undersökningen från tidningen Chef, som visar att 83 procent av arbetsgivarna är positiva till förkortad arbetsvecka.
Här finns alltså ett brett underlag för en historisk sänkning. Inte konstigt att Socialdemokraterna kallar det för århundradets frihetsreform, en arbetsvecka på 35 timmar som ska vara på plats 2035.
Förslaget presenteras av partiets arbetsgrupp för ett hållbart arbetsliv, som leds av riksdagsledamoten Annika Strandhäll, i en debattartikel i Dagens Nyheter (9/8). Nu hoppas man att ledningen ska ta ställning till frågan vid nästa års partikongress.
Om förslaget går igenom, och S vinner valet, ska Sverige under nästa mandatperiod genomföra ett storskaligt experiment där 5 000 anställda går ned i arbetstid med bibehållen lön i ett år. Förhoppningen är en förbättrad hälsa, som dessutom ska motivera upprätthållen eller rentav ökad produktivitet. I så fall väntar en successiv utrullning på övriga arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet har motionerat för 30 timmar flera gånger, men när debatten äntligen tar fart blir man omkörda av S, som trots den blygsamma ansatsen får äga ”århundradets frihetsreform”.
Att förkorta arbetstiden är efterlängtat. Sveriges produktivitet mätt i BNP per arbetad timme har tredubblats mellan 1995 och 2022, och ligger högt över EU-snittet. Från att vara ett pionjärland när vi införde 40-timmarsveckan 1973 är Sverige i dag, som i så många andra fall, ett dussinland. Frågan är om inte detta är Socialdemokraternas första stora reform på 50 år.
Bara det är värt att fira, i så fall.
Borgerligheten, vars syfte i hundra år har varit att rösta emot allt som gör livet för arbetare bättre, levererar en kritik som är lika förväntad som ideologisk. ”Kortare arbetstid knäcker Sverige”, skriver Elias Nilsson i Svenska Dagbladet (9/8). Han varnar för en ”ekonomisk istid” och föreslår i stället deltidsarbete för den som vill ha mer fritid. Svenskt Näringsliv har tidigare kallat reformen ”förödande för svensk ekonomi”, och varnat för ett produktionsbortfall på 8,1 procent.
Men som Kommunals utredare Hampus Andersson påpekar i sin rapport ”Tid för förändring” har Norge och Danmark sänkt arbetsveckan från 40 till 37 respektive 37,5 timmar utan minskad tillväxt. Han lyfter också fram flera studier av försök som visar att ekonomin inte drabbas negativt – i ett par fall verkade det snarare leda till högre tillväxt. Utvilade arbetare presterar bättre och håller sig friskare.
Därför känner sig Sverigedemokraternas riksdagsledamot och arbetarklassposör Mattias Karlsson nödgad att uttala sig svagt positivt, om än med reservationer.
Om det finns pengar nog, skriver han på X, så bör det i första hand gå till ”hårt slitna arbetare” som får gå i tidigare pension, samt ”mer generösa regler för ledighet för gravida kvinnor”. ”Först därefter borde vi eventuellt prioritera större allmän ledighet för unga friska genusvetare, ’kommunpoeter’, mellanchefer och kommunala kommunikatörer.”
Karlsson visar ännu en gång att han är en magiker, som skulle kunna förvandla ditt fickludd till ett kulturkrig. Sveriges BNP är 6,9 miljoner större än vad kommunpoeten i Tranemo kostade, och medelklassens ”genusvetare” och mellanchefer jobbar redan mindre i och med de stora möjligheterna till hemarbete. Så när Mattias Karlsson ifrågasätter reformen ställer han sig i praktiken på kommunpoeternas sida.
Även LO sluter upp bakom förslaget, men vill inte att det genomförs via lagstiftning, utan via avtal mellan fack och arbetsgivare. IF Metall lägger till att alltför skarpa sänkningar kommer att leda till minskad produktion – och därmed till ett sämre läge i löneförhandlingarna.
Frågan är varför Socialdemokraterna nöjer sig med 35 timmar trots att både LO-förbunden och en majoritet av arbetarna vill se 30 timmar. Förmodligen för att man, likt föregående reformer, vill gå varsamt fram. Samt inte stöta sig för mycket med facken.
Jag välkomnar att S har börjat spotta ur sig påtagliga reformer igen. Det olyckliga är att det är tyst från den radikala kraft som kan utmana dem från vänster. Vänsterpartiet har motionerat för 30 timmar flera gånger, men när debatten äntligen tar fart blir man omkörda av S, som trots den blygsamma ansatsen får äga ”århundradets frihetsreform”.
Var är debattartikeln från Nooshi Dadgostar, där hon tillsammans med ekonomerna Sandro Scocco och Åsa-Pia Järliden Bergström i detalj förklarar Vänsterpartiets motförslag? Jag hoppas att den är på gång. Till V-kongressen i maj kom det in 987 motioner som kritiserade partiprogrammet, varav många för bristande marxistisk terminologi. Låt oss hoppas att mer energi framöver läggs på att äga populära reformer. Då kanske arbetsveckan till sist kan sänkas till 30 timmar.
