Jag hade ingen aning om vad som väntade mig i Lars Noréns En liten roman (Faethon, 2024). Alla ni andra hade säkert redan läst sista dagboken, En dramatikers dagbok 2019-2020, där han talar om sitt sista romanprojekt. Sedan läste jag först bara början, uppfattade att det handlar om en kvinna som snart ska dö, som ”ser sämre för varje dag” och inväntar slutet med ”händerna stilla i skötet”. En kvinna på ett ålderdomshem? tänkte jag, och lade boken ifrån mig för att börja om med författarskapet, från debutdiktsamlingen från 1963 och framåt.
Några veckor senare tog jag upp En liten roman igen – och först då gick det upp för mig att den handlar om den dödsdömda, sedermera avrättade mördaren Lisa Montgomery. Den första felläsningen och min plötsliga insikt ger mig en påtaglig upplevelse av det välkända dilemma Norén ställts inför: Hur ge sig rätten att författa om en verklig människa med högst verkliga trauman omkring sig och inom sig? Å andra sidan är Lisa Montgomerys öde tillgängligt för envar på Internet, kanhända såg författaren det som ytterligare en anledning till att skriva om henne? Det krassa svaret på dilemmat förblir dock detsamma: huruvida projektet i slutändan hamnar rätt angående det etiska, beror helt och hållet på det estetiska resultatet.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!