”Det underjordiska biblioteket” är en sci-fi roman av modernt snitt. Rasmus Landström följer spillrorna av en familj i en värld som tyngs alltför mycket av dystopisk förförelse.
Den som vill skriva om vår värld i dag gör bäst i att skriva science fiction, menar författaren Kim Stanley Robinson. Annars kommer hen att framstå som nostalgisk, förvirrad och sakna djup i sina iakttagelser.
Kanske är det så man ska tolka Hanna Nordenhöks utveckling.
Som romanförfattare inledde hon skrivandet med en serie historiska romaner, där den mörkt sagoaktiga Caesaria står som höjdpunkt. Därefter närmade hon sig samtiden med episodromanen Underlandet, där hon undersökte vårt autenticitetsvurmande på ett subtilt och intelligent sätt. I sin nya roman Det underjordiska biblioteket (Wahlström & Widstrand, 2026) testar hon dystopin, men inte för att fly in i framtiden – utan för att just borra sig djupare in i samtiden.
En kvinna och två barn går genom ett ödelagt landskap på jakt efter förnödenheter. Längs vägen står strandade elbilar likt stålfossiler, tomma elledningar river upp landskapet och i villorna – som bryts upp med kofot – hittar de konserver och fuktskadade glassvåfflor.
Sällskapet är på väg mot ett underjordiskt bibliotek, varför får vi veta först mot slutet, och kvinnan funderar ständigt på att överge barnen, särskilt flickan med Downs syndrom. I ett tidigare liv var hon läkare, en roll som civilisationskollapsen avklätt henne, men möjligen binder den hippokratiska eden henne vid barnen. Eller kanske rör det sig om en seg empati, som slammet i en uttorkad brunn.
Vad har hänt? Genomgående är informationen knapphändig, men vi förstår att världen drabbats av ett fasansfullt virus – möjligen av zoonotisk karaktär. Likt Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse – den samtida dystopins urkund – rör vi oss baklänges i kronologin vilket gör att samhället långsamt kläs upp i sina utslitna trasor. I texten anar jag påverkan av J.G. Ballards ödelagda landskap och framför allt Cormac McCarthys Vägen med sina namnlösa figurer, sparsmakade dialoger och eruptioner av brutalt våld. Jag tycker mig även finna spår av en tv-serie som The last of us där karaktärerna bryter sig in i hus efter hus. I Nordenhöks roman ligger en aidssjuk man och dör i ett sådant hus, berövad sina antivirala mediciner i romanen. I ett annat hittar de resterna efter en äldre man och en ung kvinna med en flaska uppkörd i slidan. I en särskilt horribel scen flyr de en flock herrelösa hundar som sliter sönder en färdkamrat.
Att Hanna Nordenhök debuterade som poet syns i varenda mening. Hennes prosa är rytmisk och stämningsskapande, förtätad och mörk som en granskog. Ibland får jag känslan av att den svävar lite ovanför intrigen. Detta riskerar att bli ett problem, eftersom formsäkerhet lätt förvandlas till självtillräcklighet. Det underjordiska biblioteket faller i fällan. Själva spänningsmomentet ligger i sammanlänkningen med vår värld: hur började det, hur kollapsade allt, vad föranledde undergången? Som läsare sitter man på så sätt och väntar på en vardag med dagishämtningar, fiskpinnar och skärmtid så att händelsekedjan blir logisk.
Men i Det underjordiska biblioteket når vi aldrig fram till en igenkännbar samtid. Nordenhök tycks rädd för att låta det suggestiva stämningsmåleriet träda i bakgrunden – vilket gör att romanen aldrig blir något annat än en tillståndsbeskrivning.
Det gör att romanen framstår som konservativ i sin människosyn. Karaktärerna är reducerade till sina djuriska instinkter och de överlevande små enklaverna skyddar sitt – vilket understryks av att drönare emellanåt stirrar på sällskapet med kalla metallögon, till synes likgiltiga inför deras lidande. Skulle en civilisationskollaps gå till så? Troligen inte. Som Rebecca Solnit visat i sin katastrofstudie A paradise built in hell ställer sig butiksägare inte på verandan med hagelbrakare för att skydda sin privata egendom som i Hollywoodfilmer – i stället öppnar de upp butikerna och skänker bort varorna.
Detta tror jag att Nordenhök egentligen vet, för i slutet av berättelsen förekommer ett citat av den marxistiska kulturkritikern Gramsci: ”Den gamla världen dör och den nya kämpar för att födas. Nu är monstrens tid.” Med detta programmatiska citat blir det tydligt att planen troligen var en mer politisk roman. Det underjordiska biblioteket gestaltar inte något interregnum, den innehåller ingen samhällskritik – bara människans eviga egoism och ett allas krig mot alla.
