Konstlegenden Nan Goldin förstörde galastämningen med en smocka mot de tyska censurlagarna. I Sverige har det lyckligtvis inte gått lika långt – än så länge.
”Tyskland, varför får jag inte tala?” Så dramatiskt inledde den världsberömda konstnären Nan Goldin sitt tal på Neue Nationalgalerie i Berlin. På vernissagen av sin stora utställning i förra veckan tog hon tillfället i akt och vände sig symboliskt direkt till Tyskland. Publiken höll andan, medan chefen såg blekt sammanbiten ut, på helspänn inför det som utspelade sig på hans museum. Händelsen har redan blivit en världsnyhet.
Utställningen This will not end well är Goldins största retrospektiv med verk från drygt fyra decennier. Hennes fotografier, som bland annat dokumenterat New Yorks vinddrivna queermiljö sedan slutet av sjuttiotalet, har varit stilbildande och definierat samtidskonsten. Det ambitiösa projektet initierades och curerades av Moderna museets Fredrik Liew, i en världsturnerande utställning med premiär i Stockholm för två år sedan (recenserad i Flamman). Då såg världen annorlunda ut. Uppståndelsen i Berlin blev en uppvisning i hur den kompromisslöshet som varit varje konstarbetares adelsmärke, sedan den 7 oktober förra året skakat det fria kulturlivet i dess fundament.
Historien upprepar sig inte, men nog rimmar den.
Mycket har på kort tid hänt sedan öppningen i Stockholm. Bilden av Nan Goldin som konstikon, hjältemodig aktivist mot läkemedelsindustrin och stridbar aidstalesperson, har blivit mer komplicerad.
Sedan den 9 november i år har tyska museichefer och universitetsrektorer förvandlats till nervvrak. Då infördes en resolution riktad mot statligt finansierade institutioner, med syftet att ”bekämpa antisemitism”. Här ingår bland annat att uppmana till bojkott av Israel, vilket gör att påståenden om folkmord och etnisk rensning i Gaza, hamnar i en gråzon som hittills hellre fällt än friat. Resolutionen har kritiserats av Amnesty för att den ”inte bara brister i att uppnå sina mål [motverka antisemitism], utan också väcker farhågor om brott mot grundläggande mänskliga rättigheter och juridisk osäkerhet.” Brott mot resolutionen, står det att läsa, kan leda till indragna pengar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Någon lojalitet från museichefen Klaus Biesenbach kunde Goldin alltså inte räkna med. Ändå fortsatte hon i fjorton minuter till. ”Lyssnar ni, Tyskland?”, dundrade den 71-åriga konstnären, och berättade om hur hennes egen judiska familj flytt från pogromer i Ryssland. Förutom Israels folkrättsbrott passade hon på att adressera de 180 tyska lärare, konstnärer och författare som på senare tid avbokats, förlorat uppdrag och anställningar på grund av ställningstaganden. Själv judinna anförde hon att vare sig palestinier eller judar kan känna sig trygga i huvudstaden längre. ”Vi som sett Berlin som vår fristad”.
Fredrik Liew, utställningens curator och Moderna museets chefsintendent, var närvarande under talet och vittnar om en stämning laddad både av lättnad och raseri. Mellan de andäktiga konstpauserna hördes någon enstaka i publiken ropa ”Befria Palestina!”, eller ”Fuck Israel”.
Strax efter, och utan att möta Goldins blick på vägen upp på scen, skyndade chefen Biesenbach (bilden) fram till mikrofonen för att klargöra att han inte står bakom det som just sagts. Han passade även på att poängtera att han personligen står bakom Israels rätt att existera. Jagformen i påståendet kan tolkas som en subtil signal om att han inte gjorde sig till någon motvillig ögontjänare. Något liknande har knappast skett tidigare. Att inte stå bakom sin konstnär, som med sin berömmelse och stjärnglans tillför alla de värden som krävs i form av publikintäkter och trovärdighet, är ingen liten sak. Det är samhällstjänstemännens värsta stresstest på länge som pågår .
I sin bok Februari 33: Litteraturens vinter (utgiven på svenska 2022), beskriver författaren Uwe Wittstock i kapitlet ”Att slå igen dörren” en episod då tyska konstnärsförbundet ställdes inför ett ultimatum. Det var strax efter Weimarrepublikens fall, och Preussens tillförordnade kulturminister, nazisten Bernhard Rust, krävde att akademins ordförande Max Liebermann skulle utesluta konstnären Käthe Kollwitz och författaren Heinrich Mann. Anledningen var att de året innan, tillsammans med en rad andra kulturpersonligheter, skrivit under ett upprop (Dringender Appell für die Einheit) om att krossa nazismen. Alternativet till uteslutningen var nedläggning av akademin. Liebermann, som själv var jude, valde efter vånda till slut att låta uteslutningen gå igenom, och Kollwitz avgick självmant för att underlätta proceduren. Argumentet: rädda det som räddas kan.
På samma vis verkar Biesenbach resonera. Hellre ta avstånd från sitt stjärnnamn än att riskera att bli avsatt eller utsatt för hot om avfinansiering. Neue Nationalgalerie, en vacker modernistisk byggnad från slutet av sextiotalet, gavs symboliskt i uppdrag åt arkitekten Mies van der Rohe att rita, denne arkitekt som själv 1934 pressades av nazistpartiet att offentligt visa Führern sin trohet. Historien upprepar sig inte, men nog rimmar den.
Detta skulle sannolikt inte kunna hända i Sverige. Den neuros som drabbat tyskt kulturliv har en annan, unik historisk upprinnelse och det är de gamla sår som nu rivs upp i en extremt olycklig och oroande riktning. Kulturlivet upprätthålls av sådana som Liebermann och Biesenbach, medan de oppositionella, palestinierna och vänsterjudarna försvinner bort i glömska.
På mikrobloggen Bluesky, dit många tänkare och debattörer flyttat från X efter Trumps seger och Elon Musks förstärkta nyckelposition, förklarade den före detta the Guardian-medarbetaren Cas Mudde i en tråd varför han valt att för en period avstå från att uttala sig om högerextremism. Han bedömde att han hela tiden haft fel. ”Jag tror inte att jag underskattat extremhögerns styrka, utan snarare totalt överskattat den liberala demokratins styrka.” Det kan vara händelser i stil med det som utspelade sig i Berlin som fått honom att ta ett steg tillbaka.
Även om Sverige ännu inte är Tyskland, så är sannolikheten inte noll att vi har en sverigedemokratisk kulturminister om två år. Och vi vet vad de tycker om bibliotek, media och ”menskonst”. Titeln på Nan Goldins retrospektiv framstår därför som olycksbådande: ”Detta kommer inte att sluta väl”.
