Ibland är ålderdomshemmet en bättre poetisk verkstad än svitfesten.
Rasmus Landström ser sann skönhet uppstå på ålderns höst.
Den svenska poesin är ett främmande land som bebos av ett främmande folk. Utifrån tycks detta land styras av en grupp unga hovnarrar som festar på Soho House och diggar slapp amerikansk internetpoesi.
Men på Bonnierfesten på nedre Manilla – balen på slottet – var den stora sensationen att en 94-årig poet åkt från Öland för att delta. Det gick ett sus genom salen när Lennart Sjögren klev ut ur taxin och greppade sin rullator. ”Fan, karln debuterade på 50-talet”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sjögrens Regnbågen (Albert Bonniers förlag, 2024) med sin uppsluppet surrealistiska vers hör till en av mina starkaste läsupplevelser i år. På mitt nattduksbord ligger den bredvid en annan 90-årig poets bok, Nils-Åke Hasselmarks Ingenmans strand. Den före detta dykaren, som redan på 80-talet var en mytomspunnen skygg hind, debuterade också på 50-talet. När jag läste Ingenmans strand och Regnbågen slogs jag av att den avklarnade stilen bara kunnat tappas ur 70 år långa författarskap. Ofta upplever jag att vi litteraturkritiker misslyckas med att hämta böcker som dessa från poesins främmande land till allmänheten.
Att läsa riktigt gamla människors böcker är en speciell upplevelse. Ofta har man en känsla av att orden är knappa och därför dyrbara. Inte sällan singlar de ned över sidorna som snöflingor. Ibland kan man undra hur det står till med de kognitiva förmågorna. Är poeten 94 bast är det liksom större risk att hen är lite dement än helt klar i huvudet. Detta gör det hela ännu mera spännande, för även dementa människor kan ha stunder av blixtrande klarhet. Vad hämtar de från sina dimmiga inre landskap? Vad har räddats till den del av hjärnan som inte förkalkats?
I Sven Anders Johanssons nyutkomna essä ”Till ambivalensens försvar” finns några avsnitt om litteraturen som fångar varför jag så ofta längtar efter att vara i det främmande landet. Litteraturen är en plats, skriver Johansson vackert (närmast utopiskt), där man tillåts att inte veta saker säkert, där man kan säga både ”ja” och ”nej” samtidigt.
När jag läste detta tänkte jag direkt på Hasselmarks diktjag som vandrar längs den disiga kust som ett långt liv är, spanande ut över ”årens isblåa sjöbodar”. Ett genomgående tema i diktsamlingen – som jag läser den – är vår oförmåga att greppa vad tiden är. Och jag tänkte på Sjögrens diktjag som promenerar upp för regnbågen till en ”tid bortom tiden”, där en näbbmus med knäckt nacke är lika viktig som en amerikansk president. Poesin är den plats där vår tvekan inför vad tillvaron är kan framträda i sin mest renodlade form. Ja, faktiskt få slutordet.
Visst skrivs det bra poesi under bakrus efter svitfester. Men frågan är om inte ålderdomshemmet är en mer underskattad poetisk verkstad. Kanske är det först efter 90 som man verkligen kan skriva fram dessa avklarnade platser som inte längre är befästa med författarens åsikter och försanthållanden. Hasselmark och Sjögren skriver en dikt som är mättad av erfarenhet och kunskap – men som inte vet någonting.
