Vänstern behöver Kristus

Den 6 september 1869 utbröt en gruvbrand i Avondale, Pennsylvania. En gnista från en närliggande ugn förvandlade snabbt hela gruvan till ett brinnande inferno. Räddningsinsatserna var förgäves – samtliga arbetare dog: 110 män och pojkar.

Byborna samlades snart i ett förtvivlat sökande efter sina anhöriga. Bland dem fanns Terence V. Powderly, då 20 år gammal och senare en ikon inom den amerikanska fackföreningsrörelsen. I vimlet ser han en moder som i tyst förtvivlan knäböjer intill sitt döda barn. I sina händer håller hon ömt pojkens kalla, stelnade ansikte.

Det är en syn han aldrig kommer glömma. Resten av sitt liv, varje gång han hör om dödsfall i gruvor, återvänder han till det ögonblicket.

Men ur tragiken föddes beslutsamhet. Snart steg fackföreningsledaren John Siney fram och talade till folkmassan, och Powderly liv fick en ny riktning. Han beskriver det i sina memoarer:

När jag lyssnade på John Siney kunde jag se Jesus i hans ansikte och höra en ny bergspredikan. Jag beslutade där och då att dra mitt strå till stacken, hur litet det än kan vara, för att förbättra villkoren för de som arbetar för att tjäna sitt levebröd.

För en arbetare på 1800-talet var det inte långsökt se Jesus i en arbetaragitator. Detta var en tid och kultur djupt präglad av kristendom, och Bibelns berättelser hörde till allmänbildningen. George Lippard (1822–1854), en annan av rörelses förkämpar, beskrev Jesus som en klassmedveten arbetare som predikade rättvisa. Hans favoritavsnitt var Jesus ord i Nasarets synagoga:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.

---

Frihet för de förtryckta, verop över de rika och evangelisten Lukas ord om att de första kristna ”hade allting gemensamt”. För många var det självklart att kristendom och socialism hörde samman.