Chalamet med gitarr kommer till storstan och besöker sjuk folkmusiklegend på sjukhus, Chalamet framför en låt som rör tuffa killars hjärtan till tårar, Chalamet uppträder på sunkhak i ett kornigt 60-tals-New York. Chalamet blir upptäckt av girig judisk musikförläggare, blir kär i en tjej, dumpar tjej och blir ihop med en ny, mer känd tjej, blir härdad i hjärtat av branschens cynism, skaffar solglasögon och åker motorcykel, röker och dricker, hamnar vid ett existentiellt vägskäl där han riskerar att förlora allt. Chalamet segrar, spelar för ett publikhav och resten är – trumvirvel – historia.
Så kan man sammanfatta en av årets mest förpratade Hollywoodfilmer, Like a complete unknown. Chalamets rollfigur är så klart musikern, artisten, lyrikern och Nobelpristagaren Bob Dylan, åren före och under genombrottet. Mycket av marknadsföringen har gått ut på hur sockersöta underbarnet Timothée Chalamet (Interstellar, Call me by your name, Dune I-II, Wonka) lärt sig spela och sjunga exakt som den 83-åriga legenden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting.
Spelfilmer om efterkrigstidens största rockmusiker är en karaktärsgenre för vår genomnostalgiska tid. Vi kan bara inte se oss mätta på när föräldra- och morfargenerationens skapade och hängav sig åt en ungdomskultur elektrifierad av uppror och vild kåthet, återuppleva hur det kan ha känts att för första gången höra det distade ljudet från en elgitarr klyva luften, med sångtexter om knulla, knark och krigsmotstånd.
Filmen om den judiska pojke som lämnade Robert Zimmerman bakom sig och blev den amerikanska folkmusikens unga, vackra ansikte behöver inte vara ett ointressant ämne. Så det hela är nu upplagt som att det enda vi behövt vänta på är att Timothée Chalamet skulle födas så att han kunde ta rollen och det surmulet-förföriska ansiktet bakom munspelet.
Med tanke på det rika materialet som finns att tillgå, med stjärnan själv i livet och en fet självbiografi i två band, är filmen som James Mangold åstadkommit mystiskt tom på berättelse. Och då är han ändå mannen bakom en av de bästa musikfilmerna någonsin, Walk the line, om den vid tillfället stendöda Johnny Cash.
Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting. Kanske är jag bortskämd, men jag trodde att vi var färdiga med klyschan om den ensamma kill-nykomlingen som bara är sprängfull av lyrik och livsvisdomar, dinglande som mogna frukter.
Like a complete unknown är ändå njutbar och smart nog att utnyttja de tidlösa hitsens fulla potential, och dessutom vid rätt tillfällen. De vackraste och mest sensuella scenerna är de tillfällen då Bob Dylans vägar korsas med folksångerskan Joan Baez (Monica Barbaro). Här finns en kemi som inte ens verkar spelad. Episoderna där deras respektive konstnärskap flätas samman säger allt om folkmusikens kopplingar till rocken, till det lantliga USA som håller på att förvandlas till en krigsnation, om kvinnofrigörelse och om kärlek i största allmänhet. Kanske hade det varit en bättre idé att utveckla den fruktsamma kärlekshistorien mellan två stora konstnärer, än som valet nu blev, att låta fokus ligga på kampen mellan folkmusiken och den gryende rockrevolutionen. En kamp där Dylan visserligen hamnade i frontlinjen, men som knappast kan engagera en enda människa i dag.
På albumomslaget Freewheelin från 1963 syns Bob Dylan gående på gatan med armen om en tjej. I filmen heter hon Sylvie och baseras på hans dåvarande flickvän Suze Rotolo. I en scen är paret på väg att bryta upp och stämningen är ung sårad kärlek. I frustration utbrister Sylvie: ”Vem är du egentligen, du berättar ingenting!”
Jag känner mig exakt som den tjejen. På 2,5 timmar har jag inte fått veta någonting om Bob Dylan, men allt om hur många varianter av “sug i blicken” som går att klämma in i en långfilm.
