De svartvita arkivbilderna i SVT:s dokumentär spritter av liv och ger en nostalgisk fläkt från när konsten var ett folknöje. Men nu är det dags att gå vidare.
Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.
Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Som historia är den oemotståndlig, men som förebild blir den bara en deppig påminnelse.
De bitterljuva minnena kommer tillbaka under SVT:s nya dokumentär Pontus Hultén: Succérna och Brilloskandalen (K-special, 13/9), men inledningvis motvilligt. Vad är syftet med att upprepa den här moderna manslegenden, denna hypermaskulina odyssé i spjuveraktig Mulle Meck-modernism till förbannelse? Snart släpper mina surmagade reflexer och det blir omöjligt att inte bedåras och fnissa över hur Pontus Hultén med sina obrydda hänsynslöshet förvandlade en stel och grå huvudstad i norr till ett nav för lekfull anarki och ett spirande löfte om att saker kunde vara radikalt annorlunda och att vi, publiken, kunde göra det möjligt.
SVT:s rörliga svartvita arkivsnuttar inifrån utställningarna Rörelse i konsten (1961) och Hon (1966) spritter av liv, besökarnas ansikten skiftar mellan glädje och harm. När en senare chef, Lars Nittve, berättar hur han som 13-åring darrande av upphetsning köar in genom Niki de Saint Phalles jättevagina, spricker hans ansikte upp och blir riktigt gammaldags bra tv. Kvinnornas, de två längre officiella relationerna Anna-Lena Wiboms och Marie-Louise Von Plessens, berättelser ger en bild av en typisk kulturman av sin tid. Mest berörande är Anna-Lena när hon minns de korta stunderna av innerligt faderskap och deras givande samtal om konsten. Hon hade gärna fått mer utrymme.
Sagan går så mot sin undergång. När vänstern får vind i seglen räcker inte Pontus busanarkistiska tilltag till, och hans ”bromans” med amerikaner som Robert Rauschenberg och Andy Warhol väcker irritation. Med Svarta pantrarnas solidaritetskväll i samband med utställningen Poesin måste göras av alla 1969 går radikalerna och rödvinsborgerligheten till slut skilda vägar, med de senare som vinnare. Oskuldens tid är över. Det passar inte Hultén alls.
Klon i dokumentären är den nesliga historien om de falska Brilloboxarna. Jag hade själv det tveksamma nöjet att som pressis ta emot det allra första samtalet från Expressens Mikael Ölander som bad mig kolla upp dateringen av lådorna som snickrats och målats av museets tekniker inför utställningen för att se ut som tvättmedelspaket av den mest sålda sorten i USA. I dag kan jag bli förvånad och stolt över att ledningen lät mig göra mitt jobb, nämligen inte dölja något, även om det var hur pinsamt som helst.
Det visade sig att originalpaketen som transporterats till Sverige både var för få och trasiga och att de behövde kompletteras med nygjorda som höll för att staplas snyggt. Några av dem var således tillverkade under Warhols levnad och kunde med konceptuellt tänkande passera som ”äkta”. Men har man väl börjat så… Under de kommande åren skulle det tillkomma ett okänt antal hemmasnickrade Brilloboxar som såldes titt som tätt för runda summor. Om Pontus gjorde det för pengarna eller för sitt eget höga nöjes skull får vi aldrig veta.
För egen del ställer jag mig mer skeptisk inför ”donationen”, varav jag anser en målning, gjord efter en fest på Djurgården genom att Robert Rauschenberg lade ut en duk direkt på gatan med färgfyllda påsar som konstnärer och publik sedan dansade sönder, är ett av museets mest fantastiska verk. På vilket sätt var det Pontus privata ägodel? De och flertalet av verk gjordes och gavs till museets chef under dessa år. På svenska kallar vi det korruption.
Det var någon gång kring tiden när fotot med mig och Pontus Hultén togs som jag insåg den dåvarande chefen Lars Nittves geniala tilltag. Att hylla och återupprätta sin företrädare en sista gång i livet, för att med list och smicker återbörda det som egentligen hela tiden tillhört museet. Hjältens seger var samtidigt början på hans undergång. Men då var han redan död.
Så är det motiverat att gång på gång skapa den ultimata berättelsen om Pontus Hultén? Som historia är den oemotståndlig, men som förebild blir den bara en deppig påminnelse om hur grått och stelt Stockholm har blivit, inte minst museet självt.
