Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Bara det senaste året har två fackböcker givits ut, hans sista oavslutade dagbok har publicerats, ett teatermanus har blivit serieroman, ett antal pjäser har satts upp och i dagarna sänds en dokumentär och en dramaserie om hans liv och verk.
Det hela hade inte varit så problematiskt om det inte kombinerats med en förgudning av honom. En ny ton har infunnit sig i samtalet: Norén beskrivs som en dyster titan, en mobbad olympier.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sindra Grahns dokumentär Lars Norén: Resan mot mörkrets hjärta – som nu visas på SVT – är en del av kulten. Titeln är talande med sin referens till Joseph Conrads mästerverk. Bara några minuter in har skådespelaren Shanti Rooney beskrivit hur publiken rusar över stolsryggarna under dundrande applåder, medan Suzanne Osten talar om hur Norén ”förstod de allra svartaste nivåerna av våldet”. Från arkivet har man hämtat minst tio bilder där Norén tänder cigaretter i direktsändning. Budskapet är tydligt: här är en man med mörkerseende som kunde röra sig i den djupaste underjorden.
Dokumentären är en retrospektiv som sträcker sig från diktdebuten på 1960-talet fram till 7:3 (1998) och Malexandermorden. Således utelämnas dagböckerna och hela diskussionen om författarens problematiska gränsdragning mellan etik och estetik. Den enda som kommer med några kritiska synpunkter är Elisabeth Åsbrink.
Nog förtjänar Norén uppmärksamheten. Själv betraktar jag Natten är dagens mor (1984) som en av efterkrigstidens bästa pjäser. Hans minimalistiska uppsättning av Hamlet (2007) är en av mitt livs stora teaterupplevelser och hans dagböcker ändrade min bild av vad litteraturen kan vara.
Budskapet är tydligt: här är en man med mörkerseende som kunde röra sig i den djupaste underjorden.
Jag har heller inte några problem med lite genikult – men jag ogillar när den dominerar offentligheten. I Noréns fall tror jag att det började efter Augustnomineringen av den andra dagboksdelen (2016), då böckernas monotoni började beskrivas som en avantgardistisk kvalitet av en enig kritikerkår. Sedan dess har i princip inte en enda avvikande åsikt ventilerats. Samtidigt tystnade dskussionen som Elisabeth Åsbrink (åter)startade i Smärtpunkten (2009) – om hur det etiskt problematiska i Noréns verk blir estetiska svagheter. Detta påminns man om i dokumentären när Norén kallar de verkliga nazisterna han ställde på scen i 7:3 för ”en guldgruva”.
I ett avsnitt talar Norén om hur mycket han avskyr begreppet outsider. Som tidigt diagnostiserad med schizofreni och återkommande mentalsjukhuspatient vet han att det inte är ett dugg romantiskt att ”vara utanför”. Men Grahns dokumentär förstärker i stället bilden av outsidern Norén, som porträtteras som vår stora vägvisare i underjorden.
Som introduktion till författarskapet är det visserligen inget fel på dokumentären. Men i stället för att säga att han är ”vår största dramatiker sedan Strindberg” hade jag uppskattat om han jämfördes med Strindberg. För Noréns författarskap är faktiskt så pass bra att det klarar det – däremot är det inte sakralt.
