Jag hade samlat på mig för mycket grejer och behövde flytta till något större än min enrummare. Efter en tids trålande på nätet fick jag napp på en tvåa utanför tullarna. Jag tyckte om den. Det fanns balkong, badkar och plats för bokhyllor. Köket var litet men när man stod och diskade behövde man bara vända huvudet några grader till vänster så kunde man se ned på gatan.
Själva huset låg på en adress jag bara hade besökt när jag jobbade som brevbärare. På en lunchpaus hade en äldre brevbärare en gång skämtat om att gatan kallades för ”kärleksgatan”. Den sträckte sig från en tvärbanestation och bort till en kulle, där några höghus hade placerats. Sedan böjde sig vägen och blev till en annan gata med ett helt annat namn.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!