I söndags skulle jag ha pratat om vänstern och populismen med Daniel Suhonen och Jan Emanuel, men den ena skäggiga alternativsossen ställde in.
Han hade nämligen glömt bort att Jimmie Åkesson gifte sig i Sölvesborg samma helg, så han ställde in alla samtal och kastade sig i bilen. ”Jag gasar på”, sade han till Expressen, ”men nu lär väl körkortet ryka igen.”
Jag vet inte vad som säger mest om vår tid – en ”socialdemokrat” och välfärdskapitalist som lämnar en bokhelg för att festa med extremhögern, eller en kristdemokratisk partiledare som gör djävulstecknet på samma fest – men nu är vi här.
Själv ska jag inte klaga då den betydligt trevligare Göran Greider tog hans plats i panelen. Nu tyckte jag mest synd om Björn Wiman som hade den otacksamma uppgiften att hålla vårt babbel i styr.
Vi beklagade oss över att tidigare folkrörelsearbete som att sälja lotter lagts ut på entreprenad till Spanien. Jag minns själv hur jag som tonårig fotbollsspelare sålde Bingolotter för att dra ihop pengar till laget. Vi pratade om hur många politiker blivit slicka pr-proffs som inte väcker engagemang, och om att vänstern misslyckats med att slå mynt av den rättmätiga vreden över finanskrisen och klimatet.
Men tiden gick fort och när Björn Wiman försökte schasa ned oss ropade vi ”Occupy montern” och fortsatte gapa. Till slut kom mässnestorn Jan Guillou upp bakifrån och pekade mot trappan, så vi hann aldrig fram till något svar på frågan om varför ett parti som hade två miljoner medlemmar år 1980 i dag bara är 75 000.
Här har jag två tankar.
Den första är att det finns en bredare rörelse bort från gräsrotsengagemang i hela västvärlden, som även gäller allt från kyrkor till fotbollslag. Jag engagerade mig nyligen i en bostadsrättsförening (en form för kollektivt ägande som vänstern borde göra anspråk på!) men kände snabbt hur mycket det tog emot att lägga kvällstimmar på styrelsemöten samtidigt som jag har småbarn och jobb.
Vi har skiftat från ett samhälle där vi tänker på oss själva som medborgare, till ett där vi ser på oss som kunder, en förvandling som inte enbart gäller vänstern. Det här är en utmaning mot den svenska socialistiska demokratimodellen, som bygger på ett aktivt deltagande från medborgare och folkrörelser. Det här betyder inte att vi ska ge upp, utan snarare fråga oss hur vi ändå kan upprätthålla ett så stort engagemang som möjligt.
Vilket tar mig till min andra tanke. Om vänstersidan med Socialdemokraterna i spetsen inte erbjuder ett tydligt alternativ, kommer ingen att vilja organisera sig.
Det finns ett starkt stöd för att kasta ut koncernerna från välfärden och skolan, och satsningar på klimat och järnvägar. Men Magdalena Andersson argumenterar emot låneinvesteringar med argument som låter hämtade från Timbro. Och varför ska man organisera sig om partiet ändå inte kommer att ”göra något stort”?
Utöver det nämnda samtalet hann jag prata om så vitt skilda saker som:
• Den trevliga staden, med PM Nilsson, Jan Jörnmark, Ida Ölmedal och Katrine Kielos-Marçal.
• Så ska vänstern vinna, med Fanny Jönsson och Henrik Jalalian.
• Postliberalism, med Joel Halldorf, Andreas Johansson Heinö och Catarina Starfelt.
• Kritikens villkor, med Rasmus Fleischer och Alexander Svedberg.
• Islams plats i Sverige, med Andreas Johansson Heinö, Rizwan Ilahi och Kashif Virk.
Jag ska erkänna att jag älskar bokmässan, även om jag hade för fullt upp för att njuta. Som besökaren Joyce Carol Oates skrev på X: ”Göteborgs enorma bokmässa vittnar om kärleken till boken och läsandet i Skandinavien.”
Människor som samlas för att hylla bildningen och det respektfulla samtalet, och fina små förlag som Arkiv, Daidalos och Verbal får chansen att sälja vänsterböcker – inte konstigt att Jan Emanuel bränner därifrån.
Jag blev också glad över alla människor som kom fram och berömde Flamman, och hoppas att vi ses där även nästa år.
