Flamman har talat med tre tidigare anställda på fabriken, som alla vittnar om en arbetsplats fylld med ungdomar utan större erfarenhet från branschen. Mikael Stenmark, IF Metalls skyddsombud på Northvolt, bekräftar att företaget framför allt rekryterade otränade unga:

– Gärna sådana som inte vet vad som är okej, och inte kommer att sätta ned hälarna.

”Ravi”, 29, är från Indien och arbetade på avdelningen för kvalitetskontroll av material och importer. Han är masterutbildad, men i management och marknadsföring. En av hans kollegor var advokat. Deras enda kemiska ingenjörsutbildning var Northvolts månadslånga företagskurs på Vux i Skellefteå.

– De försökte trycka in tolv eller 13 års kemiutbildning på tre veckor, det var hemskt. De brydde sig inte om vi blev godkända eller underkända på proven, bara vi jobbade.

Rasmus första vecka bestod av hemarbete med en serie digitala föreläsningar och Youtube-videor, som han beskriver som ”väldigt flummig”.

– Det blir läskigt när man aldrig varit inne i fabriken, man hade inga referenser för saker och ting. De sade att ”det här är anodmaterial och det här är katodmaterial, de får inte röra vid varandra”. Jaha, vad fan är det då?

”Sebastian” kom i 45-årsåldern från Spanien till Sverige, för att arbeta på Northvolt under samma period som Rasmus, och var med om samma introduktion.

– Det var hjärntvätt. Denna sorts intro kan man klara av på en dag, inte fem med en massa information som var helt irrelevant.

När Rasmus väl var på plats upplevde han att pratet om att ta säkerheten på stort allvar inte efterlevdes.

– Nej, inte för fem öre. För det första så var det en byggarbetsplats när vi kom dit. Har man inte varit på en innan så blir det en väldigt förvirrande miljö. Gränserna mellan vem som fick och inte fick göra vad suddades ut ganska fort. 

Bland de utländska gästarbetarna från alla världens hörn uppfattade han en tydlig hierarki.

– Man kunde se ett samband mellan hur bra det är att bo i ett visst land, och hur säkra de behövde vara på arbetsplatsen. Om du var från ett land som det kan vara jobbigt att bo i, hade du fria tyglar. Då var det bara att köra.

Sebastian instämmer i mönstret.

– Absolut. Det blev som ”getton” av nationaliteter, och säkerheten inne på området var generellt inget som värderades högt.

På Ravis avdelning var nästan alla från Indien eller Sri Lanka. De första månaderna upplevde han säkerheten och arbetsmiljön inom sin arbetsgrupp som mycket bra, vilket han främst tackar en enskild chef för. När denne fick sparken under oklara omständigheter blev läget snabbt värre.

– Det var som ett korthus, där ett kort blåste ner och resten föll med det. Massor av nya människor utan erfarenhet började och gamla som hade det slutade, det fanns ingen stabilitet.

De värst utsatta, enligt Rasmus, tenderade att vara gästarbetarna från Östeuropa och Kina. Vissa maskiners operativsystem fanns bara på kinesiska, och kunde därmed bara hanteras av kineserna på plats. Behövde någon lyftkranen fick man skicka över instruktioner på Wechat, Kinas mest populära kommunikationsapp, och hoppas på det bästa. 

Företaget beskrev det som en övergångsfas, men hanteringen av de kinesiska maskinerna har fått så pass hård kritik att den till och med kallats ”sofistikerat sabotage”, något både Northvolts kommunikationschef och kinesiska Wuxi Lead avfärdat. ”Närvaron av Wuxi Lead-personal på produktionsplatser är praxis i branschen”, sade leverantören till tidningen Allt Om Elbil.

– För Wuxi Lead var säkerhet ett skämt, säger Sebastian.

– Vi frågade efter europeiska CE-certifikat på maskinerna, och det var inte bara att de inte hade dem, utan vi fick förklara för dem vad det var. När du behöver förklara säkerhetsstandarder för din leverantör, så har något inte gått rätt till. Jag och människor ännu högre upp sade åt våra överordnade att sluta köpa från dem, men ingen lyssnade.

Sebastian menar att han och andra från Northvolt ofta försökte få Wuxi Lead-arbetarna att sakta ned, men att de bara lydde sina kinesiska chefer. Rasmus berättar:

De försökte trycka in 13 års kemiutbildning på tre veckor.

– De hade det fan inte lätt. Vi hade en kille som kallades ”Mr. Peng”, som nämnde att de jobbade typ en månad i sträck, tolv timmar per dag, i stort sett varje dag. Sedan fick de åka hem, och komma tillbaka efter en ledig period. Det var som ett skift, fast psykotiskt.

Även Rasmus själv hade skift där han inte tog av sig skyddsdräkten eller lämnade renrummet på tolv timmar. Men även sådana dygn var snäppet värre för Mr. Peng.

– Han kunde vara där från det att jag började mitt tolvtimmarsskift, och stanna kvar efter att vi for. Det var galet. De låg uppe i kontrolltornen eller inne i renrummet och sov, tog sådana absorbentkuddar som man skulle använda om man spillde ut någon kemikalie, och använde som huvudkuddar när de inte orkade mer. Om det var lugnt.

Mikael Stenmark menar att facket haft kännedom om liknande villkor, och att situationen bör se bättre ut i dag efter vidtagna åtgärder.

– Men historiskt så köper jag det. Jag ser en trend och ett beteende, även om jag inte kan verifiera det här enskilda fallet, och jag blir bestört av att höra att detta har förekommit på svensk mark.

Under 2024 har fyra Northvolt-arbetare avlidit efter sina arbetspass, av orsaker som fortfarande är oklara efter flera månaders utredning. Fabrikens säkerhetsrutiner kring hälsofarliga ämnen har ifrågasatts av forskare, och bolaget misstänks nu även för grovt vållande till annans död efter en explosion förra hösten där en tekniker dog av sina skador. Rasmus sitter på fler än en nära-döden-historia, som han delvis skyller på en bredare branschkultur, där man förväntas ”vara lite Rambo” och inte dra sig för att ta risker.

– Vi fick ett tillbud en gång, då en byggarbetare hade fäst en säkerhetsvinsch i ett transportrör för kemikalier och jobbat på hög höjd. När situationen utreddes kom man fram till att vätskan, som hade läckt ut om man dragit ned röret, skulle ha dragit till sig allt kalcium från hans skelett. Det största problemet var dock att vinschen var för låg, så även om inte kemikalien hade dödat honom hade han slagit i betonggolvet från 15 meter.

Men han berättar även om mer systematiska faror, till exempel vagt formulerade instruktioner, för att få anställda att själva lista ut farliga lösningar de egentligen inte fick uppmanas till.

Man kunde se ett samband mellan hur bra det är att bo i ett visst land, och hur säkra de behövde vara på arbetsplatsen.

– I kamrarna där batterierna laddas upp för första gången satt det små munstycken, som du behövde rengöra för att batterivätskan kristalliserades. I stället för att förklara exakt hur du skulle göra det tryggt och säkert stod det bara ”öppna luckan, rengör munstycken, stäng luckan”. De kan inte skriva ut ”kryp in i kammaren, rengör munstyckena, kryp ut ur kammaren” utan att göra sig skyldiga till ett fel, för det är farligt att krypa in där. De var lite hala med sådant.

Mikael Stenmark säger att han hade agerat utan tvekan om han fått höra om detta när det skedde, och oroas av att kulturen Rasmus beskriver kan sättas i system.

– Det ska vara klockrent hur man gör rätt, och du ska alltid veta vilka risker du utsätter dig för. Det är farligt om man börjar köra med MacGyver-lösningar och machostil, känner man att ”en riktig karl inte behöver skyddsutrustning” så har man inte fattat vad vi håller på med. Då är frågan bara hur många som dör.

Ravi är bekant med ”lös-det-själv”-inställningen från sin tid som kvalitetskontrollant.

– Det var bara ett fåtal av oss som faktiskt visste hur man skulle hantera kemiskt avfall. Vi hade inga ordentliga instruktioner, och behövde lista ut mycket på egen hand och med internets hjälp. 

Han reagerar med fasa när han får höra om tolvtimmarsskiften i renrummet.

– Herregud, det är så illa. Ventilationssystemet gick sönder där hela tiden, det var inte bra för varken utrustningen eller dem där inne. När vi rapporterade om problemet gång på gång kallade de in någon som gjorde den mest temporära möjliga lagningen, och sen kom samma fel tillbaka. De satte upp nån regel om max tre personer där inne, för att sedan ta in 14. Samma chefer som förde in reglerna bröt också mot dem.

Trots sina upplevelser planerar Rasmus, som har rötter i norra Sverige, att åka tillbaka och arbeta inom en annan industri. Ett tag tänkte han söka jobb på Northvolt igen, men i dagsläget har det slutat kännas som en möjlighet. Han bekymras av att tänka på ett framtida Skellefteå utan fabriken.

– Skulle Northvolt gå på rygg är jag orolig för vad som ska hända med kommunen. Det känns som Detroit, det kommer bli en fruktansvärt deprimerad stad. Det kommer inte finnas jobb, och folk har börjat slå rot där. Jag vet inte exakt vad som kommer att hända, men det är definitivt ett sjunkande skepp.

Sebastian är däremot inte lika sugen på att återvända till Skellefteå.

– Jag ska vara ärlig med dig. En vecka efter att jag kom dit stod det klart för mig att jag borde stanna max ett år. Det här är inte en ordentlig fabrik redo att producera något. Det är ett utställningsexemplar, som visar hur en batterifabrik hade kunnat se ut.

Flamman har sökt Northvolts presstjänst. ”Rasmus”, ”Sebastian” och ”Ravi” heter egentligen något annat.