Inrikes/Nyheter 29 januari, 2022

Norrland blir juvelen i den gröna industrikronan

I två artiklar har Flamman tittat närmare på de stora industri­projekten i norra Sverige. Reportagen har visat att det finns risker för växande klyftor inom regionerna och att det finns en miljömässig baksida i form av enorma behov av el och metaller. Så hur ser de nyckel­personer som regeringen har utsett på utvecklingen?

Peter Larsson är en upptagen person. I november 2020 utsågs han av regeringen till samordnare för samhällsomställning i samband med de stora investeringarna som sker i norra Sverige. Sedan dess har mötena varit många.

Under hösten 2021 försökte jag få till en intervju med honom. Det var nära några gånger, men det kom alltid något emellan. Lösningen på problemet blev att vi i mitten av december båda skulle vara talare vid Umeå Arctic Forum, en konferens ordnad av en avdelning vid universitetet i Umeå.

Tio minuter innan är det är dags att tala kommer han till det som är dagens femte möte. Det blir bara tid att säga hej och byta några ord innan han ska upp i talarstolen.
– Det som händer nu innebär att vi bryter decennier av stagnation i norra Sverige. Med de stora investeringar som görs och allt som följer i deras spår kan befolkningen växa med 100 000 människor i Norrbotten och Västerbotten, konstaterar Larsson.

Han visar en bild där de nya invånare han hoppas på är uppdelade i olika grupper. De direkta nya industrijobben utgör en mindre del. Merparten bygger på att det ska skapas indirekta jobb hos underleverantörer och i andra delar av ekonomin.

Men det är inte självklart att utvecklingen blir så gynnsam. Om det inte finns bostäder och boendemiljöer som lockar finns risken att en stor del av arbetskraften väljer att långpendla.

– Den giftigaste situation som kan uppstå är att det blir ”fly-in-fly-out” till de nya arbetsplatserna. Är det någonting som är viktigt, så är det att undvika att det blir så.
För att undvika fly-in-fly-out-lösningar, det vill säga pendling med flygplan, gäller det att de berörda kommunerna klarar av flera stora uppgifter. Bostäder är en självklar förutsättning för att det ska vara möjligt att flytta till de nya industrierna. Peter Larsson menar också att det gäller att lyfta fram det som är kvaliteterna med att bo i norra Sverige. En bra samhällsservice, inte minst när det gäller skolor, betonar han också. Och avslutar sedan uppräkningen med att peka på behovet av ett breddat näringsliv och utbildningsmöjlig­heter till de nya jobb som skapas.

Här gäller det för kommunerna att se att det finns ett ”business case” i att våga satsa på att förbereda för tillväxt, med sikte på att det ska ge fler invånare och ökade skatteintäkter i framtiden. Här framhåller Larsson Skellefteå som ett gott exempel.

– Planeringen för Sara kulturhus och annat som förberedde kommunen för tillväxt hade satts igång långt före Northvolts beslut om att etablera batterifabriken, konstaterar han.

Tiden är knapp. Vi har en kvart på oss innan det är dags för det avslutande panelsamtalet, därifrån ska Peter Larsson åka direkt till flygplatsen. Så det gäller att välja ut den fråga som är mest angelägen.

Vilka möjligheter anser du att mindre kommuner i inlandet har att dra nytta av de stora investeringarna?

– Inlandet kan absolut bli en del av den här utvecklingen. De stora investeringarna har brutit isen. De har riktat blickarna norrut. Det är bra att inlandskommunerna har börjat samarbeta och tala om Swedish Lapland, i stället för om enskilda kommuner.

– Det finns möjlighet till samma slags lokal mobilisering som vi såg i Skellefteå med satsningen på Sara kulturhus. Det skulle även vara möjligt i de mindre kommunerna.

Hur ser du på risken att de stora investeringarna förstärker konkurrensen om arbetskraften i de mindre kommunerna?

– Det finns en stor risk för detta. Många som jobbar inom omsorgen i dag kan tänka att jag får mer pröjs om jag jobbar i stålverket i stället.

Sammantaget är det en ljus bild som Peter Larsson tecknar av utvecklingsmöjligheterna i spåren på de stora investeringarna. Visst finns det några mörka moln i form av risken för fly-in-fly-out-lösningar och skarpare konkurrens om arbetskraften, men framför allt ser Larsson stora möjligheter. Hade vi haft mer tid hade jag gärna velat fråga mer om befolkningsökningen på 100 000 personer. Det är ett oerhört skarpt trendbrott regeringens samordnare räknar med.


LÄS MER Del 1: Den gröna framtiden i Gällivare


Svante Axelsson var under 16 år generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. 2016 gav regeringen honom uppdraget som nationell samordnare för Fossilfritt Sverige. Inom ramen för detta organ skulle näringslivets olika branscher komma fram till hur de ska klara av klimatomställningen.

Det finns många frågor att ställa till honom när det gäller de stora investeringarna i norra Sverige. Jag börjar med att fråga hur det ska gå att klara av att tillgodose de enorma behoven av el. Elanvändningen i Norrbotten och Västerbotten kan komma att öka från drygt 10 till nära 100 terrawattimmar.

– Det är väl egentligen ingen ”rocket science” att få fram mycket el. Det handlar bara om hur mycket störning vi tål i förhållande till klimatnyttan. Att lägga ned LKAB eller SSAB skulle inte alls vara bra för klimatnyttan. Så ökningen av elproduktionen bara måste göras, säger Svante Axelsson till Flamman.

– Ökningen av elbehovet är i huvudsak ett resultat av vätgassamhället och det bygger på att det finns billig el. Det gör att i princip alla samlar sig kring vindkraften som alternativet. För elen behövs nu, det är under perioden fram till 2025–2030 som vi behöver el. Då är det vindkraften som går att bygga ut snabbt. Havsbaserad vindkraft har de bästa förutsättningarna att få acceptans. Så det är energieffektivisering och vindkraft som är svaret på hur det ska gå att tillgodose elbehoven.

I dag finns det ingen fossilfri el. De undersökningar som finns för landbaserad vindkraft pekar på utsläpp på omkring tio gram CO2 per kilowattimme, utan de investeringar i ledningar och menergilagring som kan behövas. Hur stor ökning av elanvändningen finns det utrymme för om vi ska klara utsläppsmålen?

– Om vi ska fortsätta att exportera som i dag och kanske till och med öka exporten så behöver vi elen. Vindkraften kommer att bli både billigare och mer fossilfri över tid. När man använder fossilfritt stål för att tillverka tornen och cementindustrin ställt om sin produktionsprocess kommer vindkraftens utsläpp att minska.

– Prognoserna som har gjorts om att elbehovet i Sverige ska öka till 300 terrawattimmar tycker jag ändå låter väl höga. Man ska komma ihåg att alla elprognoser som har gjorts i Sverige har varit felaktiga åt rätt håll. Behoven har inte ökat så mycket som man trott. Så att elbehovet skulle öka till över 300 terrawattimmar är inte troligt.

I norr går det att se en tydlig konflikt om markanvändningen i samband med de stora investeringarna som görs. Ny vindkraft, gruvor, skogsbruk och växande transport­volymer sätter hård press inte minst på renskötseln. En renskötare som jag pratade med nyligen sade att ”den gröna omställningen blir vår död”. Hur ska man hantera denna motsättning?

– I Norrbotten finns många inmutade intressen, som till exempel försvaret och rennäringen. Vem som ska backa här är svårt att säga. Försvaret är kanske de som lättast kan modifiera sin markanvändning.

Det behövs enorma mängder metaller både i elbilarnas batterier och för att bygga förnyelsebar elproduktion. Den svenska gruv- och mineralbranschen har mål om att bli klimatneutral, men sedan 2008 har den ökade produktionen i stället inneburit att utsläppen ökat med 50 procent. Hur ska det gå att förena en fortsatt produktionsökning med minskade utsläpp?

– Den frågan är inte så svår att svara på. Gruvorna måste bli fossilfria. Alla maskiner under jord måste elektrifieras. När man elektrifierar maskinerna så behöver man mindre el, eftersom det inte behövs lika mycket ventilation i gruvorna. Det är lönsamt för gruvbolagen att göra de här investeringarna och det ligger i deras planering.

Gruvan i Kaunisvaara nämns som ett positivt exempel i gruvindustrins färdplan mot fossilfrihet. Där har man gjort försök med eldrivna lastbilar i malmtransporterna. När jag var där nyligen var budskapet att det inte finns en chans att det går att använda fordon med batterier, att det är för dyrt att anlägga en elväg och att det inte finns tillräckligt med fossilfritt diesel – HVO100 – för att välja detta alternativ. Det finns flera stora gruvprojekt som bygger på långväga landsvägstransporter av malm. Hur ska man lösa detta?

– Om inte de andra alternativen funkar då är det vätgaslastbilar som blir lösningen. Men återigen, det är inte nuläget som är det intressanta, utan om det finns en teknisk lösning som kan finnas färdig inom 10 till 15 år. Där är jag inte orolig. Det kommer det att finnas.

Northvolts batterifabrik är, så vitt jag kan se, ett projekt som är väldigt väl genomtänkt när det gäller miljöfrågor och resurshushållning. Men det finns ett viktigt undantag. Porsche och Audi, som bygger bilar med extremt stora batterier, är tilltänkta storkunder. Detta anknyter till ett av målen i färdplanen för bilindustrin, nämligen energieffektivisering. Hur ska man se till att det byggs elbilar med måttligt stora batterier och låg elförbrukning?

– Det är en intressant fråga. Initialt är det ofta de kapitalstarka intressena som tar de dyra första investeringarna. De första miljömässigt bättre produkterna är ofta dyra. Så är det i alla möjliga segment. Uppgiften är att få ned kostnaderna så att människor i allmänhet kan köpa elbilarna.

– Nu är det viktiga att få fram batterierna i snabb takt. Det var samma sak med den första platt-tv:n och den första mobiltelefonen. Det viktiga är att få igång produktionen så att priserna sjunker. Batteriutvecklingen ska man se som på en person som precis har kommit in i tonåren. Vi ser många vägar som kan leda till bättre lösningar som kräver mindre resurser framöver.

– Det är lite av ett chickenrace mellan olika teknologier. Batterierna leder, men bränslecellerna finns där som ett alternativ. Inte minst för tunga transporter. När man väl sätter igång stora forskargrupper för att ta fram nya tekniker så händer det mycket.

– Det intressanta är egentligen teknikens utvecklingspotential. Är vi inne på rätt spår eller är vi inne i en återvändsgränd, och jag är ganska säker på att vi är inne på rätt spår. Det är rätt så historiska vägval vi gör. Vi lämnar mas­ugnen och förbränningsmotorn. Det är en ny teknik. Den är inte hållbar i dag, men det finns en väldigt stor potential att göra saker bättre. Vårt industriprojekt är än så länge otroligt provisoriskt och outvecklat.


LÄS MER Del 2: Svår ekvation när Norrbotten ställer om till grönt


Eftermiddagen har övergått i kväll och det är dags att avsluta samtalet med Svante Axelsson. Svaren har följt ett tydligt mönster. Den tekniska utvecklingen kommer att lösa de problem med de stora behoven av el och metaller som satsningarna i norra Sverige för med sig. I synnerhet när näringslivet nu ser att det är lönsamt.

Svante Axelsson och hans uppdragsgivare placerar sig därmed tydligt på den ena sidan av den vattendelare i synen på klimatomställningen som man kan se både i Sverige och internationellt. Det finns gott om både forskare och miljöorganisationer som anser att det finns ett akut behov av att kombinera den nya tekniken med åtgärder för att spara på både el och naturresurser. Inom denna åsiktsriktning finns också en större skepsis till marknadskrafternas förmåga att lösa klimatkrisen. Men detta synsätt har i dag inget stöd på regeringsnivå.

Befolkningsutveckling i Norrbotten och Västerbotten

1970..............................488 493
1980..............................510 910
1990..............................515 703
2000..............................511 878
2010..............................507 895
2020..............................522 806
2035..............................622 806 (prognos)

Sedan 1970 har befolknings­ökningen varit blyg­sam i de båda nordligaste länen. Nu räknar regeringens sam­ordnare med ett rejält trendbrott under de kommande åren.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr