Krisen på Northvolt visar att usla arbetsvillkor står i vägen för både omställningen och industrin.
”Den gröne Jesus”, som Northvolts vd Peter Carlsson har kallats, skulle inte bara frälsa Sveriges industri och skapa tusentals jobb i Norrland. Genom Europas främsta elbatterifabrik skulle han även hjälpa kontinenten från att köras ifrån av Kina, för att inte tala om att rädda jorden själv. Hajpen närmade sig en väckelse.
”Framtiden är i Skellefteå”, lovade Stefan Löfven under ett besök i staden hösten 2021. När bolaget snart därefter köpte upp ett nedlagt pappersbruk i Borlänge – ännu en småort som utlovades återfödelse – utbrast näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson: ”Herregud, jag svävar.”
Men snart kom orosmoln. Det varnades om att efterfrågan på batterier hade varit kraftigt uppblåst, och i juli skrotade Northvolt planerna i Borlänge, samtidigt som BMW avbröt en order på nästan 22 miljarder kronor. Sedan kom nyheterna om fyra mystiska dödsfall efter arbetstid, medan Dagens Nyheter publicerade en granskning (1/7) som visade på 26 allvarliga olyckor på företaget – med allt från drunkningar till brännskador och avkapade lemmar.
Det har rapporterats om en internkultur där oerfarna anställda med rappa tungor snabbt kan stiga i rang
Den 23 september varslade företaget 1 600 personer, en fjärdedel av arbetsstyrkan, varav 1 000 i Sundsvall. Undret närmar sig undergång.
De allvarliga säkerhetsbristerna bekräftas i Liz Fällmans reportage i Flamman (2/10), som bygger på intervjuer med flera tidigare medarbetare. Företaget riktade in sig på unga arbetssökande utan erfarenheter från kemitillverkning, och personalen kom från så många länder att det bildades ”getton” som inte talade med varandra. Anställda med arbetsvisum måste dessutom hitta ett nytt arbete i Sverige inom tre månader, så vem vågar protestera?
När en spansk medarbetare frågade efter europeiska CE-certifikat hos den kinesiska maskinleverantören visste de inte ens vad det var. Han tillägger: ”Det här är inte en ordentlig fabrik redo att producera något. Det är ett utställningsexemplar, som visar hur en batterifabrik hade kunnat se ut.”
Fabriken som skulle göra EU oberoende av Kina var dessutom fylld med maskiner som endast kunde skötas av personer som talade kinesiska, något som troligen med fog har kallats industriellt ”sabotage”. En arbetare berättar att han ibland behövde använda den kinesiska samtalsappen Wechat för att kunna utföra sitt arbete.
Men allt detta har glömts bort i den nyandliga atmosfären. De båda grundarna är tidigare Teslachefer, och det har rapporterats om en internkultur där oerfarna anställda med rappa tungor snabbt kan stiga i rang och få ansvar för stora arbetslag.
Som klimatdoktoranden och Flamman-skribenten Jonas Algers säger till The Guardian älskar alla en karismatisk vd som lovar revolutionera en sektor, men ord räcker inte för att bygga Europas största fabrik. Det behövs tålmodig uppbyggnad av kompetens, ett gediget säkerhetstänkande, och en kvalificerad och erfaren arbetsstyrka. ”Inget av detta är enkelt.”
Algers lyfter också fram hur förslumningen av den svenska arbetsmarknaden börjat stå i vägen för omställningen, där kryphål i arbetsrätten och ett överbruk av underleverantörer gör sådana här jätteprojekt omöjliga.
Hur trygg kommer svensk kärnkraft att vara om den produceras i det nya slit-och-släng-Sverige? Föreställ er urandallrande reaktorer som sköts av utmattade gästarbetare via Wechat.
Den svenska industrin har varit en grundbult för folkhemmet – det är tack vare våra rika naturtillgångar med skog och gruvor som vi också fick världens mäktigaste arbetarrörelse, som använde intäkterna för att skapa en välfärdsstat. Och för första gången på decennier ser vi en nytändning i norr, med landets lägsta arbetslöshet. Jag förstår att Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson blev så upphetsade av Peter Carlssons löften att ”spruta ut” bilbatterier ”12 gånger så snabbt som det föds barn i världen”.
Men när Sverige ger sig in i en andra, grön industrivåg är problemen med osäkra arbetsvillkor och skrupellösa fabrikörer desamma – även om cigarren har bytts ut mot en vejp. I stället för att låta struntpratande teknikbrorsor lova guld och gröna omställningar, behöver staten ta ledarrollen för att säkerställa projektens hållbarhet. Framför allt måste vi börja respektera arbetarnas kompetens igen – avskaffa systemet med oändliga underleverantörer, sluta utnyttja utländsk arbetskraft för att dumpa villkoren, stärka upp Arbetsmiljöverket, samt skydda arbetare och fackliga som vill vittna om missförhållanden. (Något för Sveriges alla yttrandefrihetsriddare att skriva en endaste rad om.)
Facken har länge varnat för att bristande arbetsmiljö angår hela samhället – och nu visar den sig stå i vägen för både svensk industri och den gröna omställningen. Det spelar ingen roll om du är en cyklande innerstadsvegan eller hoppas att jobben äntligen återvänder till din bygd, vi har alla ett intresse av att arbetarnas villkor tas på allvar.
Varningsklockorna borde ringa även på regeringskansliet. För nog borde även de oroa sig över hur utarmad den svenska industriella kompetensen har blivit, i ett läge där man oroar sig över Kinas växande makt. Och hur trygg kommer svensk kärnkraft att vara om den produceras i det nya slit-och-släng-Sverige? Föreställ er urandallrande reaktorer som sköts av utmattade gästarbetare via Wechat.
Industrin klarar sig bra utan snicksnackiga chefer. Men den är ingenting utan sina arbetare.
