Det finns bara ett problem. Christer Strömholm var nazist.

Om den obehagliga omständigheten, som efterlevande, museiintendenter och auktionspersonal (som jag själv) gjort allt för att tona ned, har konstnären och författaren Andreas Gedin skrivit Christer Strömholm och nazismen (Kaunitz-Olsson, 2025).

Vi träffas på KB, Konstnärsbaren i Stockholms city, en av de platser där man kunde få en skymt av mästerfotografen när det begav sig. Medan det mesta förändrats i huvudstaden, framstår den mörkbrunpanelade miljön, med vita dukar och diskret personal, som ett hack i tiden. Boken, säger Andreas Gedin, var aldrig hans plan.

– För tre år sedan blev jag inbjudan att skriva en essä inför hans stora utställning på Nationalmuseum, och då berördes det här ämnet. Jag kände att det något inte stämde. Varför återkom hela tiden samma formuleringar? Jag tyckte att det var intressant att fundera över varför en så hyllad och offentlig persons eftermäle fortsätter att skyddas.

I den nya boken återfinns inte en enda av de legendariska bilderna – som Paris, 1962, som på Bukowskis gick för nästan 200 000 kronor. Fotot fångar två småpojkar i smutsiga kläder som kisar mot betraktaren, medan de håller varsin stor handväska. Stöldgods? Hemlösa gatubarn som släpar på allt de äger? Är pojkarna offer eller egenmäktiga? Med sin skärpa och nyansrika svärta är det onekligen ett mästerverk. Den bilden och många andra har blivit ikoniska, precis som konstnären själv.

I stället går Gedin igenom de brott och ljusskygga fascistmiljöerna som existerade i Sverige kring andra världskriget. Under delar av 1930- och början av 1940-talet övervakades Strömholm av säkerhetspolisen. Orsak: han tillhörde en känd grupp av svensk, nazistisk elit som ansågs som en potentiell risk mot samhället.

Trots februaris vita eftermiddagsljus råder ett tidlöst dunkel i den anrika baren, som snabbt fylls på av en blandad publik bestående av bohemer och finansfolk. Det är lätt att föreställa sig Christer Strömholm sitta vid bordet intill och skryta om sitt vilda liv.

Här och där i litteraturen kan man stöta på Strömholms associationer till högerextremism. Men till stor del baseras kunskapen om honom på de fotoböcker han gett ut själv, där han för ordet eller blir intervjuad av nära vänner. I och med att hans nazistiska framfart är dokumenterad är det ingen idé att helt mörka den, men det går bra att skylla på ungdom, depression och – ordet som förekommer hela tiden i försäljningstexterna – äventyrslystnad.

Andreas Gedin begärde ut Strömholms akt från Riksarkivet, som visade sig vara en diger lunta. Både Säpo och försvarsstaben hade ögonen på den unga fotografen, och antecknade det som offentligheten försökte gömma undan.

Christer Strömholm, som gått med i ett nazistiskt parti redan 1932, ingick i Nordisk Ungdom, en nazistisk ungdomsorganisation knuten till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, bildat 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland. Gruppen genomförde olika operationer varav en var ett inbrott hos vänsterföreningen Clarté 1939.

Det har säkert varit frestande att i efterhand som en politiskt färgad skadegörelse, men det Strömholm och hans kamrater var ute efter, vilket framgår av polisförhören, är medlemslistorna, som sedan skulle överlämnas till Nazityskland.

– I händelse av ockupation skulle dessa personer bli identifierade av tyskarna och enkelt hamna under deras våld. Grannländerna Danmark och Norge ockuperades året därpå.

Bus eller ideologi? Vid händelsen var Strömholm 20 år. Det brottet blev han dömd för, och händelsen ledde också till att han uteslöts ur Nordisk Ungdom. Själv påstår han att han gick ur frivilligt, men orsaken anges som ”brott mot partidisciplinen”. I stället bildades en ny grupp där Strömholm ingick, Solkorset, vars syfte var ett svenskt närmande till Nazityskland. Av polisen betraktades gruppen som den mest extrema nazistiska organisationen i Sverige.

Poängen med efterforskningen, menar Andreas Gedin, är att se sanningen i vitögat.

Konst och nazism är ett outforskat ämne i Sverige. Det intressanta är hur man efter kriget gärna vänder blad och glömmer.

– Strömholm är en av de mest framstående konstnärerna i Sverige, hans fotoskola är berömd och sist men inte minst lyckades han lyfta upp foto till en konstform. Han var en offentlig person och sådana bör man undersöka därför att de påverkar människor. Det är extra viktigt när vi lever i en tid då historieförfalskning är vardagsmat. Man måste känna sin historia. Om det är okej att han var nazist så är det okej att din granne, din farsa eller kungens kompis är det.

Andreas Gedin tillhör själv en judisk släkt. Jag frågar om det väcker några känslor i honom att upptäcka hur en sådan än i dag hyllad kulturpersonlighet var en sådan fara för judar.

– Ja, det är klart, men jag tänker inte bara på min familj, utan på flyktingar, motståndsmän, danska och norska liberaler och socialister från Europa. Hur kul var det att möta marscherande män i uniform även på Stockholms gator? Alla som inte var nazister var rädda, och han var en del av hotet.

Vad säger det om konstvärlden?

– Konst och nazism är ett outforskat ämne i Sverige. Det intressanta är hur man efter kriget gärna vänder blad och glömmer. Frågan är bara delvis utredd. I fallet Strömholm sker omstöpningen i en flerstegsraket.

På sextiotalet är Strömholm legendarisk lärare och rektor på den egengrundade Fotoskolan och mellan 1977 och 1983 sugs han upp av en grupp framgångsrika reklamare som startar Sverige första fotogalleri, Camera Obscura, där hans fotografier får sällskap av internationella giganter som Irving Penn och Brassaï. Så när intendenten för fotografi på Moderna museet föreslår en utställning gör Strömholm en genialisk kupp.

– ”Jag är konstnär”, säger han då och ställer ultimatum om att presenteras som sådan och inte som fotograf.

Legendstatusen är fullbordad.

Boken Christer Strömholm och nazismen är inte bara en genomgång av en beundrad offentlig person. Gedin dyker såväl ner i de kontraktsmord Strömholm begår i början av 1940-talet med höga summor i belöning. Läsaren får också en överblick över en maktstrid, som ukämpadesmed våldsdåd på gatan såväl som av hemliga organisationer med detaljerade planer för ett anslutande i händelse av tysk invasion.

Exempelvis dyker Andreas Gedin ned i den norska motståndsrörelsen, som visar sig ha inkluderat motståndare till Hitler, men med nazistiska böjelser. Vilken sida personen som mördades av Strömholm 1941 tillhörde är inte klarlagt. I en intervju i fotoboken Poste restante från 1967 erkänner han mordet, som då var preskriberat.

Varför berättar han om det?

– Jag vill inte spekulera, men det som ligger närmast till hands är frestelsen att få framställa sig som en macho cowboy, ”jag-såg-en-fiende-och-drog-pistolen.”

I samband med utställningen på Moderna i slutet av 1980-talet publicerar Johan Jenny Ehrenberg, chefredaktören för ETC, Christer Strömholms serie ”Vännerna på Place Blanche” från 1960-talet, med transkvinnor som poserar framför kameran. För Ehrenberg är bilderna av personlig betydelse, då han själv väljer att komma ut som trans.

– Då hamnar han också i en samtida vänsterkontext. Jag har inga synpunkter på det, men det är ganska udda. De har ett öga för fotografi och kvalitet men skriver också hans biografi enligt mallen, och ställer inte de kritiska frågorna. Man kan säga att det blir ett möte vid en korsväg.

I en artikel i ETC i samband med utställningen 2022 på Nationalmuseum reflekterar Ehrenberg till sist själv över Strömholms nazistiska aktiviteter och de radikala skildringarna av de franska transkvinnorna. Hans egen slutsats är: ”En del säger att han bytte åsikt under finska vinterkriget, andra, som jag själv, tror det växte fram i Paris efter kriget. Jag tycker mig se det i bilderna.”

– Ja, det är mycket möjligt att omvändelsen ägde rum då, säger Andreas Gedin.

– Men då var det så dags.