En mörk vänskapshistoria någonstans mellan en svensk förort och Paris med 90-talet som fond. Lykke Eder-Ekman har läst Jenny Aschenbrenners debutroman ”Den enda vägen är upp, baby”.
I Den enda vägen är upp, baby (Norstedts, 2025) är bästisen Paula berättelsens nav. Nu plötsligt död, en chock för jaget Erika som med åren växt ifrån sin bästa vän. Under en resa ut till barndomens förort för att träffa Paulas mamma tänker Erika tillbaka.
Jag antar från början att det rör sig om självmord. Paula målas snabbt upp med mörka penseldrag. Hon är vild, bestämd och mystisk och vännernas ojämna maktrelation griper tag. Beskyddarinstinkten väcks i Erika från start, när Paula som ny i högstadieklassen väljer ut henne och gör henne till sin. ”Fast jag blev inte hennes hund. Det stämmer inte. Vissa påstod det men det var inte riktigt som det såg ut.” Ett parti som beskriver exakt hur det är att vara någons hund. Redan här antyds också det mörker som ska komma att växa över sidorna och som får läsaren att förstå att det finns en avgrund i Erika och Paulas relation och att maktbalansen inte är så enkel som den ser ut.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Romanen bygger hela tiden upp till händelsen som verkar blivit relationens brytpunkt, Erikas svek mot Paula, och navigerar med den genom Erikas sorgetillstånd. Där finns en underton som viskar om att det skulle vara hennes fel att Paula är död. Ett före och ett efter den länge outtalade händelsen stakas ut, där ”efter” markeras bäst i scenskiftet till Paris då Paula och Erika blivit vuxna, och Paulas vildhet gått från rebellisk till nattsvart. Här går faran och smärtan som en konstant signal genom tillvaron.
Tyvärr är det först här som historien tar ett kliv framåt och hakar fast i mig. Efter en alltför lång väntan har berättelsen äntligen skiftat från barndom. Landskapet har visserligen byggts upp med fina miljöbeskrivningar, men med en Paula som kontrasterats så hårt mot jaget att hon blivit svår för läsaren att ta i. Det är som att Aschenbrenner förälskat sig i karaktären och blivit blind för allt annat, beskrivningarna blir så många och typiska att det blir sentimentalt utan att tillföra djup.
På många sätt rör sig männens makt över Erica och Paulas tillvaro, men inte på ett sätt som driver karaktärerna framåt. Snarare blir den sexism som går genom romanen mer som en självklarhet, nästan en tidsmarkör för vad som verkar vara tidigt 90-tal. Män som gömmer sig i skogen tillsammans med sina porrtidningar, den avtrubbade chocken över gympalärare som legat med elever. Det är inte förrän i sveket mot Paula som patriarkatets mörker får ett ansikte. Jag önskar i min läsning att det crescendo som händelsen på många sätt blir skulle ha kommit tidigare för att underbygga de stråk som uppenbarligen brutit ut från situationen och går genom berättelsen.
Parallellt med historien om Erika och Paula löper en berättelse om en man kallad ”mannen med dalmatinern”, en titel som visar på den distans han intar för både läsaren, Paula och Erika. Mannen bor i samma förort som barnen och tampas med ett mörkt men förträngt förflutet som judisk flykting. I det lilla samhället blir han stämplad som enstöring men av Paula och Erika som pedofil, på det sätt barn ofta stämplar sorg och tystnad som kommer med den. Deras vägar möts i slutet av boken genom ett tillslag från tjejernas håll mot mannens lägenhet. Det blir till en höjdpunkt som till skillnad från i Paula och Erikas fall fungerar bra och bygger upp det utanförskap som tidigare antytts i mannens berättelse. Empatin för mannen sätter sig i mig från början, även om den ibland blir övertydlig. Frågan är bara om historien behövs? Den är fin men framstår som irrelevant när den vägs mot kärnberättelsen, och blir snarare en parentes än en stöttesten för romanen.
Den enda är vägen upp, baby är en berättelse om barndomens landskap, död och svek. Språket är målande och går stundvis snabbt, utan skiljetecken, vilket förstärker det sorgetillståndet som lägger sig likt en slöja över berättelsen.
