– Det finns ett citat av SAF:s ledare Hjalmar von Sydow, från när man införde 8 timmars arbetsdag 1919. Han sade att det var en katastrof för vårt land, att det skulle slå näringslivet i bojor, berättar Linn Spross (bilden).
Hon är sjuksköterska, med en bakgrund som forskare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. 2016 disputerade hon med avhandlingen Ett välfärdsstatligt dilemma: Statens formuleringar av en arbetstidsfråga 1919–2002. Ämnet var historiska debatter om arbetstidsförkortningar i Sverige.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Motargumenten har varit konstanta sedan 1800-talet, säger hon till Flamman, och förtydligar:
– Det är för dyrt och näringslivet går under. När åtta timmars arbetsdag infördes så sade man att det skulle leda till kris för industrin och företagen, säger Linn Spross till Flamman.
1920 förkortade Sverige arbetsdagen till åtta timmar med bibehållen lön. Kravet hade länge varit centralt för arbetarrörelsen, som kampanjade på parollen ”åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars vila”.
Besannades motståndarnas farhågor?
– Nej, egentligen inte. 1920-talet var förstås inte den bästa tiden rent ekonomiskt, men sedan kom 1930- och 40-talet. Jämför man tjugo år före reformen med tjugo år efter så hade Sverige hunnit bli en rik välfärdsstat.
Men trots att spådomarna om samhällskollaps inte infriades så levde argumenten mot kortare arbetstid kvar.
Det handlar om politisk vilja, vad man vill och inte vill göra.
– När debatten om sex timmars arbetsdag var levande på 1970-talet publicerade arbetsgivarorganisationen SAF en fint illustrerad propagandabroschyr. Det fanns bland annat en bild där en man vankade av och an och rökte tre cigaretter samtidigt. Budskapet var att vi inte kan hantera för mycket fritid, att det skulle göra oss olyckliga. De försökte framställa det som att det inte var vad folk egentligen ville ha.
Även om sex timmars arbetsdag aldrig infördes så förlängdes semestern i slutet av 70-talet till fem veckor (sedan dess har även antalet rökare minskat kraftigt i Sverige).
Samtidigt finns det mycket som skiljer samhället 2024 från det år 1920. Befolkningens sammansättning när det gäller åldersgrupper ser annorlunda ut, och liknar allt mer en inverterad pyramid. Samtidigt saknas det en tydlig motsvarighet till det överflöd av arbetskraft som uppstod då kvinnor kom ut på arbetsmarknaden.
– När det gäller befolkningsfrågan så är argumentet att ”någon måste ta hand om de äldre om vi jobbar mindre”. Men äldreomsorgen är redan Sveriges vanligaste jobb, och med kortare arbetstid så skulle många fler vilja jobba där. Det handlar om politisk vilja, vad man vill och inte vill göra.
Timbro har argumenterat för att man kan förhandla individuellt med sin arbetsgivare.
– Grattis till alla som kan det, skrattar Linn Spross, och tillägger:
– Det är roligt att höra för mig som jobbar i vården. De kanske kan det på Timbro, och då är det underbart för dem. Men historiskt har förkortning alltid skett via lagstiftning. Det har visserligen tvingats upp på politikernas bord av facken, men man har varit för svaga för att kunna garantera det själva. Om en generell förkortning har att göra med utjämning av arbetstid.
Finns det något historiskt argument för kortare arbetstid som försvunnit i dag?
– Synen på arbetstidsförkortning som en välfärdsfråga. På 30- och 40-talet fanns det många arbetarfamiljer där kvinnorna var husmödrar. När arbetarna fick två veckors semester började man inse att även deras fruar behövde få vila, och att semester med familj och barn inte gav den rekreationen. Det var givet att även de skulle ha semester, frågan var i vilken form.
– Man satte sig ned och utredde frågan, vilket slutade i att staten införde semesterhem för husmödrar, medan hemvårdarinnor kom hem till familjerna. En och en halv miljon kvinnor åkte i väg på det här. Det visar på vilken stark idé det fanns om att det var en del av välfärden.
