Allt fler behöriga lärare skriver in sig på Arbetsförmedlingen. Efter många försök att hitta en tjänst fick nyexade Anders Bergmark börja veckopendla mellan Stockholm och Härjedalen.
Efter ett långt yrkesliv som journalist bestämde sig Anders Bergmark (bilden) för några år sedan för att skola om sig till högstadielärare. I februari i år tog han sin examen – bara för att mötas av en tråkig överraskning. Att få ett lärarjobb i Stockholm visade sig vara snudd på omöjligt.
– Från kommunala huvudmän var det bara ”tack, men nej tack”. När jag sökte hos friskolor fick jag bara komma på en intervju, och hörde sedan varken bu eller bä från dem.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Till slut fick han en tidsbegränsad tjänst på en grundskola i Funäsdalen, sju timmar från Stockholm och en halvtimme från norska gränsen. Så fort han lyckades hitta en lägenhet gick flyttlasset till de härjedalska fjällen.
– Det var roligt och lärorikt, men väldigt långt hemifrån. Min fru fick ta mycket ansvar hemma.
När tjänsten löpt ut och det var dags att flytta tillbaka stod Anders fortfarande utan jobb på hemmaplan. Han anmälde sig till Arbetsförmedlingen, och sökte över trettio tjänster under sommaren utan gensvar.
Anders är inte ensam i sin situation. 2021 publicerade DN statistik som visade att antalet behöriga grundskollärare som skrivit in sig som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen ökat med hela 64 procent sedan 2015. Antalet arbetslösa med någon sorts pedagogikutbildning ökade också under samma tid, från drygt 10 000 till 15 000 personer. I artikeln intervjuas utbildade lärare med snarlika erfarenheter, bland annat Malin Bernström som sökt sjuttio jobb utan att få napp.
Marcus Larsson (bilden), lärare och grundare av tankesmedjan Balans, ser ”lärarbristen” som en komplex fråga. Han menar att både behörighetsgrad och efterfrågan på lärare är ojämnt fördelade, i olika delar av landet liksom mellan skolämnen. Men hans grundförklaring är en lika enkel som krass ekonomisk kalkyl: skolornas intäkter minskar, kostnaderna måste också ned i samma takt, och obehöriga lärare är billigare i drift.
– Det föds allt färre barn. Invandringen är mycket mindre i dag än för fyra-fem år sedan, och många kommuner har planerat stort för expansion och inflyttning som inte blivit av på grund av både covid och räntehöjningar, säger han, och fortsätter:
Att spara in på unga människors utbildning måste vara bland det dummaste ett samhälle kan göra.
– Nästan alla kommuner i Sverige har problem med att fylla sina klasser, både friskolor och de kommunala. Färre barn innebär mindre skolpeng. Att då dessutom ersätta obehöriga lärare med behöriga blir ytterligare ett ekonomiskt problem för en rektor.
Marcus Larsson menar att problemet är en logisk konsekvens av att skolor drivs enligt marknadsprinciper.
– Detta är ingen marknad som någon annan, där ett företag kan konkurrera med högre kvalitet och öka sitt pris. Eftersom skolpengen är fast kan de inte ta mer betalt per elev. Då är det enda sättet att i stället minska kostnaderna.
För Anders Bergmark bar det av igen i måndags, denna gång till Hällefors folkhögskola.
– Det ska bli kul, jag älskar folkhögskoletanken. Men det är besvärligt, det här är inget vardagsliv i längden. Jag veckopendlar, har dubbel boendekostnad och ett begränsat umgänge med mina barn, min fru och min hund.
Han ser oviljan att anställa behöriga lärare som ett slag mot hela samhället.
– Att spara in på unga människors utbildning måste vara bland det dummaste ett samhälle kan göra. Just nu pratar vi så mycket om rekrytering till kriminalitet, och vi vet att unga som misslyckas i skolan löper högre risk för att bli rekryterade.
– Jag har sett det själv, hur de som redan är med i gäng vet vilka ungar de ska närma sig. Vilka som har det jobbigt i skolan och hemma, vilka som behöver pengar. Vi vet att en lyckad skolgång är en skyddsfaktor, och ändå låter vi de här barnen misslyckas.
