Efter en krånglig halvtimme som gått ut på att tjänstemannen testat mina kunskaper genom långa invecklade svar på mina frågor fick jag till slut ställa frågan jag väntat på: ”Var står du i frågan om industripolitik mot marknadslösningar?” Han svarade: ”I jämförelse med kollegorna här på Organisationen tillhör jag de mer marknadsorienterade – men de där hemma i Skandinavien är klart mer marknadsorienterade än mig.”

Svaret vittnade om något man sällan hör om i svensk media – nämligen att Skandinavien trots sitt socialdemokratiska arv allt mer fungerar som marknadens sista försvarare i EU. Medan allt fler västländer har insett att marknadsdogmerna inte duger för att möta vare sig klimatkrisen, Kinas ekonomiska dominans eller en växande populism i kölvattnet av avindustrialiseringen, ställer sig de nordiska länderna i vägen för nödvändiga förändringar.

Särskilt Kinas snabba utveckling av en grön industri har ruskat om Europas politiker. IEA räknar nu med att Kina i 2035 kommer att exportera grön teknologi till ett värde motsvarande all export av olja från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, samtidigt som landet skär ned 70 procent på importen av fossil energi. Tidningen Financial Times skriver under julen att elbilsförsäljningen i Kina väntas nå över 50 procent i 2025 – tio år före de egna målen och långt före flera västländer, inklusive Sverige.

Men en mer aktiv industripolitik måste antingen bedrivas genom EU centralt eller genom att medlemsstaterna själva gör jobbet. Problemet är att Sverige och ett fåtal andra länder varken vill ha det ena eller det andra, och dessutom agerar som en bromskloss för resten av Europa.

Med tanke på de potentiellt stora konsekvenserna för Sverige är det märkligt tyst i debatten om hur omställningen ska genomföras.

I många år har Sverige tillsammans med Danmark utgjort de största motståndarna mot att bland annat reformera EU:s statsstödsregler och att låta unionen låna för att investera. När nio medlemsstater i ett öppet brev till EU-kommissionen argumenterade mot att öppna upp för mer statligt stöd så var det Ebba Busch som stod bakom initiativet. Och det var Sverige under ledning av Stefan Löfven som tillsammans med bara Danmark, Nederländerna och Österrike utgjorde ”Sparligan” som förhandlade ned EU:s coronafond i 2020 och EU-bidragen efter Brexit. Sverige har också varit motståndare mot att ändra EU:s statsstödsregler för att möta det amerikanska klimatpaketet IRA.

Argumentationen i Sverige utgår från två i sig rimliga premisser. Å ena sidan handla den om att man inte vill ge mer makt åt Bryssel, vilket är förståeligt. Demokratin fungerar sällan bra på för stora avstånd mellan politiker och folket. Å andra sidan vill man heller inte tillåta länderna att ha en egen industripolitik, eftersom stora länder som Tyskland och Frankrike då skulle kunna köra över småländer som Sverige – också det förståeligt.

Problemet är att denna position gör hela kontinenten handlingsförlamad. Det förstår också allt fler inom EU-samarbetet. Den tidigare europeiska centralbankschefen Mario Draghi skrev i sin stora rapport om EU:s konkurrenskraft att unionens investeringar varit allt för låga allt för länge, och måste upp med motsvarande 4,7 procent av BNP. Något som är omöjligt för EU att nå med en budget som Sparligan begränsade till en procent. Att å andra sidan låta medlemsstaterna själva driva industripolitik som kan mäta sig med USA och Kina verkar osannolikt, eftersom medlemsstaterna var för sig är för små.

Det är därför som Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen i sitt nyårstal varslat om en stor omläggning av den danska EU-politiken där man hoppar av Sparligan. ”När jag lägger samman alla utgifter framför mig, så ser jag att det inte går att finansiera inom den rådande ekonomiska regimen” sade Fredriksen till dansk media. ”Jag har gjort upp med mig själv. Som Danmarks statsminister kommer jag aldrig att föreslå något som försvagar Danmark och Europa.”

Med tanke på de potentiellt stora konsekvenserna för Sverige är det märkligt tyst i debatten om hur omställningen ska genomföras: mer industripolitik på EU-nivå med mer makt till EU? Eller friare händer för länderna att utforma sin egen industripolitik – med risken att de stora länderna kör över de mindre? Eller ska vi helt enkelt fortsätta på den inslagna vägen, som förbjuder statsstöd och större lån, och hålla tummarna?

I EU-valrörelsen mumlade IF Metall och LO-förbundens gemensamma EU-kandidat Johan Danielsson om ”långsiktiga spelregler” och gemensamma regler för statsstöd. Men vill man då att EU ska få större resurser till en gemensam industripolitik? Oklart.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ville tvärtom ge länderna fria händer till sin egen industripolitik. Men hur ska man då se till att mindre medlemsstater och länder med högre statsskuld än EU-samarbetet tillåter ska ha råd med en industripolitik som kan mäta sig med USA och Kina?

Inte heller de gröna partierna är eniga. Centerns Emma Wiesner talade i valrörelsen om att öka EU-budgeten, men då av försvarspolitiska skäl. Miljöpartiets Jakop Dalunde var tidigare aktiv i frågan om en grön industripolitik, men det är svårt att hitta någon information om vad Miljöpartiet i dag tycker i ödesfrågan.

Än så länge går industriomställningen bra i Sverige. Genom billig el är vi fortfarande ett attraktivt land för industriinvesteringar i jämförelse med övriga EU. Men om unionen fortsätter vara bakbundet, medan omvärlden blir allt mer ambitiös i omställningen, kommer det till slut att märkas även här, i takt med att den europeiska fossilindustrin fortsätter läggas ned medan de gröna alternativen förläggs i Kina och USA.

Att vi inte ens törs diskutera frågan är svårt att förstå, när hela Europa väntar på att vi ska bestämma oss.